Diabetesrelaterat: Skräpigt.


För ungefär fem år sedan fick jag frågan ställd två gånger, -Har du funderat på förtidspensionering? Svaret blev ett blankt nej, med tanken att jag nog skulle tvinga mig igenom några år till på arbetsmarknaden och att jag hade lite till att ge.

Allt eftersom tiden gått så har jag många gånger funderat och undrat om det var ett bra beslut för det blir banne mej inte lättare med åren. Dessutom är det mer en regel än undantag att diabetiker dör tidigare än gemene man. Jo faktiskt så är det så. Även om det kan vara tufft att se sanningen i vitögat så är detta något jag har accepterat och är okej med och jag är inte alls förvånad om detta stämmer alldeles förträffligt då jag ser på mig själv och känner efter hur det känns i kroppen.

thumbs-down

För det är ganska mycket som har börjat gnissla i kroppen min. Efter nu 37 år med diabetes som har varit väldigt hoppig och svårinställd så är det självklart att det börjar märkas. Små förändringar på njurarna till exempel, som jag nu äter B12 för, synen är väl inte så jättebra plus en massa annat, men benen är nog värst av allt. Trots träning verkar det inte bli bättre, balansen blir sämre och fotlederna fungerar inte alls. Jag har ju käpp som jag tar med mig överallt och ibland, när vi ska gå långt, tar jag med mig rullstol som sjukhuset har ”gett” mig. Så det funkar, men ibland bara knappt.

På senare tid har jag även fått ont i både knä och höftleder, ryggen värker och ena handleden domnar.. Som jag skrev i förra inlägget vaknade jag av smärtan och numera kan det komma ett smärtsamt hugg, precis när som helst. Ofta blir jag då sömnlös trots att jag är trött och okoncentrerad jämt för det kan jag tala om, att det är otroligt svårt att sova när ens ben eller fot krampar var 10:de sekund. De senaste åren har jag också blivit alltmer trött och faktiskt tecknat avtal via telefon utan att minnas att jag har gjort det, varit på platser som jag sedan inte minns o.s.v. och det är ju knappast normalt. Kanske det beror på diabetesen, eller inte. Kanske på att man är så j-vla trött på att behöva kämpa varje dag, år efter år, utan att få det bättre ställt. Jag vet inte men det är ju oroväckande, det känns som att oavsett hur många gånger man ”visar framfötterna” så spelar det ingen roll.

En utredning gjordes för några år sedan, beställd av Arbetsförmedlingen, därav fick jag förfrågan om förtidspension, och jag tackade nej. Kanske jag kan prata med någon om detta. För livet ska levas också och inte bara arbetas igenom, rakt ner i graven. Plånboken lär knappast bli välfylld men det kanske går att leva med.

Tankar, tankar, så många tankar. Jag är inte bitter. Jag är realist.

Diabetesrelaterat? Knäet.


Vaknade vid 4:30 av molande värk i höger knä och i delar av låret. Smärtor i höger knä har kommit och gått i kanske ett års tid. Har fått det röntgat på Södra Älvsborgs Sjukhus (SÄS) då det hade börjat klicka när man böjer på benet samt att det känns väldigt glatt och konstigt då man står på knä, man liksom glider. På röntgen hittade de inget och med blotta blicken kan man inte se några avvikelser. Inte heller om man klämmer på knäet kan man märka något. Alla problem med knäet finns kvar men vaknade som sagt av smärtan. Tänkte ta en Ipren men smärtan avtog när jag stod upp så jag beslöt i att inte ta någon och nu är det bara lite ömt. Blodsocker: 23.0 mmol. Insulindos: 8. Ska hålla detta under uppsikt.

Tankar innan nyårsafton 2013.


Det är den 31 december och jag sitter i sängen för att skriva mitt 2801:e inlägg här, även om bloggandet har dalat ordentligt i min prio-lista, men av bra skäl. Otroligt hur snabbt det egentligen har gått, detta året, och jag har ju inte skrivit så väldigt mycket men å andra sidan lever jag ett helt annat liv idag än för ett år sedan.

