Rapport från gräsrötterna.


Återigen vaknar jag innan väckarklockan, och återigen med en skrikande förtvivlan i mitt bröst. Tankarna rusar som vilda hästar och smärtan som infinner sig när tankarna klarnar är intensiv. Jag har äntligen förstått att vår demokrati är en falsk fasad och att vår älskade stat sparkar på de som redan ligger ner, att frågan ”-Har du något att tillägga?” bara är en formalitet. För sanningen är att de skiter i dig och det som förväntas av dig är att skriva under ännu ett slavkontrakt som binder upp dig på ytterligare perioder av arbete med en trygghet som inte finns. För det kallas för arbete på papperet men i verkligheten vet alla precis vad det är. En åtgärd som putsar siffrorna för de folkvalda politikerna. Våra hjältar som skulle gå i främsta ledet för vår skull, vi de utsatta behövde en politisk represetant att företräda oss för att bekäpa orättvisorna, slaveriet som nu i allra högsta grad existerar i vårt land. Noteringar gjordes, löften gavs och inget hände. Allt i lönsamhetens namn, inte i individens, för idag är du inte längre en människa utan en pengamaskin. Fullt utbytbar när som helst, så billig som möjlig och om du krånglar genom att protestera, då ska straff utdelas, och det ska svida ordentligt så att du vet hut.

Den trygga bubblan och Luther. Människor som har jobb, har ingen insikt alls i detta och tidningarna har förvisso skrivit om fasorna i Fas 3, den numera kallade Sysselsättningsfasen, men nu är det inte längre en nyhet så lockets har lagts på. Människor vet ungefär vad det handlar om, men de problemen som Fas 3 innebar finns väl inte längre? Det har väl de ansvariga ordnat upp så numera borde det ju vara en hjälp för de arbetslösa och jobb finns det ju alltid. Eller?
Personligen förstår jag de tankegångarna, de är helt normala. Speciellt när man inte har en aning, och möjligtvis för att vi som typiska svenskar har lärt oss att aldrig lägga näsan i blöt i det som inte angår oss. Speciellt inte om det rör sig om myndigheter för de ska ju vara proffessionella och veta vad de gör. De tillsatta och ansvariga är ju valda genom folket och då kan det ju inte gå fel. Det skulle ju i så fall innebära att vi har blivit vilseledda, förda bakom ljuset, utnyttjade och varit fullständiga får.Sådant kan ju inte hända i ett välfärdsland som Sverige år 2015. Det är ju inte demokratiskt alls och vi är ju en framstående nation som alltid kan slå sig för bröstet, oavsett område? Eller?

Jag kan berätta vad de flesta människor idag verkar blunda för. De vet! De har hört ryktena om vad som försegår. De har hört från grannarna och kanske de rent av känner någon som är utsatt. Men det händer absolut ingenting, för att leva i vår egna lilla bubbla är både bekvämare och tryggare. Vadan denna flathet, kan man då undra? Är det kanske för att det är någon annans problem? Om även den svenska avundsjukan får spela roll så hade grannen gjort sig förtjänt av detta, speciellt som han alltid har varit irriterande med finare bil än mig, utlandsresor, grönare gräs och resor till spännande platser runtom i världen. Högst irriterande och som svenska ska vi bita ihop, oavsett vad. Att leva under press är härdande, det har jag alltid gjort så det är inte mer än rätt att grannen nu får smaka på det sura äpplet. Dessutom har jag ju mitt att sköta och eftersom både personalen och resurserna har halverats på mitt jobb, barnens skola måste tillrättavisas och bilskatten höjdes, måste jag jobba både hårdare och längre nu för att upprätthålla min standard. Det handlar ju faktiskt om status också, samt att är av yppersta vikt att fullgöra min plikt som både konsument och skattebetalare för att smörja de ekonomiska hjulen. Kommersialism är bra, för det skapar arbetstillfällen för alla.

Olydnad bestraffas. Svensken kanske inte har en aning, men vem kan klandra dem? De har ju fullt upp med sina egna liv, speciellt när man förväntas jobba för tre, ska hinna med barnens fritidsintressen, umgås med familjen, skjutsa fram och tillbaka, göra karriär och hinna med sin egentid. Om det hinns med. De som borde skriva insändare och stå på barrikaderna, ifall det nu är så jäkla illa, det är ju de arbetslösa som borde ha massor av tid. De har väl inte familj att bry sig om? Eller ens fritidsintressen.
Nej, vi gör ju inte det och den kanske främsta anledningen till detta är att vi då bestraffas. Jo Svensson, du läste rätt. och de är dessutom lagstadgade eftersom vi alla tycks anses som simulanter och därmed borde diciplineras. Förvisso finns det säkert de som utnyttjar systemet och tycker det är helt okej att leva på bidrag, men långt ifrån alla. Istället är det helt vanliga, ärliga människor som inget hellre vill än få ett jobb, på schyssta villkor med någon slags trygghet. En försvinnande liten del av folket måhända vara simulanter, men de flesta av oss är helt vanliga människor som har slitit i alla år för att slutligen bli behandlade som djur eller barn. Vissa av oss är fullt utbildade inom alla möjliga områden och både kunskaperna och livserfarenheterna är en enorm tillgång, men som nu enligt direktiv från högre instanser, sitter av tiden i meningslösa projekt samtidigt som åren går. För ingenting händer. Kommersialism är bra, för det skapar arbetstillfällen för alla och det är ju bara att ta ett jobb. Det är så det brukar heta och man blir per automatik misstänkt för lathet eller utnyttjande av systemet. Allt enligt den Lutherska läran, och ve den som avviker från normen. Alla ska arbeta, som det sägs. Men vad gör man om så gott som hela arbetsmarknaden består av säljjobb och jobb inom bemanning? Du är fullt utbytbar då det står kanske 250 andra människor bakom dig i arbetskön som gärna tar ditt jobb om det inte passar dig. Att protestera mot ryckiga, osäkra och tillfälliga jobb lönar sig inte inte. Det är till 100% arbetsgivarens marknad och de bränner medmänskligheten på kommersialismens altare, helt och fullt i samhällets norm och mantra, att var man för sig själv. För det är tufft att driva en verksamhet idag, med skatter till taknocken, och då måste man göra såhär, helst också med ett svagt löfte om att den tillfälliga arbetsinsatsen kan leda till jobb. Vilket det såklart så sällan eller aldrig gör.

