J-vla trams!


Snusförbud – eller snarare snusluktsförbud, med start i Uppland och nästan samtliga tidningar skriver om det. Vårt kära snus är tydligen en het potatis.

Borås Tidning – AftonbladetMetro Dagens Nyheter

Fullständigt urbota urlöjligt. Ska vi sätta sådana regler kan man ju diskutera parfymstinkande människor, hantverkare och idrottsmän som svettas. djuraffärer som luktar djur och sågspån. Var går gränsen? Först den löjligt överdrivna häxjakten på rökare och nu dags för snusarna. Kan vi inte lägga lika stora resurser på att förbjuda inkompetenta politiker istället så skulle vi göra både folkhälsan och välfärden en stor tjänst.
Ett ”mänskligt krav” borde istället vara att satsa resurser på lika villkor, rättigheter och välfärd för alla där skola, omsorg m.m. fungerar!

Blir ju irriterad när vissa ska agera storebror över svenskarna, som om vi vore inkompetenta och intelligensbefriade, hela bunten. Ska de förbjuda saker hit och dit kan de väl ta bort all alkohol eftersom det kostar samhället miljarder varje år. Dock går ju inte det eftersom staten vill ha skattepengarna. Likadant med Bofors och vapenhandeln där Sverige är gigantiska, där vi säljer för miljarder och sedan förväntas skänka pengar till krigshärjade länder och dess utsatta befolkning. Där snackar vi att kunna göra en insats för att främja människors liv men det handlar ju om pengar såklart. Dubbelmoral så det skriker om det.

snus_46313705

Sedan får man väl påpeka att det är en stor skillnad på olika sorters snus, framförallt mellan lössnus och portionssnus, där det första alternativet luktar betydligt mycket mer. Det skrivs att det inte ska förekomma pekpinnar eller snuspoliser och att direkta tankar om hur detta ska kontrolleras finns inte utan det är upp till var och en. Frågan är väl inte om detta blir än mer gödsel åt angivarsamhället där folk tycks älska att knipa åt folk och fä så fort tillfälle ges.

Sist men inte minst, detta snusluktsförbud ska tydligen även gälla busschaufförer. När fan luktade du senast en varm sommardag på din busschaufför och du tyckte han luktade mer snus än svett? Man undrar ju hur utbyggd den personliga servicen är i Upplands kollektivtrafik.

Jag håller med om att snusande, rökning, alkoholkonsumtion m.m.m. inte går hand i hand med folkhälsan. Men myndigheter, oavsett politisk färg, ska inte komma och bestämma vad som helst. Vi är vuxna människor som har en susning och vi behöver ingen dadda till hur vi ska leva våra liv.

Teknikens avigsidor.


Har ni också märkt av det? Skygglapparna. Eller som de också kallas; skärmarna – de avskärmande skärmarna med deras osociala nätverk, som nu finns överallt i vår närhet. Facebook borde byta namn till Arsebook. Det är bara några av  tankarna jag får när jag alltid har asociala individer som är så djupt försjunkna i sina virtuella vänner, alltid sökandes efter nästa roliga grej eller virala succé. Förlåt men det får mig att morra lite samtidigt som jag känner mig stött över att alltid behöva försöka vara bättre, snyggare, roligare och mer intressant än en fejkvärld som kan bjuda på allt och lite mer. Jag har seriös konkurrens av små. plastiga apparater med lustiga ljudeffekter och inte mindre än 3G-punkter. Svårt att bräda det liksom och det gör liksom ont i hjärtat att uppleva sådana situationer. Jag tror knappast jag är ensam om den känslan.anigif_enhanced-buzz-2092-1377101561-4