Året har tyvärr innehållit flera förlorade vänner, men så kanske det inte heller har varit äkta vänner heller så i slutänden har det inte spelat någon roll. Min barndomsvän gick bort i cancer och jag var på begravningen och grät för forna minnens skull men också i glädje då han säkerligen fick det bättre utan alla hans plågor. Året har också inneburit några inläggningar på sjukhus och även många kännbara ekonomiska stötestenar och allt det har varit mer eller mindre jobbigt. Dessutom fick vi besked att min terrier på 11,5 år skulle behöva avlivas såvida viinte kunde betala 15.000 kr, vilket var omöjligt utan ett lån men det ordnade upp sig trots vad veterinären sa, och nu mår Astrid bra igen. Men det är ju också det som är livet. Med jämna mellanrum kommer doser av prövningar och det fina med livet är att man lär sig en massa saker. Det är väl som det också sägs, att det som inte dödar det härdar, vilket gör att vi blir tuffare, klokare och mer hårdhudade inför framtiden. Eller som man kan säga om man nu råkar vara religiös, att Gud ger oss inte mer än vi kan klara av.

Men 2013 har varit mycket mer än bara elände och prövningar.  Jag har även fått nöjet att stifta bekantskap med tre underbara ungar, vars mamma är fullständigt underbar trots alla motgångar och som alltid har tid och ork för de hon älskar. Jag skrev ju en gång om att ensamstående mammor är sanna hjältar, och det står jag fortfarande fast vid när jag ser allt hon gör och allt som måste tänkas på och förberedas. När man tänker efter så är det smått otroligt att föräldrar som gör ett så stort jobb under så många år inte är högavlönade, för det borde de vara! När man dessutom har fullt upp med skilsmässa, med allt vad det innebär, plus en sjukdomsbild så är det än mer värt att beundra. Men under året har vi hjälpt och stöttat varandra och vi vet att den andra alltid finns där ifall det skulle behövas, och det känns otroligt bra. Det är ju så det ska vara.

Tanken på att ge mig in i ett förhållande med tre barn i släptåg, alla med diagnoser och olika hälsotillstånd var aldrig skrämmande för mig, snarare tvärtom. Jag gillar ju verkligen att hjälpa människor på alla sätt, så här kom en utmaning utan dess like och jag välkomnade den med öppna armar. Med vissa påtryckningar på tjejens arbetsförmedlare fick vi henne att känna sig uppskattad och behövd, med ett värde som människa och bättre rent ekonomiskt. Det är fortfarande en bit kvar men vi kämpar på! Jag har fått följa med på utredningar, föräldramöten, informationer och till o med en rullstols-utrustad skolavslutning så det har verkligen hänt saker. Vi har sett till att äldsta dottern fick ha en kurs i att teckna manga och vi hade några underbara dagar ihop i sommarens Varberg. Vi har rest hit och dit en hel del och träffat bekanta, vänner och släktingar ur varandras liv och vi har till och med krockat bilen ihop och om detta inte är en start på ett bättre, mer innehållsrikt liv så vet jag inte vad det är

I februari fick jag en anställning som OSA, vilket innebar en lite högre lön än FAS 3 och tryggare, vilket ju självklart var varmt välkommet vilket gör sitt för ett bättre liv för oss alla. Pengar är inte allt men det kan hjälpa till en hel del. Vi har inte gemensamma bankkonton, var sak har sin tid, men vi delar mycket av kostnaderna, främst för familjens skull och välmående. Faktiskt gjorde vi en gemensam kalkyl och ekonomisk genomgång, nu och för framtiden och det gav några intressanta överraskningar. I och med att vi dels har en absolutist bland oss och det numera finns andra prioriteringar så har mitt ölkonto gått från 500-600 kr i månaden till runt 70 kr och det där med att dricka känns alltmer oviktigt. Det har liksom förlorat sin poäng och jag har absolut ingenting emot det. Matkostnaden däremot har gått upp ordentligt och nu äter vi uppemot 3000 kr i månaden, vilket innebär en hel del underbart hemlagad mat, då tjejen gillar att laga mat. Tur för mig, jag som råkar behöva äta då och då.

