Människan, den mångfacetterade livsmekanismen.


Vi föds så späda och med ögon som tindrar.
Vi har vår mamma som med omsorg vår ängsla lindrar.

Vi lär oss livet och hur det fungerar.
Vi lär oss att socialisera och får ryggdunkar.

Vi påbörjar utbildning för att oss något lära.
Vi går flera år för att till slut kunna det elementära.

Vi älskar och vi hatar.
Vi är intresserade och vi ratar.

Vi stjäl och bedrar.
Vi ser ned på dem som inget har.

Vi bygger kojor och vi startar krig.
Har du annan mening så tig!

Vi leker och vi jobbar.
Rätt värderingar vi ideligen nobbar.

Vi bryr oss och vi blundar.
Minnet av oss vi genom våra handlingar grundar.

Vi krånglar till det och vi ordnar upp saker.
Vi lär oss att skilja på viktigt och skitsaker.

Vi kramar och vi knuffas.
Vi kräks och vi pussas.

Vi luras och sluter fred.
Vi välkomnar och tar tårögda avsked.

Vi ber till högre makter och vi rättfärdigar våra fel.
Vi slätar över med pynt, sånger och med julspel.

Vi tramsar och siktar på saftig karriär.
Vi tär på våra relationer så att människor går isär.

Vi föder barn till vår värld och växer dem upp.
Vi ser till att de hamnar i rätt socialgrupp.

Vi föds, vi lever och vi dör.
Vi predikar jämlikhet men ändå vi jämför.

Vi åldras, förhoppningsvis med behag och slutligen, vi dör.pc58gk7Li
Uppe eller nere vi hamnar, mötta av svavel eller änglakör.

Vi blickar tillbaka över de liv vi levde på ont eller gott.
Vi har fått håret grått och är nog nöjda över det vi gjort, stort eller smått.

Vi har samveten där i livets slutskede att begrunda.
Kan vi stå med raka ryggar eller för sanningen envist blunda?

Vi stannar äntligen upp och förstår livets värden, till slut.
Vi står med huvudet högt eller flackande blick vid sanningens minut.

//Anders J.

Teknikens avigsidor.


Har ni också märkt av det? Skygglapparna. Eller som de också kallas; skärmarna – de avskärmande skärmarna med deras osociala nätverk, som nu finns överallt i vår närhet. Facebook borde byta namn till Arsebook. Det är bara några av  tankarna jag får när jag alltid har asociala individer som är så djupt försjunkna i sina virtuella vänner, alltid sökandes efter nästa roliga grej eller virala succé. Förlåt men det får mig att morra lite samtidigt som jag känner mig stött över att alltid behöva försöka vara bättre, snyggare, roligare och mer intressant än en fejkvärld som kan bjuda på allt och lite mer. Jag har seriös konkurrens av små. plastiga apparater med lustiga ljudeffekter och inte mindre än 3G-punkter. Svårt att bräda det liksom och det gör liksom ont i hjärtat att uppleva sådana situationer. Jag tror knappast jag är ensam om den känslan.anigif_enhanced-buzz-2092-1377101561-4

Ungarna i familjen gillar datorer och mobiler. Jag förebrår dem inte då jag själv satt ohälsosamt mycket då jag hade fått min första dator. På den tiden var det telefonmodem som med dagens mått var otroligt långsamma, plus att man blockerade telefonlinjen både in och ut. detta irriterade såklart mina föräldrar något otroligt, vilket gör det smått ironiskt att jag nu själv har hamnat i ungefär samma sits. Detta envist envetna sittande med skärmar överallt, totalt okontaktbara och utan någon som helst intresse att vara sociala eller med idéer annat än att ruttna bort. man undrar ju lite hur framtidens generationer kommer se ut, rent fysiskt. Med överdimensionerade musarmar, glosögon och stomipåse på magen kanske? Kanske jag överdriver en smula men man undrar ju. Å andra sidan kan jag helt och fullt förstå dem. Vad man än vill ha på internet, finns det ju där. Lättillgängligt, i olika smaker och storlekar, serverat mitt för näsan på oss och man kan få nästan hur mycket som helst av det. Stort och spännande, dygnet runt, och dessutom slipper man ta tag i verkligheten som inte alla gånger är så speciellt faschinerande, färgglatt eller spännande. Självklart att det attraherar så till den grad att man gärna spenderar åtskilliga timmar framför skärmen. Därför har vi idag en begränsad surfmängd varje dag på 3 gigabyte, som vi då ska dela på, hela familjen. Detta fungerar bra då dygnsrytmen blir mer strukturerad och det finns tid över till att göra annat, som t. ex. vara social med varandra, vilket är guld värt.