Ungarna i familjen gillar datorer och mobiler. Jag förebrår dem inte då jag själv satt ohälsosamt mycket då jag hade fått min första dator. På den tiden var det telefonmodem som med dagens mått var otroligt långsamma, plus att man blockerade telefonlinjen både in och ut. detta irriterade såklart mina föräldrar något otroligt, vilket gör det smått ironiskt att jag nu själv har hamnat i ungefär samma sits. Detta envist envetna sittande med skärmar överallt, totalt okontaktbara och utan någon som helst intresse att vara sociala eller med idéer annat än att ruttna bort. man undrar ju lite hur framtidens generationer kommer se ut, rent fysiskt. Med överdimensionerade musarmar, glosögon och stomipåse på magen kanske? Kanske jag överdriver en smula men man undrar ju. Å andra sidan kan jag helt och fullt förstå dem. Vad man än vill ha på internet, finns det ju där. Lättillgängligt, i olika smaker och storlekar, serverat mitt för näsan på oss och man kan få nästan hur mycket som helst av det. Stort och spännande, dygnet runt, och dessutom slipper man ta tag i verkligheten som inte alla gånger är så speciellt faschinerande, färgglatt eller spännande. Självklart att det attraherar så till den grad att man gärna spenderar åtskilliga timmar framför skärmen. Därför har vi idag en begränsad surfmängd varje dag på 3 gigabyte, som vi då ska dela på, hela familjen. Detta fungerar bra då dygnsrytmen blir mer strukturerad och det finns tid över till att göra annat, som t. ex. vara social med varandra, vilket är guld värt.

MIT psychologist Sherry Turkle is one of the leading researchers looking into the effects of texting on interpersonal development. Turkle believes that having a conversation with another person teaches kids to, in effect, have a conversation with themselves — to think and reason and self-reflect. ”That particular skill is a bedrock of development,” she told me.

Jeffrey Kluger @ cnn.com

Men sedan finns det något annat också, det som vissa av oss kallar ”liv”. Kanske jag har fel men hörs det inte liksom på ordet, att det är meningen att levas? Eller som någon sa; ”The goal of enjoying life is to be here now, to live a life full of wonder and astonishment. That way we can truly experience all of what life has to offer.” Jag tycker faktiskt det låter väldigt vettigt. Trots att jag kanske inte är den typen som gör vågade utsvävningar och har riskfyllda äventyr, så tycker jag ändå att det ger tusen gånger mer att umgås med människor än att stirra tomt in i en påhittad, glättig fejktillvaro. Att samtala med sina medmänniskor, känna deras doft, se mimiken, ansiktsuttrycken, kroppsspråket och höra verkliga ord är värt så otroligt mycket mer. Det är vad att vara människa innebär, att kommunicera och lära av varandra, som är värt något, något som vi nu tycks ha glömt i det stressiga informationssamhället. Ett för övrigt för snabbt samhälle som tycks ha för många informationskanaler för att vi ska klara av det. Oavsett hur mycket det påstås att mänskligheten är den mest intelligenta så skriker troligtvis våra stackars hjärnor av förtvivlan när vi bombar dem med all information vi får inslaget i oss varje dag. Via bland annat skärmar.

Visste ni förresten att det finns en etablerad term för mobiltelefonsberoende, ”nomophobia”, vilket betyder ungefär ”ej mobiltelefonfobisk”?

5lXHwxbTVOodyjr3cNHN_ALIEN13

Vi skulle behöva återta kontrollen över våra sinnen och stoppa att tvångsmässigt kolla våra e-mejls, uppdateringar på Facebook och sms. Jag tror att vi kan leva lyckligare och i en mer känslomässigt berikande värld om vi bara lyssnar på vad våra kroppar säger och vad våra medmänniskor säger. Hur många relationer går i kras på grund av kommunikationsproblem? Tänk efter vad en förälder känslomässigt kan göra mot ett barns självkänsla när de hellre är fokuserade på sin mobiltelefon än sitt barn. Det är enligt mig inte ett bra sätt att uppfostra ett barn på, eller att lära känna det. Eller någon annan  heller för den delen. För visst är det tråkigt när man någon gång samlas, kanske familjen eller ens vänner, och plötsligt sitter alla med sina mobiltelefoner framför näsorna och det känns ganska knepigt att vara den enda som inte gör det. Så man gör det ändå, eftersom man inte vill vara den knepiga.

