J-vla trams!


Snusförbud – eller snarare snusluktsförbud, med start i Uppland och nästan samtliga tidningar skriver om det. Vårt kära snus är tydligen en het potatis.

Borås Tidning – AftonbladetMetro Dagens Nyheter

Fullständigt urbota urlöjligt. Ska vi sätta sådana regler kan man ju diskutera parfymstinkande människor, hantverkare och idrottsmän som svettas. djuraffärer som luktar djur och sågspån. Var går gränsen? Först den löjligt överdrivna häxjakten på rökare och nu dags för snusarna. Kan vi inte lägga lika stora resurser på att förbjuda inkompetenta politiker istället så skulle vi göra både folkhälsan och välfärden en stor tjänst.
Ett ”mänskligt krav” borde istället vara att satsa resurser på lika villkor, rättigheter och välfärd för alla där skola, omsorg m.m. fungerar!

Blir ju irriterad när vissa ska agera storebror över svenskarna, som om vi vore inkompetenta och intelligensbefriade, hela bunten. Ska de förbjuda saker hit och dit kan de väl ta bort all alkohol eftersom det kostar samhället miljarder varje år. Dock går ju inte det eftersom staten vill ha skattepengarna. Likadant med Bofors och vapenhandeln där Sverige är gigantiska, där vi säljer för miljarder och sedan förväntas skänka pengar till krigshärjade länder och dess utsatta befolkning. Där snackar vi att kunna göra en insats för att främja människors liv men det handlar ju om pengar såklart. Dubbelmoral så det skriker om det.

snus_46313705

Sedan får man väl påpeka att det är en stor skillnad på olika sorters snus, framförallt mellan lössnus och portionssnus, där det första alternativet luktar betydligt mycket mer. Det skrivs att det inte ska förekomma pekpinnar eller snuspoliser och att direkta tankar om hur detta ska kontrolleras finns inte utan det är upp till var och en. Frågan är väl inte om detta blir än mer gödsel åt angivarsamhället där folk tycks älska att knipa åt folk och fä så fort tillfälle ges.

Sist men inte minst, detta snusluktsförbud ska tydligen även gälla busschaufförer. När fan luktade du senast en varm sommardag på din busschaufför och du tyckte han luktade mer snus än svett? Man undrar ju hur utbyggd den personliga servicen är i Upplands kollektivtrafik.

Jag håller med om att snusande, rökning, alkoholkonsumtion m.m.m. inte går hand i hand med folkhälsan. Men myndigheter, oavsett politisk färg, ska inte komma och bestämma vad som helst. Vi är vuxna människor som har en susning och vi behöver ingen dadda till hur vi ska leva våra liv.

Rapport från gräsrötterna.


Återigen vaknar jag innan väckarklockan, och återigen med en skrikande förtvivlan i mitt bröst. Tankarna rusar som vilda hästar och smärtan som infinner sig när tankarna klarnar är intensiv. Jag har äntligen förstått att vår demokrati är en falsk fasad och att vår älskade stat sparkar på de som redan ligger ner, att frågan ”-Har du något att tillägga?” bara är en formalitet. För sanningen är att de skiter i dig och det som förväntas av dig är att skriva under ännu ett slavkontrakt som binder upp dig på ytterligare perioder av arbete med en trygghet som inte finns. För det kallas för arbete på papperet men i verkligheten vet alla precis vad det är. En åtgärd som putsar siffrorna för de folkvalda politikerna. Våra hjältar som skulle gå i främsta ledet för vår skull, vi de utsatta behövde en politisk represetant att företräda oss för att bekäpa orättvisorna, slaveriet som nu i allra högsta grad existerar i vårt land. Noteringar gjordes, löften gavs och inget hände. Allt i lönsamhetens namn, inte i individens, för idag är du inte längre en människa utan en pengamaskin. Fullt utbytbar när som helst, så billig som möjlig och om du krånglar genom att protestera, då ska straff utdelas, och det ska svida ordentligt så att du vet hut.

Den trygga bubblan och Luther. Människor som har jobb, har ingen insikt alls i detta och tidningarna har förvisso skrivit om fasorna i Fas 3, den numera kallade Sysselsättningsfasen, men nu är det inte längre en nyhet så lockets har lagts på. Människor vet ungefär vad det handlar om, men de problemen som Fas 3 innebar finns väl inte längre? Det har väl de ansvariga ordnat upp så numera borde det ju vara en hjälp för de arbetslösa och jobb finns det ju alltid. Eller?
Personligen förstår jag de tankegångarna, de är helt normala. Speciellt när man inte har en aning, och möjligtvis för att vi som typiska svenskar har lärt oss att aldrig lägga näsan i blöt i det som inte angår oss. Speciellt inte om det rör sig om myndigheter för de ska ju vara proffessionella och veta vad de gör. De tillsatta och ansvariga är ju valda genom folket och då kan det ju inte gå fel. Det skulle ju i så fall innebära att vi har blivit vilseledda, förda bakom ljuset, utnyttjade och varit fullständiga får.Sådant kan ju inte hända i ett välfärdsland som Sverige år 2015. Det är ju inte demokratiskt alls och vi är ju en framstående nation som alltid kan slå sig för bröstet, oavsett område? Eller?