MIT psychologist Sherry Turkle is one of the leading researchers looking into the effects of texting on interpersonal development. Turkle believes that having a conversation with another person teaches kids to, in effect, have a conversation with themselves — to think and reason and self-reflect. ”That particular skill is a bedrock of development,” she told me.

Jeffrey Kluger @ cnn.com

Men sedan finns det något annat också, det som vissa av oss kallar ”liv”. Kanske jag har fel men hörs det inte liksom på ordet, att det är meningen att levas? Eller som någon sa; ”The goal of enjoying life is to be here now, to live a life full of wonder and astonishment. That way we can truly experience all of what life has to offer.” Jag tycker faktiskt det låter väldigt vettigt. Trots att jag kanske inte är den typen som gör vågade utsvävningar och har riskfyllda äventyr, så tycker jag ändå att det ger tusen gånger mer att umgås med människor än att stirra tomt in i en påhittad, glättig fejktillvaro. Att samtala med sina medmänniskor, känna deras doft, se mimiken, ansiktsuttrycken, kroppsspråket och höra verkliga ord är värt så otroligt mycket mer. Det är vad att vara människa innebär, att kommunicera och lära av varandra, som är värt något, något som vi nu tycks ha glömt i det stressiga informationssamhället. Ett för övrigt för snabbt samhälle som tycks ha för många informationskanaler för att vi ska klara av det. Oavsett hur mycket det påstås att mänskligheten är den mest intelligenta så skriker troligtvis våra stackars hjärnor av förtvivlan när vi bombar dem med all information vi får inslaget i oss varje dag. Via bland annat skärmar.

Visste ni förresten att det finns en etablerad term för mobiltelefonsberoende, ”nomophobia”, vilket betyder ungefär ”ej mobiltelefonfobisk”?

5lXHwxbTVOodyjr3cNHN_ALIEN13

Vi skulle behöva återta kontrollen över våra sinnen och stoppa att tvångsmässigt kolla våra e-mejls, uppdateringar på Facebook och sms. Jag tror att vi kan leva lyckligare och i en mer känslomässigt berikande värld om vi bara lyssnar på vad våra kroppar säger och vad våra medmänniskor säger. Hur många relationer går i kras på grund av kommunikationsproblem? Tänk efter vad en förälder känslomässigt kan göra mot ett barns självkänsla när de hellre är fokuserade på sin mobiltelefon än sitt barn. Det är enligt mig inte ett bra sätt att uppfostra ett barn på, eller att lära känna det. Eller någon annan  heller för den delen. För visst är det tråkigt när man någon gång samlas, kanske familjen eller ens vänner, och plötsligt sitter alla med sina mobiltelefoner framför näsorna och det känns ganska knepigt att vara den enda som inte gör det. Så man gör det ändå, eftersom man inte vill vara den knepiga.