Men sammanfattningsvis har det faktiskt varit ett riktigt bra år och jag har förstått av barnen att de är väldigt nöjda, de också. Vi ska kämpa vidare för att få det ekonomiskt bättre och efter diverse utredningar och provresultat, kanske rentav få hälsan att bli bättre för fler av oss. På tal om hälsa är min egen bättre, foten har läkt helt och hållet men jag går numera på regelbundna kontroller och min käpp är numera en trogen följeslagare. Jag har även ordnat med en rullstol för längre sträckor men den använder vi inte så ofta. Jag säger ”vi” eftersom äldste dottern också behöver den ibland, på grund av sin oförklarliga järnbrist, men vi kämpar på och jag tror faktiskt att 2014 kan komma att bli ännu bättre. Jag har en bra känsla av det och vi ska göra allt, tillsammans, för att nå dit.

Slutligen har jag funderat på det här med nyårslöfte, och jag håller mig till detsamma som jag har haft de senaste åren. Att göra mitt bästa vare sig det gäller jobb eller medmänniskor är självskrivna, annars vore jag inte mig själv, och inte heller blir det några löften om att börja träna, sluta snusa eller gå ner i vikt (haha) utan helt enkelt det gamla vanliga: Sluta jiddra och gör verkligen något.

Med detta inlägg loggar jag ut för i år och önskar eder alla en riktigt god fortsättning. Behandla varandra som ni själva skulle vilja bli behandlade och tänk mer med hjärtat än med egot eller plånbok så kanske 2014 rentav blir ett år i medmänsklighetens tecken.

!!GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA!!

…och nej jag har inte glömt: En av de absoluta höjdpunkterna var när jag äntligen fick träffa en av mina absolut coolaste bloggvänner, Mathilda, när hon var i Göteborg, och jag äntligen fick se henne i verkligheten. En av de bästa fikorna någonsin, strårom eller inte. 😉

Här händer det grejer…


Summering: Jag har kommit hem från sjukhuset, har träffat clowner och bor nu på annan ort likt en katt bland hermelinerna. Ja, ungefär så 🙂

Men för att börja från början, för det vore ju dumt att börja från slutet, inte sant? Jag försökte ju även att sälja min lägenhet, vilket var ett äventyr i sig.

Jag knåpade ihop en ganska schysst annons med bilder och allt och lade upp på blocket. Eftersom det verkade vara en helt galen budgivning överallt i den här stadsdelen trodde jag verkligen att detta skulle gå bra. Det hörde av sig ett antal människor, som också kom på visning varav de första gjorde mig ganska förbannad. Att stövla in här och slutligen säga att allt behövde totalrenoveras är rent nonsens och rentav ohyfsat. Självklart sa de så för att få mig att sänka priset, men när badrummet är totalrenoverat för bara några år sedan och de fortfarande tycker att allt ska renoveras, då är det en förolämpning gentemot min intelligens. Lyckligtvis slapp jag höra av dem igen, de gick väl och tomtade någon annanstans. För det var just vad de var, ett par lallande tomtar.

Hur som helst, jag blåste av försäljningen och tog bort annonsen för alla bud var för låga. Vi tänker istället renovera köket och göra lite mindre småfix, väntar tills den högtrafikerade vägen är flyttad och sedan tar jag antagligen hjälp av en mäklare då de når en större marknad än den man får genom blocket. Någonstans runt hösten 2014 blir det så vi har gott om tid.

Sedan var det ju detta med sjukhuset då. Som trogna läsare 2013-04-18 23.47.56vet har jag haft problem med benen och i synnerhet ett sår i foten som jag fick i januari då jag råkade trampa på en glasskärva. Det blev då infekterat och hela benet svullnade men det styrdes upp väldigt bra genom ”mitt” diabetesteam som gav mig vård, antibiotika, inlägg och dessutom fick jag gå på vårdcentralen var tredje dag för ny omläggning och vård. Detta tog lite tid men fungerade jättebra, ända tills för ungefär två veckor sedan då jag fick nya rekommendationer från sjukhuset om ett annat slags förband och det var där problemen började. Grejen är att såret sitter på hälen, som är ett komplicerat ställe att lägga förband på. Dels för att det hela tiden belastas och det blir svårläkt, men även att förbandet har en förmåga att flytta på sig. När man dessutom lägger ett såpass svårt förband att det blir fel pålagt, så att det blir veck och skaver i skon, ja då är det bara en tidsfråga innan det blir ett nytt sår och som i detta fall, inflammerat än en gång.