Framtiden ser dyster ut. Jag skriver inte detta av hat eller bitterhet. Jag påskiner detta fenomen som genomsyrar hela vårt land av den enkla anledningen att jag inte vill att våra kommande generationer ska behöva växa upp i en hård omvärld där elitismen härskar. Jag påtalar att klassklyftorna och antalet utslagna människor kommer att öka som ett resultat av en allt mer krävande samhällsstruktur. I grund och botten tycks vi glömma att vi är enbart människor, av kött och blod, och som har sina begränsningar. För i livets slutskede är det inte pengar eller karriär som betyder mest. Det är inte heller den lyxiga bilen, resan till Kanarieöarna eller alla de julklappar du köpt till familjen som räknas mest. Allt det är förgängligt och skapade behov av ett samhälle vars enda önskan är att tjäna mer pengar på människors hetsiga konsumtionstakt. Istället är det de enkla sakerna som du kommer värdera mest. Som att du har en kärlek och värme från dina närmaste, mat på bordet och tak över huvudet. Allt annat spelar ingen roll och kanske, med lite tur, har vi någonstans utmed livets väg insett att den sanna skatten inte ligger i saker utan i att vara en enkel människa med grundläggande behov och önskningar. Måhända att jag är en hopplös humanitär som helt enkelt vill att alla ska må så bra som möjligt, men jag vill också kunna med stolthet säga att jag är svensk och stå rak i ryggen när jag säger det. Jag vill ha ett samhälle vars grundpelare är fullt fungerande och som inte går på knäna tack vare nedskuren budget, samtidigt som de rika blir rikare och de fattiga allt fattigare. Jag vill ha ett land och en kultur att vara stolt över. Det är min rätt som medborgare att ha ett trygghetssystem att kunna fånga mig när jag faller, och inte få mattan jag står på undanryckt. Det finns en mening med att betala skatt och man ska vara nöjd med det man får tillbaka, men så är det inte idag. Nya sportarenor, orangerier i ett estetiskt tilltalande centrum, högre löner för chefer och politiker, nya vägar som förkortar resan med 1-2 minuter, det går alltid att bekosta det med si eller så många miljoner. Men när det kommer till den svenska välfärden som är grundläggande funktioner i ett välmående samhälle och som är alla skattebetalares rätt, nej då finns det aldrig några pengar för de ”ligger i en annan kassa”. Då ska budgetar skäras ner och anställda får gå. Hur svårt kan det vara för våra förtroendevalda och styrande att för en gångs skull prioritera rätt – på folket som driver landet framåt? Jag är själv kroniskt sjuk sedan 2,5 års ålder och jag har upplevt hur framförallt sjukvården har blivit allt sämre. Under min sjukvistelse  2001 då jag hade gått in i väggen, blev jag abrupt avhyst från avdelningen då min sängplats behövdes mer av någon annan patient. Inte ens en rullstol fick jag utan på egen hand, stöttande mig själv utmed väggen, svag och medtagen, ta mig ut från avdelningen och ner till foajén på sjukhuset och min säng bäddades om redan innan jag hade hunnit ut ur rummet. Att det numera råder standard på akutvårdsavdelningen att man ska vänta minst 15 minuter tills någon sköterska reagerar på larmknappen man har tryckt på, är ju inte längre något konstigt. Personalbrist och nedskärningar, som vanligt.

Det ytterst märkliga, eller kanske inte, är att dessa missförhållande har debatterats om i flera år nu. Det har skrivits om det, gjorts artikelserier om det, publicerats feta rubriker om människor som har farit illa, radioprogram och dokumentärer har gjorts och det har skrivits miltals av insändare till olika tidningar. Ändå har ingenting hänt. Ja, förutom att Fas 3 numera heter Sysselsättningsfasen förstås. Men varför denna stiltje hos våra styrande? Varför har locket lagts på och vart har nyhetsvärdet bakom detta tagit vägen? Det tycks som att debatten dog ut samtidigt som vi insåg att det hade skett en kraftig deflation och värdeminskning i människan.