Tekniken är fantastisk, jo absolut! Men teknik blir snabbt gammal och ska förr eller senare bytas ut. En mobiltelefon eller dator kan inte ersätta en annan människas värme, intellekt, skiftande humör eller utgjuta tårar där du, som en bra medmänniska, kan gripa in och ge tröst. Maskiner må vara fantastiska hjälpmedel i vår vardag, som gör olika saker mindre tidskrävande eller helt enkelt lättare att utföra, men de ska inte ersätta det viktigaste vi har, våra medmänniskor, släkt, vänner eller familj. Mobiler eller datorer kan inte älska dig. De kan inte sakna dig. De kan inte krama dig. De är bara plastbitar med elektronik inuti, kalla och hårda. Glöm inte det, för medmänsklighetens skull.

nacke

Slutligen, ett varningens ord om att det också (knappast överraskande) kan vara skadligt att ständigt använda sin mobiltelefon, då det kan ge skador på nacken. Enligt en amerikansk studie bland deprimerade ungdomar ligger genomsnittet på ungefär 88 sms per dag, och nu börjar läkare, kiropraktorer och forskare få upp ögonen för så kallad ”gam-nacke”, vilket skrivs om i dagens Nyheter 24. Med andra ord, vill man ha en schysst karriär ska man nog satsa på att bli nackspecialist för de här skadorna kommer bli allt vanligare. Marknaden för nackkragar kommer fullständigt explodera, eller vad tror ni? Men egentligen är allt detta självklarheter, bara man tänker efter lite. Visst kan Ipaden, datorn eller mobiltelefonen vara en skön barnvakt och det blir ofta lugnt då barnen är fokuserade på skärmarna. Men de blir också avskärmade från sin omgivning och värst av allt, från sina föräldrar och eventuella syskon, vilket jag tror kan resultera i djupliggande konsekvenser när det handlar om relationer, både i nutid och i barnets framtid. Tänk också så hemskt om man har vuxit upp under samma tak, i så många år, och man en dag undrar vem ens barn egentligen är som person.

Men egentligen finns allt som jag redan har skrivit om här sammanfattat av en artikel på svt.se skrivet 29 oktober 2013 där Åse Victorin Cederquist, barn- och ungdomsläkare vid universitetssjukhuset i Lund, berättar om att problematiken vi ser idag troligtvis bara är toppen av isberget. Om vi uppmärksammar och inser vad som är under utveckling just nu, så har vi en chans att göra en insats. Inte bara för våra ungdomar och barn utan för ett helt samhällsklimat och en utveckling där framtidens människa och dess värde inte har ersatts med pixlar och gigabyte.

Tänkvärt, inte sant?

Källor och inspiration: Robert Piper @ Huffington Post – Jeffrey Kluger @ CNN

Medmänsklighet & värme i vår vardag.


Du faller ned på gatan och jag bryr mig inte. Din bil fastnar i snömodden på väg ur parkeringsrutan och jag går bara förbi. Din gamla mamma får stå upp i bussen trots sina smärtor i höftlederna och jag sitter lugnt kvar, stirrandes ut genom sidorutan. Låter det som en hemsk omvärld och ett samhälle du inte vill ha? För det är tyvärr ofta så i vår närhet, år 2014, då civilisationen har nått sin topp.

Med jämna mellanrum kan man bland annat se på youtube och läsa i tidningarna om så kallade sociala experiment, där omgivningens och medmänniskors reaktioner testas. Oftast är resultaten nedslående och man blir chockad över människors reaktioner då oftast ingen ingriper. Det verkar råda någon slags apati över de flesta människor där det handlar mer om att sköta sig själv och inte lägga sig i, inte ens om det kan handla om liv eller död. Ett bra exempel på detta är när Borås Tidning för en tid sedan skrev om en man som hade segnat ihop på öppen gata och som sedan tackade sina räddare, ett par som stannade och ringde ambulansen. Det beskrevs också i artikeln hur flertalet förbipasserande hade ägnat en snabb blick och sedan gått vidare, som att det inte berörde dem. Då ställer man sig genast den enkla frågan, är det så vi vill ha vårat samhälle? Kanske än mer, hur kan detta ens hända? Det är ju trots allt våra medmänniskor det handlar om och om man ska se krasst på saken, hur långt hade civilisationen kommit utan samarbete?

Ett annat exempel som har uppmärksammats är ett filmklipp som nyligen publicerades på expressen.se där en iscensatt situation i en hiss filmades med dold kamera. Hjärtknipande, allra minst.