Jag kan berätta vad de flesta människor idag verkar blunda för. De vet! De har hört ryktena om vad som försegår. De har hört från grannarna och kanske de rent av känner någon som är utsatt. Men det händer absolut ingenting, för att leva i vår egna lilla bubbla är både bekvämare och tryggare. Vadan denna flathet, kan man då undra? Är det kanske för att det är någon annans problem? Om även den svenska avundsjukan får spela roll så hade grannen gjort sig förtjänt av detta, speciellt som han alltid har varit irriterande med finare bil än mig, utlandsresor, grönare gräs och resor till spännande platser runtom i världen. Högst irriterande och som svenska ska vi bita ihop, oavsett vad. Att leva under press är härdande, det har jag alltid gjort så det är inte mer än rätt att grannen nu får smaka på det sura äpplet. Dessutom har jag ju mitt att sköta och eftersom både personalen och resurserna har halverats på mitt jobb, barnens skola måste tillrättavisas och bilskatten höjdes, måste jag jobba både hårdare och längre nu för att upprätthålla min standard. Det handlar ju faktiskt om status också, samt att är av yppersta vikt att fullgöra min plikt som både konsument och skattebetalare för att smörja de ekonomiska hjulen. Kommersialism är bra, för det skapar arbetstillfällen för alla.

Olydnad bestraffas. Svensken kanske inte har en aning, men vem kan klandra dem? De har ju fullt upp med sina egna liv, speciellt när man förväntas jobba för tre, ska hinna med barnens fritidsintressen, umgås med familjen, skjutsa fram och tillbaka, göra karriär och hinna med sin egentid. Om det hinns med. De som borde skriva insändare och stå på barrikaderna, ifall det nu är så jäkla illa, det är ju de arbetslösa som borde ha massor av tid. De har väl inte familj att bry sig om? Eller ens fritidsintressen.
Nej, vi gör ju inte det och den kanske främsta anledningen till detta är att vi då bestraffas. Jo Svensson, du läste rätt. och de är dessutom lagstadgade eftersom vi alla tycks anses som simulanter och därmed borde diciplineras. Förvisso finns det säkert de som utnyttjar systemet och tycker det är helt okej att leva på bidrag, men långt ifrån alla. Istället är det helt vanliga, ärliga människor som inget hellre vill än få ett jobb, på schyssta villkor med någon slags trygghet. En försvinnande liten del av folket måhända vara simulanter, men de flesta av oss är helt vanliga människor som har slitit i alla år för att slutligen bli behandlade som djur eller barn. Vissa av oss är fullt utbildade inom alla möjliga områden och både kunskaperna och livserfarenheterna är en enorm tillgång, men som nu enligt direktiv från högre instanser, sitter av tiden i meningslösa projekt samtidigt som åren går. För ingenting händer. Kommersialism är bra, för det skapar arbetstillfällen för alla och det är ju bara att ta ett jobb. Det är så det brukar heta och man blir per automatik misstänkt för lathet eller utnyttjande av systemet. Allt enligt den Lutherska läran, och ve den som avviker från normen. Alla ska arbeta, som det sägs. Men vad gör man om så gott som hela arbetsmarknaden består av säljjobb och jobb inom bemanning? Du är fullt utbytbar då det står kanske 250 andra människor bakom dig i arbetskön som gärna tar ditt jobb om det inte passar dig. Att protestera mot ryckiga, osäkra och tillfälliga jobb lönar sig inte inte. Det är till 100% arbetsgivarens marknad och de bränner medmänskligheten på kommersialismens altare, helt och fullt i samhällets norm och mantra, att var man för sig själv. För det är tufft att driva en verksamhet idag, med skatter till taknocken, och då måste man göra såhär, helst också med ett svagt löfte om att den tillfälliga arbetsinsatsen kan leda till jobb. Vilket det såklart så sällan eller aldrig gör.

Framtiden ser dyster ut. Jag skriver inte detta av hat eller bitterhet. Jag påskiner detta fenomen som genomsyrar hela vårt land av den enkla anledningen att jag inte vill att våra kommande generationer ska behöva växa upp i en hård omvärld där elitismen härskar. Jag påtalar att klassklyftorna och antalet utslagna människor kommer att öka som ett resultat av en allt mer krävande samhällsstruktur. I grund och botten tycks vi glömma att vi är enbart människor, av kött och blod, och som har sina begränsningar. För i livets slutskede är det inte pengar eller karriär som betyder mest. Det är inte heller den lyxiga bilen, resan till Kanarieöarna eller alla de julklappar du köpt till familjen som räknas mest. Allt det är förgängligt och skapade behov av ett samhälle vars enda önskan är att tjäna mer pengar på människors hetsiga konsumtionstakt. Istället är det de enkla sakerna som du kommer värdera mest. Som att du har en kärlek och värme från dina närmaste, mat på bordet och tak över huvudet. Allt annat spelar ingen roll och kanske, med lite tur, har vi någonstans utmed livets väg insett att den sanna skatten inte ligger i saker utan i att vara en enkel människa med grundläggande behov och önskningar. Måhända att jag är en hopplös humanitär som helt enkelt vill att alla ska må så bra som möjligt, men jag vill också kunna med stolthet säga att jag är svensk och stå rak i ryggen när jag säger det. Jag vill ha ett samhälle vars grundpelare är fullt fungerande och som inte går på knäna tack vare nedskuren budget, samtidigt som de rika blir rikare och de fattiga allt fattigare. Jag vill ha ett land och en kultur att vara stolt över. Det är min rätt som medborgare att ha ett trygghetssystem att kunna fånga mig när jag faller, och inte få mattan jag står på undanryckt. Det finns en mening med att betala skatt och man ska vara nöjd med det man får tillbaka, men så är det inte idag. Nya sportarenor, orangerier i ett estetiskt tilltalande centrum, högre löner för chefer och politiker, nya vägar som förkortar resan med 1-2 minuter, det går alltid att bekosta det med si eller så många miljoner. Men när det kommer till den svenska välfärden som är grundläggande funktioner i ett välmående samhälle och som är alla skattebetalares rätt, nej då finns det aldrig några pengar för de ”ligger i en annan kassa”. Då ska budgetar skäras ner och anställda får gå. Hur svårt kan det vara för våra förtroendevalda och styrande att för en gångs skull prioritera rätt – på folket som driver landet framåt? Jag är själv kroniskt sjuk sedan 2,5 års ålder och jag har upplevt hur framförallt sjukvården har blivit allt sämre. Under min sjukvistelse  2001 då jag hade gått in i väggen, blev jag abrupt avhyst från avdelningen då min sängplats behövdes mer av någon annan patient. Inte ens en rullstol fick jag utan på egen hand, stöttande mig själv utmed väggen, svag och medtagen, ta mig ut från avdelningen och ner till foajén på sjukhuset och min säng bäddades om redan innan jag hade hunnit ut ur rummet. Att det numera råder standard på akutvårdsavdelningen att man ska vänta minst 15 minuter tills någon sköterska reagerar på larmknappen man har tryckt på, är ju inte längre något konstigt. Personalbrist och nedskärningar, som vanligt.