Så efter en natt med otrolig frossa och undertemperatur (natten till måndag), åkte jag in till akuten dår jag såklart fick lära mig att sitta/ligga vackert och utöva den eminenta konsten att vänta. Tids nog kom läkaren som dessutom var en otroligt ohyfsad och hade ett minst lika fjantigt namn och fula ögonbryn, och gjorde en undersökning samt remitterade mig till röntgen. Med andra ord, efter ungefär 4 månader är det dags att kolla om jag har glassplitter kvar i foten, men okej då, det är väl bra att f¨det kollat också. Så runt klockan 22:30 ungefär fick jag gå(?) upp, röntga min fot och sedan gå ner igen för att kanske, kanske få en sängplats över natten. Lyckligtvis fick jag det och det fick bli på Barnavdelning 2, vars lokaler jag har varit ofta i när jag växte upp och ständigt var inlagd på sjukhus. Hemma igen!

På Barn 2 var det betydligt trevligare personal, jag fick eget rum och en maffig tv med egen fjärrkontroll och dessutom maten serverad på rummet, så ni må tro att jag hade det finemang. Senare på dagen hörde jag hög sång, någon barnvisa jag inte minns vad den heter, men jag fick förklaringen lite senare. Två clowner gick omkring bland barnen och livade upp stället ganska ordentligt. När de fick syn på mig, liggandes i sängen, konstaterade de snabbt att det var väldigt väl utvecklade och mogna barn som låg där men skägg och allt. Det lilla samtalet urartade snabbt med att jag skulle ge tips på raggningsrepliker för en av clownerna så att han kunde ragga på de söta sjuksköterskorna, men tyvärr kunde jag inte ge mycket hjälp där. Men kul var det 🙂

Tyvärr fick jag inte stanna så länge på Barn 2 utan jag fick åka vidare till Infektionsavdelningen som var betydligt lugnare och enligt mitt tycke, mer slitet, med mer härdad personal (med vissa undantag) och överlag, ett mer ålderligt klientel i form av vårdtagare. Men det där med brist på sängplatser har ju funnits i flera år på SÄS i Borås. Jag minns inte vilket år det var jag gick in i väggen men efter två dagar blev jag utskriven och jag fick på sladdriga ben ta mig ifrån sjukhuset, stöttande mig mot väggarna så jag inte skulle falla omkull. Men hur som helst… Så jag låg där i min säng och det fanns inte mycket mer att göra faktiskt, förutom att vänta på läkaren som aldrig dök upp. Jag fick dela rum också, ihop med en äldre herre som visserligen var trevlig men ack, han var högljudd över nätterna på alla möjliga sätt, och när han inte var det så satt han och halvskrek i telefon med nära och kära. Alltså inga clowner där inte, men en o annan pruttkudde.

Till slut kom då läkaren och han höll med mig om det jag hade sagt, egentligen från början, att ge mig en burk med antibiotika och skicka hem mig så jag slipper ligga där och ta upp resurser som andra människor behöver mer än mig. Den allra första läkaren hade även satt mig i väntekön på en hjärtskanner, men det behövde jag inte ligga inne på sjukhuset för. Även det var märkligt, tyckte läkare nummer 2, så han tyckte jag kunde åka hem så fort som möjligt, vilket jag såklart höll med om. Men överlag måste jag säga att antibiotikan och droppet jag fick i armen verkligen gjorde susen. Flera gamla krämpor har försvunnit och jag har inte haft några problem alls med mina stickande ben eller kramper. Jag hoppas bara att detta håller i sig nu och de få temperaturskiftningar jag har haft i kroppen de senaste dagarna börjar också försvinna.