Det går inte att låtsas som att du inte ser något, speciellt inte på ett så trångt ställe som en hiss. Det kommer som ett slag i ansiktet när man får veta att av 53 personer som bevittnade scenen fanns det bara en som sade ifrån. Människan är en fantastisk skapelse i mångt och mycket och förutom våra sinnen är vi också utrustad med något som kallas periferiseende. Vad jag menar är att oavsett om man är försjunken i sin mobiltelefon eller inte så borde man uppfatta något i ögonvrån. Sedan kan man ju undra hur ens samvete ska klara av en situation som kanske slutar med en annan människas död eller livslånga lidande, bara för att du inte ”orkade bry dig”. För jag tror knappast man kan förbli oberörd om det händer något med någon som man har nära. Då blir det plötsligt personligt och man förbannar alla de som inte ingrep. Men är man så mycket bättre själv?

Jag har på egen hand råkat ut för två incidenter, båda fallolyckor, där folk har låtsas som ingenting. Mina ben är tack vare många års diabetes, inte säkra längre, där bland annat balans och styrka har blivit starkt nedsatta. Detta har satt mig i situationer där jag helt enkelt har fallit på slät mark och haft svårt att ta mig upp igen. En av gångerna skulle jag ta klivet upp på en bussperrong och föll på marken varav 8 personer, väntandes på bussen, helt plötsligt såg åt olika håll eller upp i luften. Personligen hade jag instiktivt gått fram och räckt ut handen för att hjälpa personen upp, samtidigt som jag hade undrat hur det gick, men tyvärr, jag fick bara ignorans. Som om jag var någon annans problem.

Men detta fenomen är inte nytt. Dessa tankar har jag haft nu en längre tid och jag har kommit fram till att det troligtvis är minst tre avgörande faktorer som gör att vi inte vågar lägga oss i:

  • Medias svarta rubriker. För handen på hjärtat, hur härdad är inte var man när man varje dag läser om massmord och terrordåd över hela världen? Att en bil brinner i grannkvarteret är de första gångerna chockerande, sedan förfärligt och sist rycker man på axlarna. Man orkar inte bry sig i all oändlighet och till sist, blir det någon annans problem.
  • Politik, politik, politik. Inte för att hacka på något särskilt parti men jag tycker mig ha sett att de senaste åren haft en inriktning mot att främja individen, inte kollektivet. RUT-avdrag i all ära men inte hjälper det grannen om du får ett nytt kök för halva priset, eller att lilla Lisa får gå i privatskola utan att behöva umgås med alla samhällsklasser. Det blir som ett slags isolering eller skygglappar för omvärldens problematik och verklighet.
  • Informationsteknologin. Borås Tidning hade den 2 november 2014 en ledare, skriven av chefredaktör Stefan Eklund, kallad ”Den digitala människan” som ifrågasätter människans roll i det snabba, digitala samhället som vi har idag. Han skriver att ”Vi lever i den omedelbara behovstillfredsställelsens tid” och visst är det väl så? Det som inte passar in vår drömvärld sorterar vi snabbt bort.

Kanske det har satt sig i vårt undermedvetna att allt ska kunna klickas fram, eller bort, och om det inte passar oss väljer vi bara en ny, bättre, mer tilltalande bakgrundsbild på vår tillvaro. Att någon faller eller gör sig illa framför våra ögon passar inte in i idealmodellen, den tredimensionella drömvärld som vi så gärna vill fly till i tid och otid, att vi väljer att scrolla vidare, till något mer behagligt att ha att göra med. Att stanna och ta oss tid för våra medmänniskor är jobbigt och tar tid. Dessutom går det stick i stäv mot de nya ideal vi har fått, att arbete, pengar och kommers är de enda heliga kor vi bör hylla för i den världsbilden handlar ack så lite om medmänsklighet, värme, närhet och empati.