Det ytterst märkliga, eller kanske inte, är att dessa missförhållande har debatterats om i flera år nu. Det har skrivits om det, gjorts artikelserier om det, publicerats feta rubriker om människor som har farit illa, radioprogram och dokumentärer har gjorts och det har skrivits miltals av insändare till olika tidningar. Ändå har ingenting hänt. Ja, förutom att Fas 3 numera heter Sysselsättningsfasen förstås. Men varför denna stiltje hos våra styrande? Varför har locket lagts på och vart har nyhetsvärdet bakom detta tagit vägen? Det tycks som att debatten dog ut samtidigt som vi insåg att det hade skett en kraftig deflation och värdeminskning i människan.

Demokratin har urholkats och förlorat inte bara sin stolthet utan också sin mening. För sanningen att säga, oavsett regering, så blir saker inte bättre och med den sandlådementalitet som emellanåt råder inom maktens korridorer är det inte konstigt alls hur det ser ut idag. Demokratin har en futtig betydelse idag och det räcker med att se tillbaka på det senaste riksdagsvalet. Sverigedemokraterna kom in till riksdagen och de fick inte min röst men jag förstår folk som röstade på SD. Missnöjesparti, folk är arga, ledsna, besvikna på de senaste 8 åren som innehöll ultrablå, borgerlig politik med allt vad det innebar. Men så kom valet och folk röstade vilket resulterade i att SD kom upp sig. Folket sa sitt, precis som de ska och de gjorde sin demokratiska plikt. Det är därför jag är förvånad över att det i ett demokratiskt land förekommer sådana här saker. Att försöka ignorera SD och vägra samarbeta, vad skickar det för signal till folket? Till väljarna? Att övriga partier ignorerar att ni har röstat på SD och inte på dem, ni får inte vara med i vår demokratiska sandlåda. SD-väljarna röstade inte rätt. Det var fel sorts demokrati.Kanske det är på grund av sådana händelser som människor ger upp. De misströstar, ser sig som mindre värd och tycker att det är hopplöst att ens försöka förändra. Det är ändå tomma löften, fiskande efter röster vart fjärde år och till slut är det ändå bara någon annan som drar i trådarna. Ofta i motsatt riktning och tvärtemot vad som lovades. Trots två riksdagsval sedan utförsäkringarna startades har inget blivit bättre utan misstankarna mot varje arbetslös om att vara en parasit och snyltare på samhällskroppen, lever i allra högsta grad kvar. Demokratin lever bara vart fjärde år, om den är av rätt slag. Detta vet vi och därför säger vi aldrig något, vi vet ju redan hur det blir ändå, och det monotona i livet i all dess meningslöshet växer vidare och vi försöker trösta oss åtminstone tillfälligt, genom att konsumera. Det främjar nationens ekonomiska hjul, som främjar tillväxten, skapar arbetstillfällen och stärker välfärden, det har man ju hört. Men är det sant? Där kommer vi till ett intressant ämne, nämligen bemanningsföretagen.

Bemanningsbranschen är en blomstrande lönsam vinstapparat. De är än idag starkt kritiserade för att företag använder sig av bemanningsföretag för att kringgå arbetsrättslig lagstiftning, exempelvis Lagen om anställningsskydd. Det förekommer att företag väljer ut vilka man vill bli av dem genom att säga upp en större del av sin personal och låta de man vill behålla att jobba via ett bemanningsföretag. Kundföretaget har också lättare att bli av med inhyrda eftersom de inte är formellt anställda av företaget de utför arbete åt. Detta förfarande har förutom en negativ effekt för arbetstagaren, även en mer långtgående och effekt påverkar samhället på flera sätt. Som de flesta vet lider flera städer numera av svår bostadsbrist och av egna erfarenheter vet jag att om man inte är satt med guldsked i mun, då är du fast i systemets hierarki och tillåts absolut inte, styrt av bankernas schabloner, att förändra din levnadssituation till det bättre. Det jag menar är effekten som ett bemanningsjobb ger med sig, för enligt de flesta banker idag, är man tvungen att ha fast anställning för att t. ex. kunna ta ett bolån. Med tillfälliga anställningar med väldigt lösa anställningsformer har bankerna ingen säkerhet att du kan garantera regelbundna återbetalningar. Ena månaden har du jobb, nästa månad kanske inte. Att dessutom arbetsmarknaden nästan kräver att man är både ung (därmed billigare), fullt frisk och väldigt flexibel samt öppen för flextider utestänger massor av människor av den enkla anledningen att inte alla människor är kärnfriska eller ens har råd med vård, enligt den privatiseringsmodell vi har idag och de andra alternativ vi har idag, går som sagt redan på knäna. Mitt egna exempel på detta blev när vi i familjen, vi är fem st totalt, ville flytta till ett större och billigare boende. Det blev tvärt nej från samtliga banker med den enda motiveringen att någon av oss behövde ha en fast anställning. Därmed är vi tvingade att stå ut med våra förhållanden och leva flera tusenlappar dyrare helt i onödan, för att så är systemet uppbyggt. Det byggs för fullt i Sverige idag och det är fantastiskt. Men det byggs inte för alla utan för de med redan stinna plånböcker. Köpesummorna idag på bostadsrätter är fantasihöga och hyresrätterna är skamlöst dyra. Det har blivit en renodlad klassfråga huruvida du ska bo drägligt eller ej. Segregationen växer i takt med missnöjet, klassklyftorna ökar och irriterade röster börjar höras bland de annars så följsamma skattebetalarna. Det skulle inte ge alla ett jobb men att förbjuda bemanningsföretagen skulle lösa en hel del. Människor skulle må bättre, ha bättre förutsättningar för ett drägligare liv och prestera bättre både socialt och på sina arbeten. Om man sedan kortade arbetstiderna till 6 timmar om dagen hade det genererat fler jobb och bättre utbud och service inom de flesta branscher. Människor skulle vara mer utvilade och sjukskrivningar samt överbelastningar på arbetsplatser skulle jämnas  ut avsevärt.

