R.I.P. Astrid – 2002/06/10 – 2015/01/15


Du var en bra jycke, du min Astrid, och det blev många underbara år tillsammans. Visst kunde du vara väldigt bångstyrig och en riktig surkärring, men du hade alltid glimten i ögat och den äkta terrier-andan som alltid utstrålade en enorm energi. Du var klok, lättlärd, alltid snäll mot människor och väldigt skötsam på alla sätt. Visst hade du dina sidor men det vägde lätt mot allt positivt du gav mig och oss andra som hade turen att få dig in i våra liv. Du sammanförde och charmade alla i din väg och nya kontakter har skapats genom dig och alla var vi eniga, att du är och var en fantastisk hund.

Men så tog åldern ut sin rätt, något jag insett för länge sedan. Jag började se små tecken vilka växte och blev till varningstecken tills en dag jag insåg att dagen började närma sig, då vi skulle skiljas åt. Men du gav mig ändå en massa fantastiska år och vi hade en väldans massa kul ihop, inte sant? En hel massa roliga upptåg och knasigheter hann vi med, du och jag, och jag hoppas du tar med dig de minnena, för det kommer jag absolut att göra. Det blev en hel del bra år och det var du och jag och det funkade bra. Jag är glad att det blev du och jag Astrid för jag fick lära mig mycket och jag tackar dig för det. Du var en härlig och underbar jycke och jag hoppas du vet att du är älskad. Hoppas du får det bra där på andra sidan, fri från plågor och vem vet, kanske vi ses någon dag?

Med kärlek och saknad – din husse Anders. Jag saknar dig så oerhört mycket.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag lägger även till en musikvideo, Painkiller med Judas Priest, för det är ett gott minne hur vi rockade loss tillsammans till den låten. Hon hade god musiksmak, min lilla Astrid. Tusen massiva tack också till alla de som har gett oss stöd de senaste dagarna och de som har hälsat på för att ta adjö av en fantastisk hund. Ni är bäst, hela bunten.

 

Drömmen.


Är du nöjd med att vara fast i kommersialismens ekorrhjul där din enda mening och funktion är att konsumera? Är du nöjd med att leva i en betongbunker med skrikiga grannar, skamlös hyra och avgaser som sätter sina spår på dina tapeter, på fönsterbrädet, i dina lungor? Är du nöjd efter en hel dags datorsurfande och spelande som du innerst inne vet är ett enda stort tidsfördriv som aldrig ger en riktig trötthet i både huvud och kropp? Är du nöjd med att inte ha orken, viljan och ambitionen att verkligen utföra något utan istället känna dig enbart tom inombords? Är du nöjd med att äta ”mat” och nödlösningar som är proppfulla av tillsatser? Är du trött på alla oändliga rader av affärernas oändliga alternativ medan andra människor svälter och du vet att du borde skämmas för att du har svårt att välja eller inte ens är sugen? Är du nöjd med att varenda dag göra exakt samma, tråkiga och meningslösa sysslor? Är du nöjd med att få allting bekvämt serverat, färgglatt och flott utan att egentligen ha behövt lyfta ett finger för att få det precis framför näsan? Är du nöjd med att tillhöra en skock lättlurade, lättmanipulerade offer, utan inflytande eller ork att ta sig ur situationen?

Hur skulle det istället kännas att…

Jobba i egen takt och utvinna frukten av sin egen möda? Att somna i skymningen där både hjärna och kropp är lyckliga över att ha utfört något bra och nyttigt? Att leva ett liv utan krav att ständigt vara uppdaterad med en ständig ström av information eller alltid vara åtkomlig? Att ha vetskapen att du jobbar varje dag med något som motverkar miljöförstöring och njuta av att ha ett gott samvete? Att ha en mindre materialistiskt ltillvaro där nytta och nöje går mer i jämbalans? Att sitta till bords och njuta av mat som du vet exakt vad de innehåller och som du själv har gjort ditt bästa för att få fram så god och nyttig som möjligt? Att kunna njuta av vetskapen om att all den tid du lägger ner är nyttig både för dig själv och andra människor och att du inte längre sitter i klorna på penninghungrande företag utan kan göra en skillnad? Att kunna värdera sin frihet, sitt oberoende och närheten till naturen som kan ge oss så oerhört mycket så länge vi behandlar den med respekt? Att kunna åtnjuta gemenskapen från andra människor med lika värderingar och som jobbar som ett kollektiv i harmoni med naturen och som ställer upp när det behövs? Att kunna glädjas åt att kunna lämna det alltmer egocentriska och kalla, hårda samhälle som vi idag har uppnått?