Demokratin har urholkats och förlorat inte bara sin stolthet utan också sin mening. För sanningen att säga, oavsett regering, så blir saker inte bättre och med den sandlådementalitet som emellanåt råder inom maktens korridorer är det inte konstigt alls hur det ser ut idag. Demokratin har en futtig betydelse idag och det räcker med att se tillbaka på det senaste riksdagsvalet. Sverigedemokraterna kom in till riksdagen och de fick inte min röst men jag förstår folk som röstade på SD. Missnöjesparti, folk är arga, ledsna, besvikna på de senaste 8 åren som innehöll ultrablå, borgerlig politik med allt vad det innebar. Men så kom valet och folk röstade vilket resulterade i att SD kom upp sig. Folket sa sitt, precis som de ska och de gjorde sin demokratiska plikt. Det är därför jag är förvånad över att det i ett demokratiskt land förekommer sådana här saker. Att försöka ignorera SD och vägra samarbeta, vad skickar det för signal till folket? Till väljarna? Att övriga partier ignorerar att ni har röstat på SD och inte på dem, ni får inte vara med i vår demokratiska sandlåda. SD-väljarna röstade inte rätt. Det var fel sorts demokrati.Kanske det är på grund av sådana händelser som människor ger upp. De misströstar, ser sig som mindre värd och tycker att det är hopplöst att ens försöka förändra. Det är ändå tomma löften, fiskande efter röster vart fjärde år och till slut är det ändå bara någon annan som drar i trådarna. Ofta i motsatt riktning och tvärtemot vad som lovades. Trots två riksdagsval sedan utförsäkringarna startades har inget blivit bättre utan misstankarna mot varje arbetslös om att vara en parasit och snyltare på samhällskroppen, lever i allra högsta grad kvar. Demokratin lever bara vart fjärde år, om den är av rätt slag. Detta vet vi och därför säger vi aldrig något, vi vet ju redan hur det blir ändå, och det monotona i livet i all dess meningslöshet växer vidare och vi försöker trösta oss åtminstone tillfälligt, genom att konsumera. Det främjar nationens ekonomiska hjul, som främjar tillväxten, skapar arbetstillfällen och stärker välfärden, det har man ju hört. Men är det sant? Där kommer vi till ett intressant ämne, nämligen bemanningsföretagen.

Bemanningsbranschen är en blomstrande lönsam vinstapparat. De är än idag starkt kritiserade för att företag använder sig av bemanningsföretag för att kringgå arbetsrättslig lagstiftning, exempelvis Lagen om anställningsskydd. Det förekommer att företag väljer ut vilka man vill bli av dem genom att säga upp en större del av sin personal och låta de man vill behålla att jobba via ett bemanningsföretag. Kundföretaget har också lättare att bli av med inhyrda eftersom de inte är formellt anställda av företaget de utför arbete åt. Detta förfarande har förutom en negativ effekt för arbetstagaren, även en mer långtgående och effekt påverkar samhället på flera sätt. Som de flesta vet lider flera städer numera av svår bostadsbrist och av egna erfarenheter vet jag att om man inte är satt med guldsked i mun, då är du fast i systemets hierarki och tillåts absolut inte, styrt av bankernas schabloner, att förändra din levnadssituation till det bättre. Det jag menar är effekten som ett bemanningsjobb ger med sig, för enligt de flesta banker idag, är man tvungen att ha fast anställning för att t. ex. kunna ta ett bolån. Med tillfälliga anställningar med väldigt lösa anställningsformer har bankerna ingen säkerhet att du kan garantera regelbundna återbetalningar. Ena månaden har du jobb, nästa månad kanske inte. Att dessutom arbetsmarknaden nästan kräver att man är både ung (därmed billigare), fullt frisk och väldigt flexibel samt öppen för flextider utestänger massor av människor av den enkla anledningen att inte alla människor är kärnfriska eller ens har råd med vård, enligt den privatiseringsmodell vi har idag och de andra alternativ vi har idag, går som sagt redan på knäna. Mitt egna exempel på detta blev när vi i familjen, vi är fem st totalt, ville flytta till ett större och billigare boende. Det blev tvärt nej från samtliga banker med den enda motiveringen att någon av oss behövde ha en fast anställning. Därmed är vi tvingade att stå ut med våra förhållanden och leva flera tusenlappar dyrare helt i onödan, för att så är systemet uppbyggt. Det byggs för fullt i Sverige idag och det är fantastiskt. Men det byggs inte för alla utan för de med redan stinna plånböcker. Köpesummorna idag på bostadsrätter är fantasihöga och hyresrätterna är skamlöst dyra. Det har blivit en renodlad klassfråga huruvida du ska bo drägligt eller ej. Segregationen växer i takt med missnöjet, klassklyftorna ökar och irriterade röster börjar höras bland de annars så följsamma skattebetalarna. Det skulle inte ge alla ett jobb men att förbjuda bemanningsföretagen skulle lösa en hel del. Människor skulle må bättre, ha bättre förutsättningar för ett drägligare liv och prestera bättre både socialt och på sina arbeten. Om man sedan kortade arbetstiderna till 6 timmar om dagen hade det genererat fler jobb och bättre utbud och service inom de flesta branscher. Människor skulle vara mer utvilade och sjukskrivningar samt överbelastningar på arbetsplatser skulle jämnas  ut avsevärt.