Samhället har blivit kallare. Tids emellan hör man att svensken är svårt att lära känna, men när man väl får chansen har man fått en vän för livet. Möjligtvis att detta fortfarande gäller inom vissa generationer, men idag tycks det vara ett utpräglat ego-tänk som gäller. Eller lite mer plumpt uttryckt, sköt dig själv och skit i andra. För några år sedan föll jag på marken och hade jättesvårt att ta mig upp. Detta hände på morgonen vid busshållplatsen och jag var på väg till jobbet. Tyvärr missbedömde jag höjden på trottoarkanten, snubblade, föll rakt ner i asfalten och landande på knäna mitt i gruset och sörjan. De åtta andra som stod och väntade på bussen, började helt plötsligt se åt ett helt annat håll, rota i sina väskor eller fokusera på sina mobiltelefoner. Det var ingen notis om att jag hade hamnat på marken, ingen utsträckt hand eller ens en undran om det hade gått bra. Det var då jag insåg att samhället hade förändrats.

Dessa tecken ser man överallt idag om man bara tar sig tid att se sig omkring. Det är numera ytterst sällsynt att man låter äldre människor gå före in på bussen, håller upp dörren åt dem eller hjälper barnvagnar där det är svårt för dem att komma fram. Man hör sällan ett tack eller önskan om en bra dag. Det känns mer som att man får avfärdanden vart än man går och att man bara är i vägen eller stör. Inte ens om man är kund i snabbköpet får man ett vänligt bemötande, trots att man själv gärna visar lite tacksamhet eller omtanke. Möjligtvis är det tack vare kraven på att vara effektiv och strikt inriktad mot ständig lönsamhet som det har blivit såhär. Vi ska återigen inte längre vara människor utan bara utföra vårt jobb och inget mer. För det är inte lönsamt. Men faktum är att det kostar ingenting att ge ett leende i kassan, säga tack eller lämna sin sittplats på tåget åt en äldre man eller kvinna. Det ger istället så mycket mer och en varmare, hjärtligare tillvaro. För oavsett hur vi är som människor vill vi alltid synas, existera och vara värda att bemötas på ett trevligt sätt, inte sant? Det kallas för verifikation och är oerhört viktigt för det är ju faktiskt så att vi bara är människor, med en önskan att synas och kanske till och med älskas. Att verifieras att vi faktiskt är värda något men detta tycks ha blivit bortglömt i ett samhälle där lönsamhet hyllas till skyarna. När en ensamstående mamma (min sambo) med tre barn inte är enligt de sociala myndigheterna, en prioritet, då är något fruktansvärt fel. När min kollega efter två omgångar av lungcancer inte kan anstränga sig och vars handleder har slutat fungera inte får sin begäran om förtidspensionering för att han ska stå till arbetsmarknadens förfogande trots sina 63 år fyllda, ja då har något gått snett. När man trots sina behov av stabilitet och kroniska sjukdomar i sitt liv ändå ska behöva slussas runt till olika åtgärder för att arbetstränas, få börja om ännu en gång och visa sina framfötter trots att det aldrig ändå leder till jobb, så måste väl ändå någonting vara ohyggligt fel i systemet. När åtgärderna går ut på att i åtta timmar sitta i ett överbefolkat rum och vänta på att anställd personal ringer på jobb åt dig, jobb som inte finns, och dessutom personalen går ut på stan för att shoppa, är det väl placerade skattepengar? När en familj med flertalet diagnosticerade barn inte får stöd från skolan och hela tiden blir bollade mellan vårdavdelningarna, på grund av resursbrister, brist på kvalificerad personal eller tidspress, är detta som vi kallar kvalitét? Kalla mig galen, men jag håller i så fall inte med.