stuga

Det handlar inte om att avskärma sig från samhället, det handlar om att bevara det och någonstans ska man kanske som enskild individ börja. När man dessutom hör den ena forskarrapporten efter den andra som varnar oss att fortsätta i den här galna hastigheten och att fortsätta utnyttja naturens resurser, en efter en, ja då kanske man borde tänka om? För mig låter det som om vi borde ändra inriktning och inse vad vi håller på med. Det handlar delvis om pengar såklart, men kanske det finns vägar runt omkring det? Tålamod är alldeles säkert även det en bra ingrediens för allt kommer inte bli komplett över en natt och det finns många hinder på vägen att korsa. Det finns förvisso alltid lösningar.

Tja, vad säger man? I have a dream…

En man att beundra.


Få är väl de ideal man kan ha idag
då moral och etik tycks vara av slag så vag.
Få finns de väl idag att beundra
det går väl ungefär en på tre hundra

Men för mig finns det faktiskt ett ideal
som jag faktiskt gärna hyllar med ett lovtal.
Ja tro mig det är en riktig skarping
min lärare från folkhögskolan, en viss herr Scharping.

Av honom lärde jag mig mycket den tid jag fick gå
där jag vässade de små grå och ej i skamvrån fick stå.
Ja det var en härlig tid vill jag minnas
Det var ett nöje att i hans klassrum få finnas.

Att han en dag lade till mig på hans Facebooklista
ja, det i mig tände ett hoppets gnista.
En stor glädje hos mig tände
Att få ha en vän av den rang, ja en frände

Så ja, jag är denne man skyldig ett stort tack
som sjöng minst lika bra som Jöback.
Så med denna simpla dikt jag visar min djupa respekt
Du min hjärna har väckt och var som en frisk fläkt.

För oss alla var du en stark man, en låga i storm
en enorm storm av styrka och norm i virelstorm.
När livet inte riktigt går som man har tänkt
du för resten av livet en lärdom och styrka har skänkt.

För att fatta mig kort, tack för allt min maestro
dina lärdomar kommer oss alltid att bestå.
Du har givit oss så mycken djup visdom och kunskap
till skydd mot omvärldens ibland fulla dårskap.
Tusen tack vill jag bara säga från oss alla
Vi minns den ljuva tiden, där vi på livets vägar vandra.

Diabetesrelaterat: Skräpigt.


För ungefär fem år sedan fick jag frågan ställd två gånger, -Har du funderat på förtidspensionering? Svaret blev ett blankt nej, med tanken att jag nog skulle tvinga mig igenom några år till på arbetsmarknaden och att jag hade lite till att ge.

Allt eftersom tiden gått så har jag många gånger funderat och undrat om det var ett bra beslut för det blir banne mej inte lättare med åren. Dessutom är det mer en regel än undantag att diabetiker dör tidigare än gemene man. Jo faktiskt så är det så. Även om det kan vara tufft att se sanningen i vitögat så är detta något jag har accepterat och är okej med och jag är inte alls förvånad om detta stämmer alldeles förträffligt då jag ser på mig själv och känner efter hur det känns i kroppen.

thumbs-down

För det är ganska mycket som har börjat gnissla i kroppen min. Efter nu 37 år med diabetes som har varit väldigt hoppig och svårinställd så är det självklart att det börjar märkas. Små förändringar på njurarna till exempel, som jag nu äter B12 för, synen är väl inte så jättebra plus en massa annat, men benen är nog värst av allt. Trots träning verkar det inte bli bättre, balansen blir sämre och fotlederna fungerar inte alls. Jag har ju käpp som jag tar med mig överallt och ibland, när vi ska gå långt, tar jag med mig rullstol som sjukhuset har ”gett” mig. Så det funkar, men ibland bara knappt.