Kanske jag har helt fel och jag hoppas verkligen det, men detta fenomen syns allt oftare bland oss. Det är en verklighet och som så många andra gånger i livet handlar det bara om att ta sig tid, öppna ögonen och se sig omkring. Å andra sidan är inte loppet kört, mänskligheten förlorad eller framtiden svart som en kolsäck. För med lite insikt och små steg i att visa medmänsklighet, kan man ändra ett samhälles ideal och mål att sträva efter, det gäller bara att börja någonstans. Så våga hålla upp dörren åt granntanten nästa gång, fäll en trevlig kommentar till butiksbiträdet nästa gång du hämtar tipskupongen eller beröm busschauffören för hans exemplariska körstil, i det fall såklart som den har varit just exemplarisk och en njutning för alla inblandade. Sakta men säkert smälta de tjockaste isar och rätt som det är strålar värmen fram igen och en dag, rätt som det är, blir medmänskligheten en standard att leva efter. Den stilen vill i alla fall jag hålla mig efter för det är så sant som det är sagt, att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det är faktiskt så enkelt.

Konsten att tänka själv.


Vi lever i informationteknologins tidsålder där allt som skrivs och sägs är sant. Speciellt på internet. Eller vänta nu, var det där riktigt sant? Nej, såklart inte.

Kanske ni har tänkt på det, eller inte, men varje dag får vi enorma massor av information att processa, hantera, värdera och använda oss av. Frågan är bara om vi hinner med allt det där utan att svälja allt vi blir serverade med hull och hår. Hinner vi ens fundera på äktheten i det vi får eller accepterar vi bara och delar vidare? Det har tyvärr gått alldeles fel i vissa situationer och då tänker jag närmast på Facebook där man kan dela vidare inlägg som man tycker ska spridas vidare. När personer med skyddad identitet blivit hittade av problemmakare och som har tagit hjälp av hjälpsamma människor som inte har tagit reda på bakgrundsfakta, motiv m.m. och så har det gått illa. Utan en tanke på om, när, varför, vem eller var, utan bara försökt hjälpa till. I grunden vill man väl vara hjälpsam, men det kan gå så fel.

Likadant med dagstidningar eller för den del det omdiskuterade uppslagsverket Wikipedia som administreras av användare – hur tillförlitliga är dessa ”fakta” om man väl börjar gräva lite? Eller alla dessa förståsigpåare som florerar i alla möjliga slags media som gärna töjer en smula på sanningen, av olika anledningar. De kan ju ha egenintressen som inte avslöjats, eller så är de helt enkelt styrda av någon annan eller skandaltörstande. Senast i förrgår såg jag Dokument utifrån som berättade om livet efter kärnkraftsolyckan i Fukushima och en framstående forskare ihärdigt förnekade att fisken i havet inte var kontaminerad, varav otaliga mätningar och andra experter tydligt signalerade raka motsatsen. Den intelligenta människan lyssnar på olika källor, värderar och drar en slutsats. Med andra ord, man kan inte förlita sig på endast en källa oavsett om det är en expert eller inte, foga sig efter den och leva sitt liv samtidigt som man försöker ignorera alla andra faktorer som styrker motsatsen till vad man har hört. Allt i lycklig ignorans. Det funkar liksom inte. Sedan kanske man inte ska vara en renodlad konspirationsteoretiker men det har ju hänt i världshistorien att länders befolkning har invaggats i en falsk säkerhet och trott att deras källor av information har varit att lita på, men de har bittert fått erfara att så var inte fallet.

Att våga ifrågasätta är oerhört viktigt, att källgranska och över lag använda sina sunda sinnen för att kunna avgöra, är detta hela sanningen vi får eller finns det saker som av olika anledningar inte kommer fram? Människor är inte dumma, även om man ibland kan börja undra. Men det är inte enbart vårat fel. Visst är det upp till var och en att vara kritiker, att värdera och se ett sammanhang, men när alla vardagsmåsten och andra saker ska hinnas med i ett snabbt informationsflöde och pressat levnadsschema så blir det genast mycket svårare. Men det handlar också om att rannsaka sig själv och ställa sig frågan, vet jag tillräckligt mycket om detta och det här för att egentligen ha en åsikt om det? Något värt att fundera över nästa gång vi svarar på en snabbröstning i någon nättidnings slätstrukna och lättvindiga undersökning där de enda alternativen är ”Ja” och ”Nej”. För faktiskt är det så att världens alla problem inte kan målas i svart och vitt. Lika lite som att allt på internet är sant.