Vem är syndabocken? Jag skyller inte på varken arbetsförmedlare eller handläggare på Försäkringskassan för de sköter bara sina jobb. De följer bara lagar, förordningar och regler, precis som de flesta av oss också gör, givna av myndigheterna. I själva verket är det säkerligen otroligt tuffa jobb där man trots sin välvilja och ambitioner att kunna hjälpa, hela tiden blir bromsad av sina chefer som påminner om att det här minsann inte ska råda någon Moder Theresa-mentalitet. Det är inte arbetsförmedlarnas eller handläggarnas fel, men det är de som hela tiden får motta allehanda hot och sitta i skottlinjen. Varför de gör det och hur orkar de med att utföra diverse obekväma beslut och tillsätta, ibland meningslösa, åtgärder för att putsa arbetslöshetssiffrorna? Jo, för att de är människor de också, med familjer och räkningar att betala, precis som du och jag. Men det värsta av allt är vad ett sådant yrke i längden gör mot en människa, för likt vattendroppen tids nog urholkar klippan, utmattas även en människas omdöme, medmänsklighet och välvilja av ett ruttet, materialistiskt och kapitalistiskt system som stöter ut de som inte passar in. Man formas av egen självbevarelsedrift till något man innerst inne vet att man inte är, men det är tvunget. För sådant är systemet idag uppbyggt. Människor kan av ren överlevnadsinstinkt gå med på nästan vad som helst och det är därför vi sitter i den här soppan. Möjligtvis kan det vara det här landets mellanmjölkiga mentalitet som har gjort att vi bit för bit har accepterat vad som oss har blivit serverat. Vi har varit rädda för att bli utbytta av någon annan arbetare som kan jobba snabbare och billigare, så vi har bara tagit på oss mer och mer. Ända tills vi tyngda av stress har gjort avkall på inte bara produktivitet och kvalitet, utan vi har också varit tvungna att offra både medmänsklighet, omtanke och tid för våra närmaste. Empati och medkänsla är inget vi kan tjäna pengar på och pengar, makt, status tycks vara de gudar vi ska följa idag, annars är vi  inte lika mycket värda och lönsamma som någon annan. Det är den sjuka mentaliteten vi har uppnått idag men i grund och botten är vi bara människor, du och jag, och någonstans har vi alla en brytpunkt där vi inte orkar mer. Det är där vi borde stanna upp och undra vad vi egentligen håller på med. För den dagen då du har gjort ditt på arbetsmarknaden och stressat bort både livet och familjen, då är jag övertygad om att det man kommer värdera mest är närheten till nära och kära. Mat på bordet och tak över huvudet är det som kommer betyda mest, inte bilen, båten eller jacuzzin i trädgården i det finaste stadsdelen. Arbetsförmedlingen idag har ett otidsenligt namn. Det är inte dit man går för att få ett jobb utan för att tvingas aktiveras i dagislekar. Jobben som inte finns för vanligt folk, kommer i andra, tredje, fjärde hand. Det viktigaste är inte chans till personlig utveckling eller anställning utan att vara där så att förmedlarna har ett jobb att gå till. Oavsett hur korkat och själadödande det än må vara för alla parter.

Vad är lösningen då? Ett är då säkert, att det inte finns en universell lösning på det här komplexa problemet som genomsyrar hela vår samtid. Inte ens en sådan här lång text med typfall och exempel ur hur livet verkligen ser ut för så många av oss, kommer att göra en avsevärd och ögonblicklig förändring. Men det är ett steg i rätt riktning! En man kan inte ensam göra ett bättre samhälle, men tillsammans kan vi faktiskt förändra en hel del! Jag önskar bara att fokus ska flyttas från ständig lönsamhet till medmänsklighet och insikten att människor är vi, och långt ifrån alla av oss är perfekta. Men ändå måste vi alla ha en meningsfull sysselsättning, en trygghet och fast punkt i livet där vi ses som de vi är – individer med drömmar, mål, förhoppningar, känslor och sociala nätverk. En välmående människa är en produktiv människa och detta får vi inte glömma bort, trots alla krav på oss som samhället lägger på oss. Skrota bemanningsbranschen, underlätta inte bara för unga och invandrare utan för alla att få jobb. Underlätta för företagen att anställa genom att minska skattetrycket. Ge lärarna en ordentlig lön för det är de som formar framtiden och tryggheten för oss alla så att hela landet kan orka sikta framåt och uppåt, inte bara för oss själva utan även för våra barns skull. Sätt pengar i de grundläggande kassorna istället för att hela tiden försköna stadskärnor med nya konstverk och saker som i grund och botten inte har en funktion annat än vara utsiktsplats åt fåglarna. Satsa på vård och omsorg så att människorna orkar. Skjut in pengar i välfärden igen och våga satsa på människan igen. För vi vill återupprätta människovärdet igen och än en gång kunna säga att Sverige är fantastiskt, ett land att vara stolt över. För så är det inte nu. Budgetar skärs ideligen ner och det tycks som att alla insatser sätts på materiella och kapitalstarka saker och inte på det som faktiskt är grundläggande för all utveckling – människan. Satsa pengar på psykvården för idag är det oerhört många människor som lider i tysthet. Faktum är att det enligt Socialstyrelsen tas 1100 självmord varje år och den siffran måste ned! Det är alltså fyra självmord varje dag i välfärdsstaten Sverige så det kan ju vem som helst förstå att något är fruktansvärt fel. Det måste till en förändring och det så fort som möjligt!