Samhället har blivit kallare. Tids emellan hör man att svensken är svårt att lära känna, men när man väl får chansen har man fått en vän för livet. Möjligtvis att detta fortfarande gäller inom vissa generationer, men idag tycks det vara ett utpräglat ego-tänk som gäller. Eller lite mer plumpt uttryckt, sköt dig själv och skit i andra. För några år sedan föll jag på marken och hade jättesvårt att ta mig upp. Detta hände på morgonen vid busshållplatsen och jag var på väg till jobbet. Tyvärr missbedömde jag höjden på trottoarkanten, snubblade, föll rakt ner i asfalten och landande på knäna mitt i gruset och sörjan. De åtta andra som stod och väntade på bussen, började helt plötsligt se åt ett helt annat håll, rota i sina väskor eller fokusera på sina mobiltelefoner. Det var ingen notis om att jag hade hamnat på marken, ingen utsträckt hand eller ens en undran om det hade gått bra. Det var då jag insåg att samhället hade förändrats.

Dessa tecken ser man överallt idag om man bara tar sig tid att se sig omkring. Det är numera ytterst sällsynt att man låter äldre människor gå före in på bussen, håller upp dörren åt dem eller hjälper barnvagnar där det är svårt för dem att komma fram. Man hör sällan ett tack eller önskan om en bra dag. Det känns mer som att man får avfärdanden vart än man går och att man bara är i vägen eller stör. Inte ens om man är kund i snabbköpet får man ett vänligt bemötande, trots att man själv gärna visar lite tacksamhet eller omtanke. Möjligtvis är det tack vare kraven på att vara effektiv och strikt inriktad mot ständig lönsamhet som det har blivit såhär. Vi ska återigen inte längre vara människor utan bara utföra vårt jobb och inget mer. För det är inte lönsamt. Men faktum är att det kostar ingenting att ge ett leende i kassan, säga tack eller lämna sin sittplats på tåget åt en äldre man eller kvinna. Det ger istället så mycket mer och en varmare, hjärtligare tillvaro. För oavsett hur vi är som människor vill vi alltid synas, existera och vara värda att bemötas på ett trevligt sätt, inte sant? Det kallas för verifikation och är oerhört viktigt för det är ju faktiskt så att vi bara är människor, med en önskan att synas och kanske till och med älskas. Att verifieras att vi faktiskt är värda något men detta tycks ha blivit bortglömt i ett samhälle där lönsamhet hyllas till skyarna. När en ensamstående mamma (min sambo) med tre barn inte är enligt de sociala myndigheterna, en prioritet, då är något fruktansvärt fel. När min kollega efter två omgångar av lungcancer inte kan anstränga sig och vars handleder har slutat fungera inte får sin begäran om förtidspensionering för att han ska stå till arbetsmarknadens förfogande trots sina 63 år fyllda, ja då har något gått snett. När man trots sina behov av stabilitet och kroniska sjukdomar i sitt liv ändå ska behöva slussas runt till olika åtgärder för att arbetstränas, få börja om ännu en gång och visa sina framfötter trots att det aldrig ändå leder till jobb, så måste väl ändå någonting vara ohyggligt fel i systemet. När åtgärderna går ut på att i åtta timmar sitta i ett överbefolkat rum och vänta på att anställd personal ringer på jobb åt dig, jobb som inte finns, och dessutom personalen går ut på stan för att shoppa, är det väl placerade skattepengar? När en familj med flertalet diagnosticerade barn inte får stöd från skolan och hela tiden blir bollade mellan vårdavdelningarna, på grund av resursbrister, brist på kvalificerad personal eller tidspress, är detta som vi kallar kvalitét? Kalla mig galen, men jag håller i så fall inte med.

Vem är syndabocken? Jag skyller inte på varken arbetsförmedlare eller handläggare på Försäkringskassan för de sköter bara sina jobb. De följer bara lagar, förordningar och regler, precis som de flesta av oss också gör, givna av myndigheterna. I själva verket är det säkerligen otroligt tuffa jobb där man trots sin välvilja och ambitioner att kunna hjälpa, hela tiden blir bromsad av sina chefer som påminner om att det här minsann inte ska råda någon Moder Theresa-mentalitet. Det är inte arbetsförmedlarnas eller handläggarnas fel, men det är de som hela tiden får motta allehanda hot och sitta i skottlinjen. Varför de gör det och hur orkar de med att utföra diverse obekväma beslut och tillsätta, ibland meningslösa, åtgärder för att putsa arbetslöshetssiffrorna? Jo, för att de är människor de också, med familjer och räkningar att betala, precis som du och jag. Men det värsta av allt är vad ett sådant yrke i längden gör mot en människa, för likt vattendroppen tids nog urholkar klippan, utmattas även en människas omdöme, medmänsklighet och välvilja av ett ruttet, materialistiskt och kapitalistiskt system som stöter ut de som inte passar in. Man formas av egen självbevarelsedrift till något man innerst inne vet att man inte är, men det är tvunget. För sådant är systemet idag uppbyggt. Människor kan av ren överlevnadsinstinkt gå med på nästan vad som helst och det är därför vi sitter i den här soppan. Möjligtvis kan det vara det här landets mellanmjölkiga mentalitet som har gjort att vi bit för bit har accepterat vad som oss har blivit serverat. Vi har varit rädda för att bli utbytta av någon annan arbetare som kan jobba snabbare och billigare, så vi har bara tagit på oss mer och mer. Ända tills vi tyngda av stress har gjort avkall på inte bara produktivitet och kvalitet, utan vi har också varit tvungna att offra både medmänsklighet, omtanke och tid för våra närmaste. Empati och medkänsla är inget vi kan tjäna pengar på och pengar, makt, status tycks vara de gudar vi ska följa idag, annars är vi  inte lika mycket värda och lönsamma som någon annan. Det är den sjuka mentaliteten vi har uppnått idag men i grund och botten är vi bara människor, du och jag, och någonstans har vi alla en brytpunkt där vi inte orkar mer. Det är där vi borde stanna upp och undra vad vi egentligen håller på med. För den dagen då du har gjort ditt på arbetsmarknaden och stressat bort både livet och familjen, då är jag övertygad om att det man kommer värdera mest är närheten till nära och kära. Mat på bordet och tak över huvudet är det som kommer betyda mest, inte bilen, båten eller jacuzzin i trädgården i det finaste stadsdelen. Arbetsförmedlingen idag har ett otidsenligt namn. Det är inte dit man går för att få ett jobb utan för att tvingas aktiveras i dagislekar. Jobben som inte finns för vanligt folk, kommer i andra, tredje, fjärde hand. Det viktigaste är inte chans till personlig utveckling eller anställning utan att vara där så att förmedlarna har ett jobb att gå till. Oavsett hur korkat och själadödande det än må vara för alla parter.