2013-03-13 14.05.29

Dags att duscha…

De två senaste nätterna har spenderat ihop med min flickvän och hennes barn och även hunden har fått vara med, vilket har gått jättebra. Kanske jag inte är en katt bland hermelinerna men det är ju en annan familjs regler, seder och bruk man ska ta hänsyn till, och det tar ju lite tid. Spännande är det iaf och än så länge har det gått jättebra, vilket ju är jätteskönt. Strax ska jag dit igen och kommer nog hem på söndag igen, troligtvis uppvilad och nästan 100% okej igen och redo för att jobba på måndag igen. Kanske det blir en liten fika hos mamma och pappa också. Måndag innebär även ny omläggning av foten, vilket jag hoppas ska bli en diskussion om vad som gick fel, för det är ju faktiskt viktigt, annars lär jag ju hamna på sjukhuset snart igen och det vill jag ju inte.

Men, men, nu vet ni ungefär vad jag har pysslat med sista tiden och såklart blir detta även en dagboksnotering för min egen del. Här händer det minsann grejer, bara så ni vet.

Slutligen, tack till alla som har hört av sig. Det värmde gott och gav mig annat att tänka på än läskiga blodprov, pruttande grannar och idioten till läkare jag fick första dagen. Ni är bäst! 🙂 Dessutom får jag såklart vara oerhört glad och tacksam för att min flickvän var med mig under så många timmar, trots hennes blodfobi, men jag behövde ju någon att skoja med också när vi satt där och väntade timme, efter timme. För skratta åt eländet, det kan man ju alltid göra 🙂

Hare gottans alla! Anders är lös igen och nu jäklar… 😉

Så vad händer här då?


Ytterligare ett dagboksinlägg egentligen, men också en update för de av er som fortfarande läser här. Med andra ord, jag lever fortfarande, men det har hänt en hel del på sista tiden:

Diabetes – För en tid sedan trampade jag på en glasskärva, vilken sedan blev infekterad, foten och benet svullnade rejält och sedan dess har det varit antibiotika och besök på vårdcentralen varannan dag. Jobbigt som sjutton men så kan det gå. Det som gjorde det värre än vanligt var en rejäl förkylning med hosta som gjorde blodsockret och läkningen mycket mer komplicerad och ja, jag blev sjukskriven i två veckor, med kryckor och allt. Men nu är det mycket bättre och det går definitivt i rätt riktning, vilket ju är skönt. Kryckorna var alldeles för jobbiga men jag har haft min käpp under tiden och mycket god hjälp från S som har hjälpt mig med mycket. Ta ut hunden, diska, tvätta o.s.v. och det har verkligen hjälpt mig och min fot. Stort, gigantiskt tack till S för vem vet hur det hade gått annars? Jobbigast är att plasta in foten varje gång jag ska duscha men hallå, det kunde varit värre! Det kan det nästan alltid, inte sant?

Jobbet – Jag fick ju äntligen fast anställning nu i början av februari och oturligt nog inleddes den med de ovan nämnda två veckornas sjukskrivning. Oturligt som attan men så kan det gå och det där verkar vara en följetång i mitt liv att så fort jag påbörjar något nytt och bra, ja då smäller det till ordentligt. Dock slapp jag akuten denna gång och det får man ju vara glad över hehe. Annars flyter det på ganska bra förutom att det var ordentligt stressigt den första veckan med flera datorer som skulle uppdateras och en massa pressreleaser som skulle ut. Det hade varit enklare med en dator som inte tar 30 sekunder på sig varje gång man trycker på en tangent men jaja, man ska väl vara nöjd med det man har.