På senare tid har jag även fått ont i både knä och höftleder, ryggen värker och ena handleden domnar.. Som jag skrev i förra inlägget vaknade jag av smärtan och numera kan det komma ett smärtsamt hugg, precis när som helst. Ofta blir jag då sömnlös trots att jag är trött och okoncentrerad jämt för det kan jag tala om, att det är otroligt svårt att sova när ens ben eller fot krampar var 10:de sekund. De senaste åren har jag också blivit alltmer trött och faktiskt tecknat avtal via telefon utan att minnas att jag har gjort det, varit på platser som jag sedan inte minns o.s.v. och det är ju knappast normalt. Kanske det beror på diabetesen, eller inte. Kanske på att man är så j-vla trött på att behöva kämpa varje dag, år efter år, utan att få det bättre ställt. Jag vet inte men det är ju oroväckande, det känns som att oavsett hur många gånger man ”visar framfötterna” så spelar det ingen roll.

En utredning gjordes för några år sedan, beställd av Arbetsförmedlingen, därav fick jag förfrågan om förtidspension, och jag tackade nej. Kanske jag kan prata med någon om detta. För livet ska levas också och inte bara arbetas igenom, rakt ner i graven. Plånboken lär knappast bli välfylld men det kanske går att leva med.

Tankar, tankar, så många tankar. Jag är inte bitter. Jag är realist.

Diabetesrelaterat? Knäet.


Vaknade vid 4:30 av molande värk i höger knä och i delar av låret. Smärtor i höger knä har kommit och gått i kanske ett års tid. Har fått det röntgat på Södra Älvsborgs Sjukhus (SÄS) då det hade börjat klicka när man böjer på benet samt att det känns väldigt glatt och konstigt då man står på knä, man liksom glider. På röntgen hittade de inget och med blotta blicken kan man inte se några avvikelser. Inte heller om man klämmer på knäet kan man märka något. Alla problem med knäet finns kvar men vaknade som sagt av smärtan. Tänkte ta en Ipren men smärtan avtog när jag stod upp så jag beslöt i att inte ta någon och nu är det bara lite ömt. Blodsocker: 23.0 mmol. Insulindos: 8. Ska hålla detta under uppsikt.

Tankar innan nyårsafton 2013.


Det är den 31 december och jag sitter i sängen för att skriva mitt 2801:e inlägg här, även om bloggandet har dalat ordentligt i min prio-lista, men av bra skäl. Otroligt hur snabbt det egentligen har gått, detta året, och jag har ju inte skrivit så väldigt mycket men å andra sidan lever jag ett helt annat liv idag än för ett år sedan.

Året har tyvärr innehållit flera förlorade vänner, men så kanske det inte heller har varit äkta vänner heller så i slutänden har det inte spelat någon roll. Min barndomsvän gick bort i cancer och jag var på begravningen och grät för forna minnens skull men också i glädje då han säkerligen fick det bättre utan alla hans plågor. Året har också inneburit några inläggningar på sjukhus och även många kännbara ekonomiska stötestenar och allt det har varit mer eller mindre jobbigt. Dessutom fick vi besked att min terrier på 11,5 år skulle behöva avlivas såvida viinte kunde betala 15.000 kr, vilket var omöjligt utan ett lån men det ordnade upp sig trots vad veterinären sa, och nu mår Astrid bra igen. Men det är ju också det som är livet. Med jämna mellanrum kommer doser av prövningar och det fina med livet är att man lär sig en massa saker. Det är väl som det också sägs, att det som inte dödar det härdar, vilket gör att vi blir tuffare, klokare och mer hårdhudade inför framtiden. Eller som man kan säga om man nu råkar vara religiös, att Gud ger oss inte mer än vi kan klara av.