Vad är lösningen då? Ett är då säkert, att det inte finns en universell lösning på det här komplexa problemet som genomsyrar hela vår samtid. Inte ens en sådan här lång text med typfall och exempel ur hur livet verkligen ser ut för så många av oss, kommer att göra en avsevärd och ögonblicklig förändring. Men det är ett steg i rätt riktning! En man kan inte ensam göra ett bättre samhälle, men tillsammans kan vi faktiskt förändra en hel del! Jag önskar bara att fokus ska flyttas från ständig lönsamhet till medmänsklighet och insikten att människor är vi, och långt ifrån alla av oss är perfekta. Men ändå måste vi alla ha en meningsfull sysselsättning, en trygghet och fast punkt i livet där vi ses som de vi är – individer med drömmar, mål, förhoppningar, känslor och sociala nätverk. En välmående människa är en produktiv människa och detta får vi inte glömma bort, trots alla krav på oss som samhället lägger på oss. Skrota bemanningsbranschen, underlätta inte bara för unga och invandrare utan för alla att få jobb. Underlätta för företagen att anställa genom att minska skattetrycket. Ge lärarna en ordentlig lön för det är de som formar framtiden och tryggheten för oss alla så att hela landet kan orka sikta framåt och uppåt, inte bara för oss själva utan även för våra barns skull. Sätt pengar i de grundläggande kassorna istället för att hela tiden försköna stadskärnor med nya konstverk och saker som i grund och botten inte har en funktion annat än vara utsiktsplats åt fåglarna. Satsa på vård och omsorg så att människorna orkar. Skjut in pengar i välfärden igen och våga satsa på människan igen. För vi vill återupprätta människovärdet igen och än en gång kunna säga att Sverige är fantastiskt, ett land att vara stolt över. För så är det inte nu. Budgetar skärs ideligen ner och det tycks som att alla insatser sätts på materiella och kapitalstarka saker och inte på det som faktiskt är grundläggande för all utveckling – människan. Satsa pengar på psykvården för idag är det oerhört många människor som lider i tysthet. Faktum är att det enligt Socialstyrelsen tas 1100 självmord varje år och den siffran måste ned! Det är alltså fyra självmord varje dag i välfärdsstaten Sverige så det kan ju vem som helst förstå att något är fruktansvärt fel. Det måste till en förändring och det så fort som möjligt!

Visst må vi, folket, vara tålmodiga men någonstans finns det en gräns. Jag brukar vara ganska frispråkig av mig, vilket jag också är i min grupp Humana på Facebook, men det enda jag egentligen förespråkar och predikar för, är vanlig, enkel medmänsklighet. Det jag också brukar säga rakt ut att den dagen det kommer hända något väldigt otrevligt, vad det än må vara, så är det inte vi mellanmjölks-lagom människor som kommer starta revolten. Nej, jag är övertygad om att det är invandrarna som tänder den första facklan. När de har blivit segregerade i förorterna som ingen bryr sig om, när de har gjort sitt absolut bästa för att få ett jobb men blivit hunsade som djur av tillsynsmyndigheterna, när de själva, nära och kära tvingas till kriminalitet och andra olagligheter, ja då kommer det hända saker och jag kommer gå med och stödja dem fullt ut, sittandes i min rullstol och viftandes med min käpp. På så sätt välkomnar jag invandringen, landets framtid och kompetens, för de kommer en dag slå näven i bordet och kräva rättvisa för alla. Jag vet inte när den dagen kommer men fortsätter vi såhär, hoppas jag den kommer i morgon. I Borås bränns det bilar med jämna mellanrum, det är gängstrider och numera, allt oftare skottlossning. Är det tecken på ett välmående samhälle där alla har en lika chans? Det är snarare rop på hjälp, ett tecken på att livet inte blev som de hade hoppats och att de nu måste göra något drastiskt för att slippa leva i lort och misär. Dock drunknar ropen på hjälp i skrikande sirener, döva förtroendevalda, svarta sensationsrubriker och brandrök. För det är så det är idag, i välfärdens Sverige anno 2015, där ingen längre med rak rygg stolt kan deklarera att vi är svenskar. Orättvisorna finns där, klassklyftorna ökar, medmänskligheten blir alltmer sällsynt och folk mår dåligt. Är det så vi vill ha det? Inte jag i alla fall så jag skriver. Vad nästa steg blir vet jag inte men jag är fullt beredd, vi har väntat länge nog nu.