Lägenhet – Jojomen, nu är det dags att flytta på sig, och denna gång till mindre yta. Jag har varit på två visningar hittills men båda blev väldigt dyra så jag var tvungen att backa ur. Banken har jag också besökt och diskuterat bolån och en mäklare har varit här med massor av papper och värderade min lägenhet. Sedan råkade jag skälla ut min ordförande i bostadsrättsföreningen vilket medförde att det nu är minst tre personer som är sura på mig. De har inte ringt, hälsat på eller ens gått samma väg som mig för att hälsa, som de alltid tidigare har gjort. Men faktiskt, det är helt okej. Att de klantar sig och det blir kaos är inte mitt fel, eller att ordf. är en person som försöker avbryta hela tiden, det gjorde mig så förbannad att jag flippade ur. Han är bra på det och det är bara att gratulera. Men hur som helst, jag bryr mig inte och nu har jag mejlkontakt med en kille som köpte en etta av mig för tre år sedan. Med lite tur kan jag flytta dit, med bra läge, kommunikationer och allt. Jag håller tummarna.

För övrigt har jag varit ganska irriterad på vissa människor som tydligen quill-peninte kan bete sig vuxet. Detta har dock gått över och jag bryr mig inte längre om att reta upp mig för det är inte värt det. Bättre att behålla sans och vett istället för att ödsla energi på idiotiska spel, och allt detta känns oerhört bra. Egentligen borde jag tacka alla besvärliga människor för ni bygger mig bättre, starkare och smartare. Jag ska se om jag hittar några fina diplom på nätet 😉 Orken har varit sådär men nu verkar tillvaron lugna ner sig lite och jag kanske kan finna ro och inspiration till att skriva snart igen. Allt omkring ska bara hinnas med!

Så nu vet ni, jag lever, mår relativt bra, har ej blivit kidnappad av tomtar eller bytt identitet och ja, jag ska försöka skärpa mig med skrivandet. Lovar 🙂

Så, vad händer här då?


Jo, det är nog dags för en snabb och liten update om vad som händer och fötter här, eller hur? Faktiskt en hel del.

Som mina vänner på Facebook kanske minns, råkade jag trampa på glas för några veckor sedan. Detta har nu utvecklats till stor, svullen fot och fotled, som i sin tur förvärras av en jäkla hosta samt förkylning. Själv tänkte jag att det går väl över men när det började bli svårt att knyta skon så var det dags att hälsa på lite på sjukhuset. Jag valde att gå direkt till Diabetes-teamet, som jag ju känner väl efter alla år, och inte till vårdcentralen eller än värre, Akuten.

Väl där kunde det snabbt konstateras att det var mycket värre än jag hade trott och det var inget snack om att jag skulle bli sjukskriven i två veckor, omedelbums, ordinerad antibiotika 3 ggr om dagen och absolut vila av foten. Tjo vad det small till minsann! Som grädde på moset fick jag en mindre förkylning men en jäkla hosta so gör ont i hela kroppen, lite sköna kramper, ilningar och feber så jajemen, nu är jag igång igen! Lite tråkigt nu när jag äntligen har fått fast anställning, men jag är min vana trogen och påbörjar alla större livsförändringar med dramatik, buller och bång. Men jag är väl snart på benen igen, som jag brukar och dessutom har jag väldigt stor hjälp med så gott som allt av kvinnan i mitt liv. Återigen, mina vänner på Facebook vet mer 🙂

Så läget är väl långt ifrån 100 men jag klagar inte, det kunde varit mycket värre. Humöret och humorn är minst lika skruvad som vanligt, dock mer eller mindre i feberyra ibland men det betyder bara att jag får skratta mer 😛

Mer då? Jo lille voff Astrid har återigen fått problem med kiss2012-08-02 15.40.21andet och det är väl urinvägsinfektionen som har kommit på återbesök. Med andra ord, både husse och vovve äter antibiotika just nu, dock ej ur samma skål. Men det ordnar sig nog, och om inte annat får det bli ännu ett besök hos veterinären som säkert blir jättebilligt. Eller inte. Men jaja, vad ska man göra utom att gilla läget? Läget är som det är, inte sant?