Tekniken är fantastisk, jo absolut! Men teknik blir snabbt gammal och ska förr eller senare bytas ut. En mobiltelefon eller dator kan inte ersätta en annan människas värme, intellekt, skiftande humör eller utgjuta tårar där du, som en bra medmänniska, kan gripa in och ge tröst. Maskiner må vara fantastiska hjälpmedel i vår vardag, som gör olika saker mindre tidskrävande eller helt enkelt lättare att utföra, men de ska inte ersätta det viktigaste vi har, våra medmänniskor, släkt, vänner eller familj. Mobiler eller datorer kan inte älska dig. De kan inte sakna dig. De kan inte krama dig. De är bara plastbitar med elektronik inuti, kalla och hårda. Glöm inte det, för medmänsklighetens skull.

nacke

Slutligen, ett varningens ord om att det också (knappast överraskande) kan vara skadligt att ständigt använda sin mobiltelefon, då det kan ge skador på nacken. Enligt en amerikansk studie bland deprimerade ungdomar ligger genomsnittet på ungefär 88 sms per dag, och nu börjar läkare, kiropraktorer och forskare få upp ögonen för så kallad ”gam-nacke”, vilket skrivs om i dagens Nyheter 24. Med andra ord, vill man ha en schysst karriär ska man nog satsa på att bli nackspecialist för de här skadorna kommer bli allt vanligare. Marknaden för nackkragar kommer fullständigt explodera, eller vad tror ni? Men egentligen är allt detta självklarheter, bara man tänker efter lite. Visst kan Ipaden, datorn eller mobiltelefonen vara en skön barnvakt och det blir ofta lugnt då barnen är fokuserade på skärmarna. Men de blir också avskärmade från sin omgivning och värst av allt, från sina föräldrar och eventuella syskon, vilket jag tror kan resultera i djupliggande konsekvenser när det handlar om relationer, både i nutid och i barnets framtid. Tänk också så hemskt om man har vuxit upp under samma tak, i så många år, och man en dag undrar vem ens barn egentligen är som person.

Men egentligen finns allt som jag redan har skrivit om här sammanfattat av en artikel på svt.se skrivet 29 oktober 2013 där Åse Victorin Cederquist, barn- och ungdomsläkare vid universitetssjukhuset i Lund, berättar om att problematiken vi ser idag troligtvis bara är toppen av isberget. Om vi uppmärksammar och inser vad som är under utveckling just nu, så har vi en chans att göra en insats. Inte bara för våra ungdomar och barn utan för ett helt samhällsklimat och en utveckling där framtidens människa och dess värde inte har ersatts med pixlar och gigabyte.

Tänkvärt, inte sant?

Källor och inspiration: Robert Piper @ Huffington Post – Jeffrey Kluger @ CNN

Medmänsklighet & värme i vår vardag.


Du faller ned på gatan och jag bryr mig inte. Din bil fastnar i snömodden på väg ur parkeringsrutan och jag går bara förbi. Din gamla mamma får stå upp i bussen trots sina smärtor i höftlederna och jag sitter lugnt kvar, stirrandes ut genom sidorutan. Låter det som en hemsk omvärld och ett samhälle du inte vill ha? För det är tyvärr ofta så i vår närhet, år 2014, då civilisationen har nått sin topp.

Med jämna mellanrum kan man bland annat se på youtube och läsa i tidningarna om så kallade sociala experiment, där omgivningens och medmänniskors reaktioner testas. Oftast är resultaten nedslående och man blir chockad över människors reaktioner då oftast ingen ingriper. Det verkar råda någon slags apati över de flesta människor där det handlar mer om att sköta sig själv och inte lägga sig i, inte ens om det kan handla om liv eller död. Ett bra exempel på detta är när Borås Tidning för en tid sedan skrev om en man som hade segnat ihop på öppen gata och som sedan tackade sina räddare, ett par som stannade och ringde ambulansen. Det beskrevs också i artikeln hur flertalet förbipasserande hade ägnat en snabb blick och sedan gått vidare, som att det inte berörde dem. Då ställer man sig genast den enkla frågan, är det så vi vill ha vårat samhälle? Kanske än mer, hur kan detta ens hända? Det är ju trots allt våra medmänniskor det handlar om och om man ska se krasst på saken, hur långt hade civilisationen kommit utan samarbete?

Ett annat exempel som har uppmärksammats är ett filmklipp som nyligen publicerades på expressen.se där en iscensatt situation i en hiss filmades med dold kamera. Hjärtknipande, allra minst.