Mvh Anders J (förlåt att det blev så långt men allt detta måste sägas)

Denna skrivelse skickas till: DN debatt – Jan Guillou och Lena Mellin på Aftonbladet – SvDs Brännpunkt – Kolumnister på SvD: Jonas Hellman, Patricia Hedelius, Johanne Hildebrandt och Theresa Küchler – Debattsidan och redaktionen på Metro – Debattsidan i Expressen – Debattsidan i Göteborgsposten – Redaktör Eva Rothstein på Sydsvenskan – Vänsterpartiet, så även partiledare Jonas Sjöstedt – Socialdemokraterna, så även partisekreterare Carin Jämtin – Moderaterna, så även partiledare Anna Kinberg Batra – Miljöpartiet, så även statsrådsersättare Elisabeth Knutsson – Centerpartiet, så även partiledare Annie Lööf – Sveriges Radio – SVTs Agenda, Debatt, Dokument inifrån, Rakt på, Sverige idag – Uppdrag granskning – FN.

Läs gärna mer på andersfrihamn.wordpress.com

Läs också ledarkrönikan ”Vi sitter nöjda i Kafkasamhället” i Aftonbladet av Daniel Swedin, publicerat 15 mars 2015, likaså ”Fas 3 är förnedring” i ETC av Roland Paulsen, publicerat den 5 mars 2015 och ”Därför ska du bli arbetslös” av Henry Nyblad, publicerat den 17 mars 2015 i Ljusnan.

För allas likaberättigande.


Det heter ju så fint, att vi ska behandla alla lika, men gör vi verkligen det? En del exempel är skrämmande tydliga medan andra är mindre synliga, men ändå där. Om man bara öppnar ögonen och ser på samhället i stort, så finns det en uppsjö olika sätt och områden där det görs skillnad på folk och fä.

Därför blir jag glad när jag ser detta: ”Pride: Auktionerar ut Gaystation” i dagens Borås Tidning. Ännu roliga blir det när man på Tradera ser att summan nu är uppe i skyhöga höjder. För det är väl det som allt handlar om; kampen. Som oftast handlar om rätten att få vara som den man själv vill och detta med åt vilket håll man är lagd, spelar det verkligen någon roll? Om jag har arbetskollegor med olika läggning är det väl helt okej då vi ändå inte kommer till jobbet klockan 8 varje dag för att ha det kul i sänghalmen. Vi är där för att jobba! Eller om grannen gillar si eller så, det skiter jag helt ärligt i för det är inte min sak att bry mig om.

Gaystation

Hur som helst, innan jag eldar upp mig alltför mycket, sådana nyheter gör mig glad. Ett väldigt bra symboliskt uttryck för kämparglöd. Att man sedan läser att ordet ”hen” ska in i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) är väl också kul, men om jag ska vara helt ärlig så har jag väldigt svårt att komma ihåg att använda det. Det är ju väldigt sällan man hör någon använda det ordet. Eller?

BT: GaystationBT: Hen

En äkta hjälte: Julia Gillard.


Australiens premiärminister Julia Gillard röt tillbaka angående bristen på jämställdhet och mot sexism. Med ett bombardemang av sakliga argument gjorde hon en briljant insats och är numera en hjälte och ett föredöme då klippet blivit uppmärksammat världen över. Så grymt bra att man måste applådera. WTG! Starkt gjort! De flesta skulle nog hålla med, sedan finns det ju andra muppar som inte gör det…

Att leva i flera relationer.


Begreppet polyamori kom jag i kontakt med för några år sedan, jag minns inte hur, men undrade hur sjutton det där någonsin kan  fungera. Det gör jag iofs fortfarande men frågorna har blivit fler.

Polyamori, innebär människor som har flera kärleksrelationer samtidigt och där alla inblandade är införstådda med praktiken. En mer ingående förklaring och en liten ordlista finns att tillgå här.

Lite skämtsamt lade jag upp en artikel på Facebook där Krister i DN berättar mer ingående vad det innebär att vara polyamorisk, bland annat att vara ärlig om ens intentioner och att varje ny relation ingås med en slags förhandling. Men medan jag stod och diskade började jag fundera ganska djupt angående detta. Bland annat undrar jag hur sjutton en sådan förhandling skulle kunna se ut. Det låter lite som en intevju på något sätt där tycke har uppstått.

-Du tjejen, jag gillar dig, vill du bli min vän med fördelar, bara sexpartner eller den av oss som sköter disk och tvätt?

Seriöst, jag fattar liksom inte grejen hur upplägget skulle kunna göras. Å andra sidan är jag inget vidare på relationer över huvud taget, så det kanske förklarar saken. Hur gör man med svartsjuka t. ex. som ju alltid är en överhängande risk?

För några år sedan, jag minns inte var, hörde/läste jag om ”ungdomars nya sätt att ha relationer på” eller något liknande och där det kritiserades över hur ansvarslöst sådana förhållanden skulle kunna vara. Jag säger ”kunna” för jag har svårt att tänka mig hur man kan ha lika starka känslor för alla parter inom en polyamorös relation. Eller som Krister själv beskriver det i artikeln:

– Jag upplever att många människor ser det som att polyamori inte handlar om riktig kärlek, utan att det är något man gör innan man hittar den rätta och slår sig till ro. Men jag har inte den ambitionen, jag trivs att leva så här och detta tycker jag att det saknas acceptans för i samhället.