Slutligen kan jag berätta att jag har fått livstecken från Mattias. Jag skickade ett sms till honom och sa att jag gärna ville prata med honom om han tyckte det var en bra okej, så kunde han höra av sig när han orkade. Vilket han gjorde och tyckte det var ett bra förslag, så jag väntar på samtal. Inte för att jag vet vad jag ska säga men det löser sig nog på något sätt. ”Heavy metal rulez bro!” tillbaka på dig mannen 🙂

Så nu vet ni ungefär allt som händer här, eller iaf nästan. Jag är inte dö än, det bara luktar så och blir jag bara av med feber och hosta så kanske det blir ett blogginlägg snart igen och när ni minst anar det. Om ni vill, vågar och kan 🙂

Det går bra nu! Del 2


Idag var det sista dagen för samtal och man kan lugnt säga att det har hänt mycket på det senaste året. En del bra saker, andra grymt bra och vissa, inte så bra. Men visst kan människor förändras!

  • Som jag nämnde i Del 1 så förändrade jag kosten ganska radikalt och den håller jag fortfarande fast vid. Jag får i mig betydligt mer nyttigheter än jag gjorde förr och det märks utan tvekan på min energi. Dock är detta bara första steget och jag räknar med minst två till, vilket kommer ta tid att få som rutin, men jag är en god bit på väg, vilket känns riktigt bra. Kramper eller krypningar i benen är numera ett minne blott och jag har numera grym koll på vad min kropp behöver. Mer regelbundna måltider med mellanmål och insulin till huvudmålen ger bättre energi, dagen ut och jag brukar numera bli trött precis lagom tills det är dags att sussa.
  • Kolla blodsocker och ta insulin i samband med måltider blir alltmer naturligt, det bara händer numera, utan problem. Några ggr till och speciellt till natten vore önskvärt för att ge ännu bättre inställning, men det kommer.
  • Alkoholkonsumtionen har blivit myckac6de0003e0cb40c_400x400aret lägre, vilket känns helt rätt. Visserligen dricker jag alltid 3,5:or men att göra som jag gjorde förr och belönade mig både helg och vardag är nu länge sedan. Att det är helg är numera inte synonymt med att dricka och dricka är inte synonymt med att ha kul. Det känns liksom gammalt, utslitet och utan poäng.
  • Relationer och socialt liv har förändrat sig på både det ena och andra hållet. Nu är det lättare att ta kontakt med andra människor, ja även okända, och ja, även av den kvinnliga sidan av människosläktet. Jag kommer ut och rör på mig mera nu och visst är det kämpigt att dra med sig benen men det går och det har än så länge bara varit bra. Inte att jag har varit ute varje helg men nästan, och faktiskt haft både trevligt och roligt. Jag har även lärt mig och vågat att ta första steget om jag har varit intresserad av någon. Det har visserligen inte resulterat i något konkret men så är jag bara i startgroparna just nu, något som jag aldrig har prövat på förr, så det är lite outforskade marker än så länge, men också smått spännande. Jag har också lärt mig att inte bry mig lika mycket om människor och numera gör det inget att folk beter sig konstigt eller rentav dåligt. Max tre chanser, sedan bryr jag mig inte längre, oavsett om det är vänskap eller annat,  och det är nog det som känns mest befriande. Att inte behöva bry sig i evighet då man inte får samma respekt eller värde tillbaka. De är helt enkelt inte värda min tid, omtanke och ork och det är faktiskt deras förlust. Varför då ens försöka? De kan flyga och fara, lycka till med livet liksom. Se om jag bryr mig längre.
  • Motivationen att söka jobb har kommit tillbaka och det känns som att det är dags att lämna Fas 3 bakom mig nu. Sant förvisso att jag inte är 100% än då kosten och benen kunde vara bättre, men jag tror att med aktivitet och lite bekräftelse att det faktiskt händer något, växer också min motivation att sköta mig än mer. Sedan om det någonsin blir fulltid igen är ju en annan fråga, speciellt som även Arbetsförmedlingen undrar samma sak men en sak är iaf klar, inga mer skiftjobb då det är förödande för en diabetiker som till viss mån måste hålla rutiner. Men hur som helst, nu är jag på jobbjakt igen. Mitt i lågkonkan och det är min sedvanliga tajming a la Anders 😉