Men 2013 har varit mycket mer än bara elände och prövningar.  Jag har även fått nöjet att stifta bekantskap med tre underbara ungar, vars mamma är fullständigt underbar trots alla motgångar och som alltid har tid och ork för de hon älskar. Jag skrev ju en gång om att ensamstående mammor är sanna hjältar, och det står jag fortfarande fast vid när jag ser allt hon gör och allt som måste tänkas på och förberedas. När man tänker efter så är det smått otroligt att föräldrar som gör ett så stort jobb under så många år inte är högavlönade, för det borde de vara! När man dessutom har fullt upp med skilsmässa, med allt vad det innebär, plus en sjukdomsbild så är det än mer värt att beundra. Men under året har vi hjälpt och stöttat varandra och vi vet att den andra alltid finns där ifall det skulle behövas, och det känns otroligt bra. Det är ju så det ska vara.

Tanken på att ge mig in i ett förhållande med tre barn i släptåg, alla med diagnoser och olika hälsotillstånd var aldrig skrämmande för mig, snarare tvärtom. Jag gillar ju verkligen att hjälpa människor på alla sätt, så här kom en utmaning utan dess like och jag välkomnade den med öppna armar. Med vissa påtryckningar på tjejens arbetsförmedlare fick vi henne att känna sig uppskattad och behövd, med ett värde som människa och bättre rent ekonomiskt. Det är fortfarande en bit kvar men vi kämpar på! Jag har fått följa med på utredningar, föräldramöten, informationer och till o med en rullstols-utrustad skolavslutning så det har verkligen hänt saker. Vi har sett till att äldsta dottern fick ha en kurs i att teckna manga och vi hade några underbara dagar ihop i sommarens Varberg. Vi har rest hit och dit en hel del och träffat bekanta, vänner och släktingar ur varandras liv och vi har till och med krockat bilen ihop och om detta inte är en start på ett bättre, mer innehållsrikt liv så vet jag inte vad det är

I februari fick jag en anställning som OSA, vilket innebar en lite högre lön än FAS 3 och tryggare, vilket ju självklart var varmt välkommet vilket gör sitt för ett bättre liv för oss alla. Pengar är inte allt men det kan hjälpa till en hel del. Vi har inte gemensamma bankkonton, var sak har sin tid, men vi delar mycket av kostnaderna, främst för familjens skull och välmående. Faktiskt gjorde vi en gemensam kalkyl och ekonomisk genomgång, nu och för framtiden och det gav några intressanta överraskningar. I och med att vi dels har en absolutist bland oss och det numera finns andra prioriteringar så har mitt ölkonto gått från 500-600 kr i månaden till runt 70 kr och det där med att dricka känns alltmer oviktigt. Det har liksom förlorat sin poäng och jag har absolut ingenting emot det. Matkostnaden däremot har gått upp ordentligt och nu äter vi uppemot 3000 kr i månaden, vilket innebär en hel del underbart hemlagad mat, då tjejen gillar att laga mat. Tur för mig, jag som råkar behöva äta då och då.

Men sammanfattningsvis har det faktiskt varit ett riktigt bra år och jag har förstått av barnen att de är väldigt nöjda, de också. Vi ska kämpa vidare för att få det ekonomiskt bättre och efter diverse utredningar och provresultat, kanske rentav få hälsan att bli bättre för fler av oss. På tal om hälsa är min egen bättre, foten har läkt helt och hållet men jag går numera på regelbundna kontroller och min käpp är numera en trogen följeslagare. Jag har även ordnat med en rullstol för längre sträckor men den använder vi inte så ofta. Jag säger ”vi” eftersom äldste dottern också behöver den ibland, på grund av sin oförklarliga järnbrist, men vi kämpar på och jag tror faktiskt att 2014 kan komma att bli ännu bättre. Jag har en bra känsla av det och vi ska göra allt, tillsammans, för att nå dit.

Slutligen har jag funderat på det här med nyårslöfte, och jag håller mig till detsamma som jag har haft de senaste åren. Att göra mitt bästa vare sig det gäller jobb eller medmänniskor är självskrivna, annars vore jag inte mig själv, och inte heller blir det några löften om att börja träna, sluta snusa eller gå ner i vikt (haha) utan helt enkelt det gamla vanliga: Sluta jiddra och gör verkligen något.