Det går inte att låtsas som att du inte ser något, speciellt inte på ett så trångt ställe som en hiss. Det kommer som ett slag i ansiktet när man får veta att av 53 personer som bevittnade scenen fanns det bara en som sade ifrån. Människan är en fantastisk skapelse i mångt och mycket och förutom våra sinnen är vi också utrustad med något som kallas periferiseende. Vad jag menar är att oavsett om man är försjunken i sin mobiltelefon eller inte så borde man uppfatta något i ögonvrån. Sedan kan man ju undra hur ens samvete ska klara av en situation som kanske slutar med en annan människas död eller livslånga lidande, bara för att du inte ”orkade bry dig”. För jag tror knappast man kan förbli oberörd om det händer något med någon som man har nära. Då blir det plötsligt personligt och man förbannar alla de som inte ingrep. Men är man så mycket bättre själv?

Jag har på egen hand råkat ut för två incidenter, båda fallolyckor, där folk har låtsas som ingenting. Mina ben är tack vare många års diabetes, inte säkra längre, där bland annat balans och styrka har blivit starkt nedsatta. Detta har satt mig i situationer där jag helt enkelt har fallit på slät mark och haft svårt att ta mig upp igen. En av gångerna skulle jag ta klivet upp på en bussperrong och föll på marken varav 8 personer, väntandes på bussen, helt plötsligt såg åt olika håll eller upp i luften. Personligen hade jag instiktivt gått fram och räckt ut handen för att hjälpa personen upp, samtidigt som jag hade undrat hur det gick, men tyvärr, jag fick bara ignorans. Som om jag var någon annans problem.

Men detta fenomen är inte nytt. Dessa tankar har jag haft nu en längre tid och jag har kommit fram till att det troligtvis är minst tre avgörande faktorer som gör att vi inte vågar lägga oss i:

  • Medias svarta rubriker. För handen på hjärtat, hur härdad är inte var man när man varje dag läser om massmord och terrordåd över hela världen? Att en bil brinner i grannkvarteret är de första gångerna chockerande, sedan förfärligt och sist rycker man på axlarna. Man orkar inte bry sig i all oändlighet och till sist, blir det någon annans problem.
  • Politik, politik, politik. Inte för att hacka på något särskilt parti men jag tycker mig ha sett att de senaste åren haft en inriktning mot att främja individen, inte kollektivet. RUT-avdrag i all ära men inte hjälper det grannen om du får ett nytt kök för halva priset, eller att lilla Lisa får gå i privatskola utan att behöva umgås med alla samhällsklasser. Det blir som ett slags isolering eller skygglappar för omvärldens problematik och verklighet.
  • Informationsteknologin. Borås Tidning hade den 2 november 2014 en ledare, skriven av chefredaktör Stefan Eklund, kallad ”Den digitala människan” som ifrågasätter människans roll i det snabba, digitala samhället som vi har idag. Han skriver att ”Vi lever i den omedelbara behovstillfredsställelsens tid” och visst är det väl så? Det som inte passar in vår drömvärld sorterar vi snabbt bort.

Kanske det har satt sig i vårt undermedvetna att allt ska kunna klickas fram, eller bort, och om det inte passar oss väljer vi bara en ny, bättre, mer tilltalande bakgrundsbild på vår tillvaro. Att någon faller eller gör sig illa framför våra ögon passar inte in i idealmodellen, den tredimensionella drömvärld som vi så gärna vill fly till i tid och otid, att vi väljer att scrolla vidare, till något mer behagligt att ha att göra med. Att stanna och ta oss tid för våra medmänniskor är jobbigt och tar tid. Dessutom går det stick i stäv mot de nya ideal vi har fått, att arbete, pengar och kommers är de enda heliga kor vi bör hylla för i den världsbilden handlar ack så lite om medmänsklighet, värme, närhet och empati.

Kanske jag har helt fel och jag hoppas verkligen det, men detta fenomen syns allt oftare bland oss. Det är en verklighet och som så många andra gånger i livet handlar det bara om att ta sig tid, öppna ögonen och se sig omkring. Å andra sidan är inte loppet kört, mänskligheten förlorad eller framtiden svart som en kolsäck. För med lite insikt och små steg i att visa medmänsklighet, kan man ändra ett samhälles ideal och mål att sträva efter, det gäller bara att börja någonstans. Så våga hålla upp dörren åt granntanten nästa gång, fäll en trevlig kommentar till butiksbiträdet nästa gång du hämtar tipskupongen eller beröm busschauffören för hans exemplariska körstil, i det fall såklart som den har varit just exemplarisk och en njutning för alla inblandade. Sakta men säkert smälta de tjockaste isar och rätt som det är strålar värmen fram igen och en dag, rätt som det är, blir medmänskligheten en standard att leva efter. Den stilen vill i alla fall jag hålla mig efter för det är så sant som det är sagt, att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det är faktiskt så enkelt.