Jag får erkänna att jag själv tänker i de banorna, alltså hur man ska kunna fördela sin kärlek och tillit på ett antal människor utan att någon känner sig utanför eller att jag själv skulle kunna acceptera en (troligtvis) obalanserad fördelning. Det skulle, med andra ord, ha en risk att bli ojämställt, och det vill man ju inte. Det är ju trots allt levande människor med känslor som man har att göra med. Å andra sidan kanske de inte bryr sig lika mycket om det eventuella problemet och då blir det ju jag som blir mer eller mindre förbisedd.

Men som sagt, jag vet ju inte och kan väl erkänna mig smått insnöad i det kulturellt nedärvda mantrat att monogami är modellen – vilket kanske inte alls stämmer. Men vad jag däremot kan hålla med om till 100% är att ärlighet ska alltid finnas där, oavsett om man vill satsa på polyamori eller monogami. Å tredje sidan kanske det är en bra lösning på samvaro, som jag tror att vi alla behöver i någon dos emellanåt, då man funderar på om man verkligen är något att ha, är osäker på vad man vill i livet eller helt enkelt vill ha något kravlöst. Det kan vara en lockande enkel lösning, eller helt enkelt ett sätt att leva på, om än komplicerat, som forskarna har sett i sina studier.

Men kanske det är så enkelt, att bara tala om vad man vill ha? Person 1 kan vara ögongodis och samtalspartner men inget mer, person 2 kan vara den man går till för att bara kela, person 3 den man kan ha kravlös sex med o.s.v. För någon som kan hantera detta är det säkert en perfekt lösning och att slå hål på äganderättsanspråken på en annan människa kanske bara är bra, rent samhällssocialt sett.

Smått skämtsamt (eller inte 😉 ) kanske man skulle göra en förslagslista och sedan helt enkelt fråga en rad människor om de är med på noterna. Man kan inte få mer än ett nej. Eller besöksförbud och mista den personen för alltid. Hemska tanke. Det kanske är lättare med ett anslag på Nettos anslagstavla.

Polyamori, kanske en lösning för de som inte passar in i den monogama samhälls-mallen?

Halva priset för dig med kort kjol


En nöjespark ger rabatt till kvinnor om kjolen är kortare än 38 cm. Tanken är att uppmana kvinnor att visa upp sin skönhet på sommaren.

Smått kontroversiellt, inte sant? Själv tänker jag att det var ju verkligen ett steg i rätt riktning (ironi). Å andra sidan är det Kina vi snackar om, det mest tokigaste landet med Japan troligtvis som god etta.

Tanken, ovan nämnd, är bara bullshit enligt mig. Det finns väl tusen andra sätt att visa upp sin skönhet på om man nu nödvändigtvis måste göra det. Det är väl mer troligt att initiativtagaren och idémakaren har en fetish när det gäller korta kjolar och passar på att utöva sitt inflytande. Nu står det visserligen inte i artikeln men borde inte männen ha något liknande erbjudande? Kanske någon skulle införa ordet ”jämlikhet” i deras ordböcker.

Läs även om hur heteronormativ spelvärlden fortfarande är och om spelet där man får chansen att misshandla en kvinna. Eller, om du verkligen vill bli förskräckt, om spelet Rapelay där det går ut på att utföra våldtäkter.

Det är fan en sjuk värld vi lever i, mina damer och herrar.

Vad är en äkta man egentligen? Del 5.


Erik & Mackan knäcker den manliga koden, del 5 och nej, de är inte ens i närheten av att lyckas. Det är ju trots allt 5 delar kvar! Sedvanligt hänger jag kvar likt en banan i avgasröret under en inspelning av Snuten i Hollywood 54, nyfiken i en strut och ständigt intresserad av den psykoanalytiska delen…eller nåt. Enda frågan jag har är egentligen: När ska den kvinnliga motsvarigheten att produceras?

  • En man blir döende av en förkylning? Ack och ve och jämmerdal vad det är synd om en man när han har en förkylning.
  • Den moderna mannen ska kunna timra ihop en sommarstuga och byta blöjor på barnet. Under en stressad pappakväll ska man kunna köra in bilen i garaget ropandes ”Pappa är hemma”, kakla en vägg, rusa till köket och göra en pannkakssmet och vända pannkakor i luften, som sedan ska serveras och bedömas. Sedan ska man springa ner i källaren och ta hand om en mus som har smitit ut från sin bur och sist men inte minst ska man koppla av genom att knäcka upp en folköl och svepa den så snabbt som möjligt.
  • Hur ska en man hantera tunnhårighet? En man rakar av sig håret om han blir tunnhårig, vilket är både sexigare och manligare istället för att envist hålla kvar vid de få strån han har kvar. Värst i det fallet, är hästsvans.
  • Hur pryd får en man vara? Inom kompisgruppen ska man kunna använda ganska grova ord utan att bli förvånad eller generad. Att gå till en offentlig bastu och vara pryd kan tyckas vara ett ganska omanligt beteende. Att i omklädningsrummet bete sig på ett visst sätt och i vilken ordning man gör saker och ting är finliret, en balansgång mellan att vara pryd eller manlig. En man får inte vara för pryd helt enkelt.
  • Hur festar en man? Privat bjudning är det brukligt att ha med sig en gåva. Försök att ge bort något neutralt och personligt. Viktigt att komma ihåg är att ingen tycker om en torrboll så ta gärna för dig då det bjuds. Men drick inte för mycket! Om du blir utmanad på duell och vet att du är på gränsen till att ha druckit för mycket så är det bättre att lämna festen på ett diskret och värdigt sätt.
  • Ska en man kunna mycket om bilar? En typisk man ska kunna ställa en diagnos inifrån bilen om han hör ett missljud. En man ska kunna mer om bilar än vad hans tjej kan?
  • En man gillar bas? Oavsett vilken låt som spelas blir den bara bättre ju mer bas man har.
  • Får en man prata bebisspråk? Att göra det med sin tjej är hemskt och obehagligt. En viss jargong däremot kan vara kul och mysigt. Inom husets väggar är det mesta tillåtet, även bebisspråk om det funkar inom förhållandet.
  • Den moderna mannen ska inte bara kunna laga en server, fälla träd och brottas med vilda björnar utan han ska även kunna baka en tårta.
  • Kan en man ha en tjejkompis utan att vilja ha sex med henne? Möjligtvis är det så att kvinnor har lättare att tänka sig killar som enbart kompisar medan killar har lättare att acceptera att det blir något mer än vänskap, ifall tillfället kommer. En kille vill alltid ligga med sina tjejkompisar fast han kanske inte alltid är medveten om det?
  • En man väljer alltid det dyrare alternativet?…även om han inte vet exakt vad det innebär för skillnad.
  • Får en man ha en dold mjukistalang? Typ dreja i lera, virka eller sticka. Det blir manligt om man verkligen vill hålla det hemligt. Helst ska han arbeta som torped för att komma undan med sådana talanger. En man pratar inte om sina mjukistalanger?