Med detta inlägg loggar jag ut för i år och önskar eder alla en riktigt god fortsättning. Behandla varandra som ni själva skulle vilja bli behandlade och tänk mer med hjärtat än med egot eller plånbok så kanske 2014 rentav blir ett år i medmänsklighetens tecken.

!!GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA!!

…och nej jag har inte glömt: En av de absoluta höjdpunkterna var när jag äntligen fick träffa en av mina absolut coolaste bloggvänner, Mathilda, när hon var i Göteborg, och jag äntligen fick se henne i verkligheten. En av de bästa fikorna någonsin, strårom eller inte. 😉

Tankar om vart hemmet ligger.


Vad är egentligen ”hemma” och vad är det som gör ett hem, hemtrevligt?

Funderingarna startade för ett tag sedan då min flickväns äldsta dotterhome-clip-art-4 undrade vad jag menade med att jag ville åka hem, då deras hem ju också numera är mitt hem. Så det fick mig att fundera, vart känner jag mig som mest hemma? Svaret fann jag inom kort. Även om jag har min egen lägenhet så känns det faktiskt inte som mitt hem, trots att jag har bott här i över åtta år nu. För mig är denna lägenhet, som så många andra, bara en betonglåda med i stort sett samma planlösning som så oerhört många andra. Oerhört fantasilöst och visst kan man möblera om, sätta upp hyllor, tapetsera m.m. men det är fortfarande en betongbox, likadan som tusentals andra och utan själ.
Sedan har vi ju mitt andra hem, alltså med flickvän och tre barn och som jag faktiskt känner mig mer hemma i. Det är fortfarande en betongbox men något gör att jag känner mig mer hemma där än hemma i min egen lägenhet. Kanske det beror på värmen, kärleken och hela familjegrejen, liksom känslan som gör att det känns bättre i den lägenheten. Det är oftast alltid något i görningen och vi har många roliga samtal runt middagsbordet med många goa skratt och såklart en helt annan stämning än den jag har ensam, hemma, i min betongbox.
Mitt tredje hem är – kanske smått oroande men ändå fullt förståeligt – i mina föräldrars hus. Vissa människor gör ju så att de köper huset av sina föräldrar och javisst, det vore väl fullt tänkbart, och dessutom finns det gott om plats i ett helt hus, för barn, hundar, bilar och allt annat. Där känner jag mig som allra mest hemma för där har jag ju så många minnen och jag har full koll på minsta lilla vrå. Det är där jag känner mig som mest trygg och hemma, det är där jag kan känna riktig hemtrevnad och där finns också allt plus lite till, av allt jag kan tänkas behöva, även för framtiden.

Sedan kan det ju finnas ett fjärde alternativ till hem men som är ett litet osäkert kort. Att man helt enkelt köper ett hus, jag och familjen som jag numera har med mig. Ett lagom stort hus, nära kommunikationer och affärer vore förstås ett plus, med en lagom stor trädgård och kanske några uthus i form av snickarbodar och liknande. Men kruxet är såklart att det inte blir garanterat hemtrevligt, vilket jag ser som en synonym med ett hem. Vem kan liksom garantera det? Sedan är det väl så att möblemang m.m. ger atmosfär och visar/påminner om vem man är. Men tyvärr råkar det vara så att jag har dyr smak när det gäller möbler och då lär det ju dröja innan man har allt vad man vill ha.

Så, som ni ser, kan det vara krångligt, och vissa människor kanske inte tar sådant på så stort allvar men jag tycker det är viktigt att ha ett hemtrevligt hem som man kan kalla hemma. Ett ställe som man har utformat på ett högst personligt sätt, som är ens borg, ens trygghet, ens samlingspunkt för allt vad livet innebär. Glädje, sorg, kärlek, längtan, trygghet, ro, vila o.s.v….frågan är bara hur man finner det? Ens viloplats och oas i en surrig omvärld.