Visst må vi, folket, vara tålmodiga men någonstans finns det en gräns. Jag brukar vara ganska frispråkig av mig, vilket jag också är i min grupp Humana på Facebook, men det enda jag egentligen förespråkar och predikar för, är vanlig, enkel medmänsklighet. Det jag också brukar säga rakt ut att den dagen det kommer hända något väldigt otrevligt, vad det än må vara, så är det inte vi mellanmjölks-lagom människor som kommer starta revolten. Nej, jag är övertygad om att det är invandrarna som tänder den första facklan. När de har blivit segregerade i förorterna som ingen bryr sig om, när de har gjort sitt absolut bästa för att få ett jobb men blivit hunsade som djur av tillsynsmyndigheterna, när de själva, nära och kära tvingas till kriminalitet och andra olagligheter, ja då kommer det hända saker och jag kommer gå med och stödja dem fullt ut, sittandes i min rullstol och viftandes med min käpp. På så sätt välkomnar jag invandringen, landets framtid och kompetens, för de kommer en dag slå näven i bordet och kräva rättvisa för alla. Jag vet inte när den dagen kommer men fortsätter vi såhär, hoppas jag den kommer i morgon. I Borås bränns det bilar med jämna mellanrum, det är gängstrider och numera, allt oftare skottlossning. Är det tecken på ett välmående samhälle där alla har en lika chans? Det är snarare rop på hjälp, ett tecken på att livet inte blev som de hade hoppats och att de nu måste göra något drastiskt för att slippa leva i lort och misär. Dock drunknar ropen på hjälp i skrikande sirener, döva förtroendevalda, svarta sensationsrubriker och brandrök. För det är så det är idag, i välfärdens Sverige anno 2015, där ingen längre med rak rygg stolt kan deklarera att vi är svenskar. Orättvisorna finns där, klassklyftorna ökar, medmänskligheten blir alltmer sällsynt och folk mår dåligt. Är det så vi vill ha det? Inte jag i alla fall så jag skriver. Vad nästa steg blir vet jag inte men jag är fullt beredd, vi har väntat länge nog nu.

Mvh Anders J (förlåt att det blev så långt men allt detta måste sägas)

Denna skrivelse skickas till: DN debatt – Jan Guillou och Lena Mellin på Aftonbladet – SvDs Brännpunkt – Kolumnister på SvD: Jonas Hellman, Patricia Hedelius, Johanne Hildebrandt och Theresa Küchler – Debattsidan och redaktionen på Metro – Debattsidan i Expressen – Debattsidan i Göteborgsposten – Redaktör Eva Rothstein på Sydsvenskan – Vänsterpartiet, så även partiledare Jonas Sjöstedt – Socialdemokraterna, så även partisekreterare Carin Jämtin – Moderaterna, så även partiledare Anna Kinberg Batra – Miljöpartiet, så även statsrådsersättare Elisabeth Knutsson – Centerpartiet, så även partiledare Annie Lööf – Sveriges Radio – SVTs Agenda, Debatt, Dokument inifrån, Rakt på, Sverige idag – Uppdrag granskning – FN.

Läs gärna mer på andersfrihamn.wordpress.com

Läs också ledarkrönikan ”Vi sitter nöjda i Kafkasamhället” i Aftonbladet av Daniel Swedin, publicerat 15 mars 2015, likaså ”Fas 3 är förnedring” i ETC av Roland Paulsen, publicerat den 5 mars 2015 och ”Därför ska du bli arbetslös” av Henry Nyblad, publicerat den 17 mars 2015 i Ljusnan.

Politik i de gamla ordspråken.


Kom på att många av våra gamla svenska ordspråk även går att använda om politik….

  • Alla goda ting är tre. Det måste ju betyda att det är en röd-grön-blå röra, inte sant?
  • Alla känner statsministern, men statsministern känner ingen.
  • Arga politiker får rivet skinn.
  • Bättre brödlös än rådlös, vilket troligtvis åsyftar att man ska rösta rätt.
  • Bättre en röstsedel i handen än tio åt skogen.
  • Bättre rösta än illa klaga.
  • Den som ger sig in i politiken, får politiken tåla.
  • Den som väntat i 8 år väntar aldrig för länge.
  • Det finns ingen dålig politik, bara dåliga politiker.
  • Det statsskick som inte dödar, härdar.
  • Efter alliansen kommer solsken
  • En olycka kommer sällan ensam (utan som en allians).
  • Friskt vågat hälften av välfärden brunnet.
  • Har man tagit Reinfeldt i båten får man ro honom i land.
  • I det sovande folkets rike är den skallige kung.
  • Ju fler ministrar, desto sämre soppa.
  • Köp inte grisen i säcken. Läs partiprogrammen innan du lägger din röst.
  • Lika ministrar leka bäst.
  • Låta äldrevårdens snabbmat tysta mun.
  • Lägg inte alla ägghuvuden i samma korg.
  • Man får ta stimulanspaketet i egna händer.
  • Man måste lära sig prata innan man kan debattera.
  • Måla inte statsministern på väggen.
  • När man talar om alliansen så står de i farstun.
  • Ond politik förgås inte så lätt.
  • Politiker är som krokodiler, stora i käften men saknar öron.
  • Välfärden byggdes inte på en dag.
  • Ropa inte hej förrän du är över regeringsperioden.
  • Skilja ministrarna från vettet.
  • Svultna väljare rotar mest.
  • Sådan statsminister, sådan allians.
  • Fas 3 är den enfaldiges sista utväg.

 

Valtider och ännu fler puckon.


Det är visserligen långt kvar till valet men det börjar puttra i de politiska grytorna. Ett evigt kackel i tv som de kallar för debatter , uttalanden, valfläsk ochvalurna sandkastning hit och dit. Med andra ord, det är som vanligt. Själv gör jag som jag har gjort de senaste valåren och gör först några valkompasser och sedan, en alldeles egen utvärdering. Visst, det tar väl några timmar men då kan jag gå till valurnan med någorlunda gott samvete då jag faktiskt har ansträngt mig att försöka få någorlunda koll på läget, partierna och dess valfrågor. Det kanske låter jobbigt att göra så men jag tycker det funkar bra för mig, dock kan jag förstå om inte alla orkar göra samma sak, eller har tid. Fullt förståeligt, jag hackar inte på någon.