 Ett ypperligt bra program detta, där steroetyperna och generaliseringarna tas upp, ifrågasätts och diskuteras. I mitt sökande efter mänsklighetens esse, våra fundamentala drivkrafter och våra hjärnors spöken följer jag självklart denna tv-serie med största vaksamhet. Självklart testar jag min egen manlighet också längs med avsnitten och jag ligger ganska bra till. Men hur gick det denna vecka?

När jag är förkyld så är jag men jag gnäller inte om det för jag är van vid mycket värre saker och tror fortfarande att t. ex. graviditet är mer påfrestande, grädda pannkakor är lätt som en plätt, tunnhårig är jag inte ännu men om den tiden kommer så rakar jag nog skallen ganska snabbt och ofta, jag var nog mer pryd förr men har vant mig vid det tuffare snacket, självklart tar jag med mig en gåva och sköter mig väldigt städat samtidigt som jag tar för mig av både mat och dryck, missljud från bilar kan jag både diagnosticera och lokalisera ganska snabbt, bas är härligt, jag pratar aldrig bebisspråk med någon, dock har jag aldrig någonsin bakat en tårta på egen hand, tjejkompisar har jag några stycken och vissa utan baktankar haha, dock är jag ekonomisk av mig och jag har några mjukistalanger som jag visserligen inte skryter om men jag skäms inte heller för dem.

Poäng denna vecka: 7 ½ av 12 så det är en halv poäng mer än förra veckan, och jag  klarade mig bra. Sådär lagom, precis som jag tycker att en modern man ska vara.

På tisdag klockan 21 i Tv 6 kommer del 6 i Erik & Mackan knäcker den manliga koden. Tips tips! Sevärt sevärt! 😉

Låt mig bara klargöra…


Rasism, vad är det egentligen? Eftersom uttrycket används väldigt slarvigt numera tycker jag att det är viktigt att utgå från ett klargörande så att alla fattar skillnaden. Att vissa inte gör det irriterar mig oerhört, sedan om vissa läser detta eller inte, det kvittar väl egentligen. Ett kvastskaft är ett kvastskaft likt förbannat. Men hur som helst…

Rasism är en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser ibland tillskrivs moralisk rätt att härska över andra. Begreppet används även för att beteckna en tro på att skillnader mellan mänskliga raser berättigar diskriminering.

Liknande men inte fullt ut rasistiska synsätt kallas ofta för främlingsfientlighet. Huruvida människoraser existerar är ett kontroversiellt område och det har inom västvärlden under samtiden avfärdats på grunder av mellanfolklig genetisk likhet.

FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering definierar rasdiskriminering som:

…varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.

Man kan skilja mellan rasism och rasdiskriminering utifrån resonemanget att det senare inte nödvändigtvis behöver grunda sig i det förra. Det är teoretiskt möjligt att en institutionell rasdiskriminering föreligger utan att detta föregås av medvetna rasistiska beslut av dem som är ansvariga för utformningen av institutionen.

I modern politik talar man ibland om kulturrasism, men ofta kallas det rasism även om det i grunden inte är samma sak. Dess förespråkare har fördomar om/tycker illa om hela kulturer.

Rasism förekommer från majoritetsbefolkningen mot minoriteter, från minoriteter mot majoriteten och mellan minoriteter. Rasism som går i icke förväntad riktning, det vill säga riktas mot majoritetsbefolkningen i ett land, kallas ofta omvänd rasism.

Med andra ord förväxlar människor ofta rasism med främlingsfientlighet och att vara orolig för framtiden kontra invandring är inte att vara rasist. Sådärja. Kan nu alla vara så vänliga att fatta detta och äntligen veta vad de snackar om? Tack på förhand i så fall.

PS: Det är inget häftigt med att vara rasist även om vissa verkar tro det. Snarare ett bevis på ens låga intelligens och hur jäkla korkad man är.