En man att beundra.


Få är väl de ideal man kan ha idag
då moral och etik tycks vara av slag så vag.
Få finns de väl idag att beundra
det går väl ungefär en på tre hundra

Men för mig finns det faktiskt ett ideal
som jag faktiskt gärna hyllar med ett lovtal.
Ja tro mig det är en riktig skarping
min lärare från folkhögskolan, en viss herr Scharping.

Av honom lärde jag mig mycket den tid jag fick gå
där jag vässade de små grå och ej i skamvrån fick stå.
Ja det var en härlig tid vill jag minnas
Det var ett nöje att i hans klassrum få finnas.

Att han en dag lade till mig på hans Facebooklista
ja, det i mig tände ett hoppets gnista.
En stor glädje hos mig tände
Att få ha en vän av den rang, ja en frände

Så ja, jag är denne man skyldig ett stort tack
som sjöng minst lika bra som Jöback.
Så med denna simpla dikt jag visar min djupa respekt
Du min hjärna har väckt och var som en frisk fläkt.

För oss alla var du en stark man, en låga i storm
en enorm storm av styrka och norm i virelstorm.
När livet inte riktigt går som man har tänkt
du för resten av livet en lärdom och styrka har skänkt.

För att fatta mig kort, tack för allt min maestro
dina lärdomar kommer oss alltid att bestå.
Du har givit oss så mycken djup visdom och kunskap
till skydd mot omvärldens ibland fulla dårskap.
Tusen tack vill jag bara säga från oss alla
Vi minns den ljuva tiden, där vi på livets vägar vandra.

Ett märkligt problem än idag.


Nattvandring och Vuxna på sta´n. Inget nytt påfund men likt förbannat fortfarande en svår nöt att knäcka, och då syftar jag på frivilliga, vuxna människor, därav det än idag tycks råda stor brist på. Något vi kunde läsa om i lördagens Borås Tidning då uppslutningen kring de så kallade ”nollningarna” har fått allt sämre resultat.

Därför slog skolsköterskan och kuratorn larm när det uppdagades att treorna på Almåsgymnasiet skulle ordna nollning för de nyblivna ettorna igår. Samtliga vårdnadshavare fick SMS och upplystes om att de som ville ansluta sig till Vuxenvandrarna skulle samlas på Hemgården.

Ingen nappade. Anki Wellbrant och Malin Vestre fick denna kväll endast förstärkning av pensionerade politikern Lahja Exner.

Beklämmande, sorgligt och bortom all förståelse. Eller kortfattat: wtf beror detta på? Är det på grund av vårt stressiga samhälle där man förväntas jobba häcken av sig och längtan efter en lugn stund som man låter sina barn utsättas för precis vad som helst som man inte bryr sig? Jag som trodde man var förälder på heltid men kanske jag hade fel?
De som tror ens barn är änglar och som aldrig utsätts för grupptryck, frestelser eller för den delen, hot – tänk igen! Världen är inte densamma som när vi var unga, unga gör misstag precis som vi och är man förälder så har man ett ansvar, dygnet runt. Det spelar ingen roll hur städat och civiliserat det kan vara på just din ort för de flesta ungdomar söker sig till liv och rörelse och när det talas om en fest någonstans är det inte svårt att få skjuts. Inte heller för den delen, alkohol eller ännu värre saker. Det finns närmare än många tror och om man kryddar situationen med lite grupptryck så är det inte långt från ett eventuellt kaos, tro mig.

Vi hade en diskussion om detta på Facebook och min bästa vän sa något väldigt klokt. Det må låta väldigt hårt, men å andra sidan är det våra ungdomar det handlar om:

nattvandring
Borås har tack och lov Fältgruppen. Det är oftast de som har bäst koll och som uppdaterar oss var kvällens ”hot spot” finns och ibland finns även polisen med på samlingarna innan våra grupper går ut på stan och visar sig. Tyvärr verkar deras sida på Facebook vara knappt vid liv, men jag har anmält mig som frivillig. Även vi som har problem med att gå kan dra vårt strå till stacken! Märkligt nog ser det ut att finnas 11 posteringar i förorterna till Borås men som sagt, det verkar inte gå så bra så jag ska se om jag kan göra något för att hjälpa. För jag tycker att man måste det.