Men oavsett hur valet går och vilka som blir satta att styra skutan i fyra år till så känns det alltid lite utan hopp. För oavsett vad alla säger så känns det som att allt de vill ha är höjda löner, makt och gör vad som helst för att fjäska till det så gott de kan. Resultat? Allting blir som förr och alla satsningar som utlovades drar ut på tiden, fryser inne helt eller sätts på andra saker. Så, jag vet inte, kanske Eddie hade rätt när han skrev den här låten som passar så oerhört bra. OBS: Den är faktiskt rumsren, trots att det är Eddie 🙂

Här sitter man i smeten som andra har ställt till
Å inget kan man göra de blir ändå som dom vill
Man drar det tyngsta lasset å jobbar som en karl
Å ändå blir det inget över på den lön man har

En idiot
Ja man e en idiot
Som går i skiten varje dag å jobbar för dom rike utan knot

Dom har ju sina avtal däruppe i de blå
Å dom bestämmer till och med vad vi ska tänka på
Men om dom vill ha gjort nåt så kommer dom till oss
Å då så får vi veta vem det är som e vår boss

En idiot
Ja man e en idiot
Som bara håller med å står med mössan i sin hand å tar emot

Yea

Vårt rike har ju lagen som vi ska lyda blint
Men när dom rike tolkar den så slår det alltid slint
För lagen den har blivit en svällande koloss
Som inte gäller dom däruppe utan bara oss

En idiot
Ja man e en idiot
Som gladeligen låter sig förtrampas utav maktens tunga fot

Dom säger vi har frihet vad är det då vi får
Jo nya idioterrr vid ett val var fjärde år
En tokig statsminister med lögnen i sin trut
Å dagen efter valet då e allting som förut

En idiot
Ja man e en idiot
Som tror att man är fri när man i själva verket lever under hot

Yea

Man ska va solidarisk mot dom som har det svårt
Men själv så får man ingenting å de känns ganska hårt
Det brukar aldrig räcka med att man hjälper nån
Nej tusen parasiter äter upp mej inifrån

En idiot
Ja man e en idiot
Som bara accepterar att mot fattigdom så finns det ingen bot

Wellll man kan ju dricka brännvin å knarka om man vill
För att bedöva sig å klara nåra timmar till
En liten stund så får man en sövande respit
Å sen så har man fastnat i en ännu värre skit

En idiot
Ja man e en idiot
Man borde möta överheten nykter å så kör man tvärtemot

Yea

Dom rike lever gott på att dom får våran röst
Sen får vi videovåld, å knark å brännvin till vår tröst
Om räkningen betalas vid kanten på vår grav
Dom rike glömmer aldrig att man bara e en slav

En idiot
Ja man e en idiot
Som slavar på istället för att kväva orättvisan i sin rot

Dom rike samlar guldet miljon för million
Men själv blir man i bästa fall till mat för en kanon
När superbomben smäller då har vi ingen chans
Men dom som kan betala har fått gömma sig nånstans

En idiot
Ja man e en idiot
Som inte har förstått att det är satan som regerar vårat klot

(För den som är intresserad att diskutera valfrågor och helt enkelt är intresserad av att vända Sverige på rätt köl igen, finns numera gruppen Humana på Facebook. Varmt välkomna!)

I en värld utan pengar.


Har ni någonsin tänkt den tanken, hur världen Tellingeroch vår omedelbara omgivning skulle se ut om det inte fanns pengar? Tanken slog mig för några år sedan och nyligen blev jag återigen påmind. Faktum är att det faktiskt finns föreläsare om detta. På den högt ansedda Global Breakthrough Energy Movement (BEM) conference 2012 talade Michael Tellinger om hur man skulle starta upp små samhällen där man inte använde några pengar. Detta skulle bli en domino-effekt över hela världen där byteshandel användes, men där man inte ser värdet i saker eller tjänster, bara nyttan. Läs mer om författaren, forskaren och upptäckaren – den verkliga Indiana Jones – på hans hemsida.

Tyvärr är det så i dagens samhällen att pengar styr det mesta och jag är övertygad om att utan pengar, skulle världen bli en bättre plats att bo på. Ett tråkigt faktum i dagens kapitalistiska och materiella samhälle, är att det faktiskt måste finnas fattiga människor och svältande nationer. För det är så de ekonomiska hjulen snurrar, och det måste de för att allting ska gå runt. För hur ska vi annars kunna tjäna pengar om vi inte köper billigt och säljer till ett högre pris? I och med att vi t. ex. köper billiga bananer från Afrika, kan vi sälja dem här i större kvantitet och med högre pris, för att i sin tur kunna anställa mer människor, som i sin tur konsumerar mera. Så hela processen är en kedjereaktion. Tyvärr på bekostnad av de fattigare länderna, och därför är det så viktigt att vi ger tillbaka – så att allting går runt!

What do we need as individuals and communities? The answer has been the same for thousands of years. Food, love, shelter, health, education, arts, culture, science, technology, energy, clothing, tables, chairs, books, boots, hats, and much of all the other stuff we have today. What we do NOT need is money. Money has been created as tool of enslavement to control the availability of all these things, most of the time denying people of most of them.

Men för att utrota fattigdom och svält, som faktiskt vore högst möjligt, inte minst med tanke på att I-länderna konsumerar och slänger tonvis med mat varje dag, slösar på vatten och andra tillgångar – så borde man avskaffa allt vad pengar heter! Tanken är svår att greppa, jag vet, men kanske det vore värt det? Kanske fattigdom och svält skulle åtminstone minska, miljöbovarna bli färre, jakten på materiella ting, egotänk, alltför krävande ambitioner och karriärtänk skulle få människan att må bättre. Att tänka i andra banor – mer mänskligt och mindre materiellt.