  • dishesHushållssysslorna har jag definitivt dragit ner på, men bara till en viss grad. Med andra ord ser det inte helt åt skogen ut hemma hos mig, men jag lägger min tid på andra saker än att städa och plocka i ordning hela tiden. Som trogna läsare känner till testade jag att låta bli sådant i en hel vecka och jag höll på att spricka av irritation, men denna gång har det gått betydligt enklare. Lite damm i hörnen, tomma pizzakartonger här och där, en hög med disk, gammal reklam spridd på köksbordet – vem bryr sig?
  • Internet och bloggande har minskat allt mer och det är av samma anledning som att jag gör mindre i hushållet. Det finns annat att lägga tid på och det verkar inte som att jag kommer bli någon storbloggare som kan tjäna pengar och Borås Tidning inte behagar svara på några mejl, oavsett ämne så skrivandet har det blivit mindre av. Den påbörjade novellen/romanen/whatever har jag såklart kvar men det är oklart när jag får lust att skriva klart den. Eller refusera den helt, det beror på självkritikern inom mig. Att helt sluta blogga verkar dock inte aktuellt.
  • Skägg och käpp är två relativt nya attribut hos mig, men något jag tänker behålla så länge som det behövs och känns rätt. Benen har blivit sämre, det kan jag erkänna, men jag tror fortfarande inte att hoppet är förlorat. Det handlar bara om att få rutin på träningscykeln och eftersom det är jobbigt och obekvämt att cykla så är det ganska självklart att jag drr mig för att köra stenhårt. Människan är av naturen bekväm av sig och senast jag kollade var jag en människa.- Även om jag ibland undrar om det verkligen stämmer… Skägget känner jag mig numera väldigt bekväm i och det tänker jag behålla, åtminstone tills jag har lärt mig att fläta det. Nej, det är inte så enkelt för någon som aldrig har flätat något i hela sitt liv, men det kommer! Både skägg och käpp är något som syns ordentligt på mig, en slags karaktäristik markör och ja, jag har nog saknat att visa mig. Att ha vuxit upp och blivit fostrad till att ständigt vara en grå liten tyst mus fungerar inte längre. Det har inte varit jag och det är dags för lite förändring. Sedan får folk tycka och tänka vad de vill, det är helt okej.
  • Affirmationer är något brain-1jag har börjat ta alltmer på allvar. Alltså att föreställa mig positiva saker så till den milda grad att jag kan känna, smaka och lukta dem. Enligt vissa människor ska det fungera och eftersom det är psykologiskt, sm jag ju är intresserad av, så varför inte? Att ta tio minuter om dagen och affirmera saker är väl värt det och man förlorar inget på det. Även där är jag ganska mycket i startgroparna men jag har redan märkt saker som har blivit bättre. Att kroppen är full av energier som drar till sig andra energier, positiva och negativa, kan man ju tro vad man vill om men som sagt, det är helt gratis och hjärnan och psyket är fantastiskt komplicerat och värt att utmana lite mer.

Så, som ni ser har det hänt en hel del med mig där både samtalen och bloggen har varit verktyg för mig att komma hit där jag är idag. Händelser i livet, människor och många föredrag om hälsa och livsstil har även de, hjälpt mig och det jag egentligen har vetat hela tiden, har fått fotfäste. Eller som min goa kollega C uttryckte sig, att det får ta sin tid för bitarna och tankarna att falla på plats. Universum måste vara i rätt konstellation och varje tanke är en slags mognadsprocess, tills det är dags.

Allt ovanstående plus det jag skrev i Del 1 är nu etablerade, bergsäkra saker, naturliga saker i mitt liv och det känns som att livet börjar anta fasta former som dessutom är bra för mig. Något som är helt nytt för mig. Alla pusselbitar är ännu inte helt på sin plats men de är på väg, det är jag säker på. Det finns några hinder på vägen mot ett fullgott liv, eller så nära man kan komma, men de är inte större än att jag kan hantera dem i min egen hastighet.

Ett steg i taget och det är nog sant som det sägs, att var sak har sin tid. Nu är det bara uppåt som gäller.

Slutligen, en sång åt alla de dåliga relationer som jag idag övergivit och begravt.

While you’re dying I’ll be still alive. And when you’re dead I will be still alive.