Förlåt. Visst förstår jag värdet av en lugn kväll, men man är också ansvarig för minderåriga, åtminstone tills de har fyllt 18 och förhoppningsvis har lite vett i skallen. Tills dess tycker jag att man ska vara beredd på precis allt, för med handen på hjärtat, hur skötsam var man egentligen själv när tillfälle bjöds till lite fest och alkohol? Man gav järnet!

Det handlar inte om att förvägra dem allt som är roligt, men man ska bromsa dem innan det händer något förfärligt tråkigt. Det handlar inte om att ingripa vid brott eller andra allvarliga saker, men man kan finnas till hands! Kanske för att bara prata om kvällen inte blivit som man hade tänkt sig och vara ett stöd. Vuxna på stan kan göra skillnad, till skillnad mot vad man gör i soffan med en öl i näven – även om det är skönt det med.

Jag har även lite idéer om hur man kan förbättra kontakten och närvaron bland de vuxna, men mer om det vid senare tillfälle.

TILLÄGG: Jag fick svar från Fältgruppen Borås att deras sida på Facebook var till för de ungdomar som vill ha kontakt med enheten, och inte för vuxna. Jag blev istället hänvisad att ringa ett nummer, vilket jag tänker göra i morgon, för att se om de har någon användning av mig. Det ska bli mycket intressant 🙂

nattvandring 2

 

Diabetesrelaterat: Skräpigt.


För ungefär fem år sedan fick jag frågan ställd två gånger, -Har du funderat på förtidspensionering? Svaret blev ett blankt nej, med tanken att jag nog skulle tvinga mig igenom några år till på arbetsmarknaden och att jag hade lite till att ge.

Allt eftersom tiden gått så har jag många gånger funderat och undrat om det var ett bra beslut för det blir banne mej inte lättare med åren. Dessutom är det mer en regel än undantag att diabetiker dör tidigare än gemene man. Jo faktiskt så är det så. Även om det kan vara tufft att se sanningen i vitögat så är detta något jag har accepterat och är okej med och jag är inte alls förvånad om detta stämmer alldeles förträffligt då jag ser på mig själv och känner efter hur det känns i kroppen.

thumbs-down

För det är ganska mycket som har börjat gnissla i kroppen min. Efter nu 37 år med diabetes som har varit väldigt hoppig och svårinställd så är det självklart att det börjar märkas. Små förändringar på njurarna till exempel, som jag nu äter B12 för, synen är väl inte så jättebra plus en massa annat, men benen är nog värst av allt. Trots träning verkar det inte bli bättre, balansen blir sämre och fotlederna fungerar inte alls. Jag har ju käpp som jag tar med mig överallt och ibland, när vi ska gå långt, tar jag med mig rullstol som sjukhuset har ”gett” mig. Så det funkar, men ibland bara knappt.

På senare tid har jag även fått ont i både knä och höftleder, ryggen värker och ena handleden domnar.. Som jag skrev i förra inlägget vaknade jag av smärtan och numera kan det komma ett smärtsamt hugg, precis när som helst. Ofta blir jag då sömnlös trots att jag är trött och okoncentrerad jämt för det kan jag tala om, att det är otroligt svårt att sova när ens ben eller fot krampar var 10:de sekund. De senaste åren har jag också blivit alltmer trött och faktiskt tecknat avtal via telefon utan att minnas att jag har gjort det, varit på platser som jag sedan inte minns o.s.v. och det är ju knappast normalt. Kanske det beror på diabetesen, eller inte. Kanske på att man är så j-vla trött på att behöva kämpa varje dag, år efter år, utan att få det bättre ställt. Jag vet inte men det är ju oroväckande, det känns som att oavsett hur många gånger man ”visar framfötterna” så spelar det ingen roll.

En utredning gjordes för några år sedan, beställd av Arbetsförmedlingen, därav fick jag förfrågan om förtidspension, och jag tackade nej. Kanske jag kan prata med någon om detta. För livet ska levas också och inte bara arbetas igenom, rakt ner i graven. Plånboken lär knappast bli välfylld men det kanske går att leva med.