Michael Tellinger gör i sitt föredrag på nästan 2 timmar, många tänkvärda uttalanden, bland annat att pengar är det ultimata medlet för att ha kontroll, vilket man ju har sett otaliga gånger genom historien, men han säger också att pengar är den primära orsaken till de sju dödssynderna (vilket får mig att tänka på kyrkskatt och kollekthåvar) och ja, det kan nog stämma ganska bra. För om vi ser närmare på de sju dödssynderna så kan man ju absolut associera dem alla, ihop med pengar. De sju dödssynderna, huvudsynderna eller kardinalsynderna, kallade så inom romersk-katolsk kristendom eftersom de anses leda till andra laster och synder och leder till evig fördömelse om man inte ångrade sig.

  • Högmod. Jag har en finare bil än dig, finare hus och lever i stort sett bättre än dig. Jag ser ner på de som inte har råd att mäta sig med mig.
  • Girighet. Den som har mycket vill ha mer och man får lätt smak på det fina livet. Människan är bekväm av sig så varför inte lyxa till det? Därför vill vi ha mer pengar, mer lyx.
  • Vällust. En kardinalsynd som är smått omtvistad, för vad betyder egentligen vällust? Om vi kikar på Wikipedia:

    Vällust är en överdriven strävan efter njutning, främst då sexuella njutningar. Enligt katolska kyrkans tradition betraktas ett liv i omättligt sökande efter vällust (lat. luxuria) som en dödssynd, även kallad otukt.

    Om man hänger sig åt denna dödssynd skulle man i helvetet bli insmord i eld och svavel. Den av de sju dygderna som är motsatsen till vällust är kyskhet.

    Kanske det rentav kostar pengar att ha sex, om man väljer den inriktningen.

  • Avund. Skeptisk till olika religioner, som jag är, skulle detta betyda att de fattiga ska finna sig i att ha det sämre ställt och att kämpa för att få det bättre, ska hållas tyst och sakligt. Antagligen för att den rika kyrkan skulle ha det lugnt och fridfullt(?) Men i dagens samhälle är det återigen det materiella som kan locka till avund. Jag vill också ha en snygg bil, det är bäst jag tar ett lån…
  • Frosseri. Visst är det väl så att vi alla ibland njuter lite extra? En större godispåse än normalt, julbord och julklappar i massor och nya försäljningsrekord för att ta några exempel. Eller en så vanlig sak som att välja buffén på den lokala restaurangen.
  • Vrede. Troligtvis ännu ett sätt för kyrkan att lugna massorna som inte hade det lika lyxigt som de, och visst blir väl alla arga någon gång. Något annat, tror jag, vore rent ohälsosamt. Men om man ska tolka det som så att man kan bli arg om grannen har det bättre än en själv och att han tjänar mer pengar än du.
  • Lättja. Man jobbar sig uppåt i karriären och blir chef en dag, då kan man varva ner och rentav lata sig när de underordnade och anställda gör jobbet åt en. Eller tvärtom, när man som arbetslös förlorar tron på arbetsmarknaden, slår sig till ro och väntar på bättre tider. Samtidigt som man varje månad får bidrag, allt enligt ”minsta motståndets lag”.

Så som ni ser, världen skulle må bättre utan pengar, på alla möjliga sätt. För om man ser på sig själv, är verkligen meningen med livet, att arbeta? Är jakten och hetsen värt det? Måste vi ständigt arbeta för att kunna köpa så dyra saker som möjligt? Är det ens tvunget att behöva arbeta 35+ år för någon annans skull? Är vi tvugna att vara en del i maskineriet som i pengajakten, materialismen och kapitalismen tycks styra rakt mot avgrunden, sakta men säkert?

Se det här klippet och offra två futtiga timmar av ditt liv. Du kan börja tänka i helt andra banor och kanske rentav ändra livsstil. Det handlar inte om att gå tillbaka till stenåldern, utan om att få en bättre värld. Säg bara till så drar vi 😉

Läs även om The Ubuntu Contribution System där varje människa tillför vad de kan och vet i ett samhälle där ingenting tillhör någon myndighet eller enskild människa, utan av folket, av oss, som enbart fungerar som beskyddare och vaktmästare.

En äkta hjälte: Julia Gillard.


Australiens premiärminister Julia Gillard röt tillbaka angående bristen på jämställdhet och mot sexism. Med ett bombardemang av sakliga argument gjorde hon en briljant insats och är numera en hjälte och ett föredöme då klippet blivit uppmärksammat världen över. Så grymt bra att man måste applådera. WTG! Starkt gjort! De flesta skulle nog hålla med, sedan finns det ju andra muppar som inte gör det…

Oansvarigt kan man väl tycka


Elisabeth ”Håret” Höglund har slagit näven i bordet och sagt nej till att rösta. Anledning? Politiken blir ändå densamma.

Själv har jag inte röstat i ett riksdagsval sen 1994. Det var ett väl genomtänkt och medvetet beslut. En journalist som slipper ta ­politisk ställning kan bättre och mera objektivt granska och ­bevaka den politiska makten. Den som inte röstar står mera fri och är mindre påverkad.

Men på sätt och vis har hon kanske rätt ändå. Kanske det är som min granne sagt att Moderaterna bara har gjort vad Socialdemokraterna inte vågade och att det nu inte finns några raka linjer för de olika partiernas politik?

Märkligt. Tycker jag har hört det i flera år. Skönt att även andra har insett det. Sedan finns det säkert de som säger att vi inte bör ta vår demokrati för given och rösta ändå. Hmm, ja, jovisst, om det bara spelade någon roll.