Tankar, tankar, så många tankar. Jag är inte bitter. Jag är realist.

Valtider och ännu fler puckon.


Det är visserligen långt kvar till valet men det börjar puttra i de politiska grytorna. Ett evigt kackel i tv som de kallar för debatter , uttalanden, valfläsk ochvalurna sandkastning hit och dit. Med andra ord, det är som vanligt. Själv gör jag som jag har gjort de senaste valåren och gör först några valkompasser och sedan, en alldeles egen utvärdering. Visst, det tar väl några timmar men då kan jag gå till valurnan med någorlunda gott samvete då jag faktiskt har ansträngt mig att försöka få någorlunda koll på läget, partierna och dess valfrågor. Det kanske låter jobbigt att göra så men jag tycker det funkar bra för mig, dock kan jag förstå om inte alla orkar göra samma sak, eller har tid. Fullt förståeligt, jag hackar inte på någon.

Men oavsett hur valet går och vilka som blir satta att styra skutan i fyra år till så känns det alltid lite utan hopp. För oavsett vad alla säger så känns det som att allt de vill ha är höjda löner, makt och gör vad som helst för att fjäska till det så gott de kan. Resultat? Allting blir som förr och alla satsningar som utlovades drar ut på tiden, fryser inne helt eller sätts på andra saker. Så, jag vet inte, kanske Eddie hade rätt när han skrev den här låten som passar så oerhört bra. OBS: Den är faktiskt rumsren, trots att det är Eddie 🙂

Här sitter man i smeten som andra har ställt till
Å inget kan man göra de blir ändå som dom vill
Man drar det tyngsta lasset å jobbar som en karl
Å ändå blir det inget över på den lön man har

En idiot
Ja man e en idiot
Som går i skiten varje dag å jobbar för dom rike utan knot

Dom har ju sina avtal däruppe i de blå
Å dom bestämmer till och med vad vi ska tänka på
Men om dom vill ha gjort nåt så kommer dom till oss
Å då så får vi veta vem det är som e vår boss

En idiot
Ja man e en idiot
Som bara håller med å står med mössan i sin hand å tar emot

Yea

Vårt rike har ju lagen som vi ska lyda blint
Men när dom rike tolkar den så slår det alltid slint
För lagen den har blivit en svällande koloss
Som inte gäller dom däruppe utan bara oss

En idiot
Ja man e en idiot
Som gladeligen låter sig förtrampas utav maktens tunga fot

Dom säger vi har frihet vad är det då vi får
Jo nya idioterrr vid ett val var fjärde år
En tokig statsminister med lögnen i sin trut
Å dagen efter valet då e allting som förut

En idiot
Ja man e en idiot
Som tror att man är fri när man i själva verket lever under hot

Yea

Man ska va solidarisk mot dom som har det svårt
Men själv så får man ingenting å de känns ganska hårt
Det brukar aldrig räcka med att man hjälper nån
Nej tusen parasiter äter upp mej inifrån

En idiot
Ja man e en idiot
Som bara accepterar att mot fattigdom så finns det ingen bot

Wellll man kan ju dricka brännvin å knarka om man vill
För att bedöva sig å klara nåra timmar till
En liten stund så får man en sövande respit
Å sen så har man fastnat i en ännu värre skit

En idiot
Ja man e en idiot
Man borde möta överheten nykter å så kör man tvärtemot

Yea

Dom rike lever gott på att dom får våran röst
Sen får vi videovåld, å knark å brännvin till vår tröst
Om räkningen betalas vid kanten på vår grav
Dom rike glömmer aldrig att man bara e en slav

En idiot
Ja man e en idiot
Som slavar på istället för att kväva orättvisan i sin rot

Dom rike samlar guldet miljon för million
Men själv blir man i bästa fall till mat för en kanon
När superbomben smäller då har vi ingen chans
Men dom som kan betala har fått gömma sig nånstans

En idiot
Ja man e en idiot
Som inte har förstått att det är satan som regerar vårat klot

(För den som är intresserad att diskutera valfrågor och helt enkelt är intresserad av att vända Sverige på rätt köl igen, finns numera gruppen Humana på Facebook. Varmt välkomna!)