Såg förresten att Metro med stort jubel och succé hade startat en ny avdelning, kallad Viralgranskaren. Helt klart värd att kika in på.

Då & nu.


”Det var bättre förr”. Ett påstående som emellanåt gör sig uttalat och som nästan jämt stöts och blöts i allehanda jämförelser. Med andra ord, påståendet är inte helt och hållet sant, men kanske nästan. Åtminstone i några avseenden.

På den medicinska fronten har vi gjort många frasprutamsteg och fått ny förståelse för människan, vilket har gett oss en längre meddellivslängd. Folk dör inte i tid och otid av bagateller, även om det numera tycks vara en aldrig sinande brist med resurser och personal och evinnerliga krav på både effektivisering och besparingar. Men trots det dör vi inte här och nu och sega som vi är, lever vi några extra år så att vi duktigt kan fortsätta betala skatt, allt till vårt avlånga lands lycka och välgång. Så gott, allting gott.

Likaså om man kikar på tekniken har datoriseringens intåg och intrång gjort en stor skillnad, både plus och minus. Informationsflödet har blivit lättillgängligt för alla och snabbt går det, minst femtielva megabyte i sekunden, och man slipper ta sig långa sträckor för att få information om olika saker. Digitaliserat är det bästa, ve den som påstår något annat. Sedan att människor har fått flytta på sig, och omskola sig i och med att de har blivit utbytta av en elektronisk manick i en plåtlåda, det må vara hänt men kanske ändå ganska bra. Omväxling på arbetsmarknaden förnöjer och de tunga lyften har bytts ut mot knapptryckningar. Därmed sparar man på människornas kroppar så att de lever några år till, vilket såklart genererar ytterligare penningar i statskassan, så återigen, allting gott, slutet gott.

En annan sak som är bättre nu än förr är allt miljötänk. Människor har blivit mer medvetna om sin omvärld och konsekvenserna av sitt handlande, även för kommande generationer. Att helt enkelt dumpa sin gamla gjutjärnssäng i havet är inte längre okej och att sortera sopor och skräp i rätt binge är numera en orubblig religion och en vetskap värd att beundra. Kaffefilter och sump i vit påse, ack och ve om du det missar! För att inte tala om djurlivet som nu mår så mycket bättre, och visst är väl det en oerhört bra tanke, att lämna en ren och fin värld att leva i för våra efterkommande generationer? En härligt, fluffig och rosaskimrande helylle-tanke, helt absolut, och absolut inget fel i det.

För att nämna ytterligare en bra sak med nutiden måste man ju nämna rökning på krogar och andra offentliga platser. Förvisso kan jag tycka att häxjakten blev i det närmaste absurd, nästan som en sport, då man jagade vuxna människor och hotade med både det ena och det andra, men att kunna komma hem efter en kväll på staden utan att stinka av rök i kläderna är faktiskt inte helt dåligt. Att det fortfarande finns människor som tyvärr tvingar i oss andra skadlig rök, t. ex. vid busshållplatser eller vid entréer kan man nog inte göra så mycket åt, förutom att säga till, det må vara hänt, men även här har ju folkhälsan fått sig en lyckospark i rätt ände.

”Det var bättre förr” brukar man ju säga, men vad egentligen, mer specifikt var dfarmeret som var så mycket bättre förr? Möjligtvis kan man åsyfta att det förr var mer kroppsarbete. Upp i ottan, jobba hårt med hela kroppen för att sedan gå till sängs, lagom trött, i alldeles lagom tid för att orka upp nästa morgon. Möjligtvis syftade man på att mer av vår mat var från självhushåll och därmed mindre eller helt utan besprutning. Kanske det rentav var så att hela samhället genomsyrades mer av omtänksamhet gentemot medmänniskan och att allting inte handlade om profit och materiella önskningar, försäljningsrekord och ett pensionssystem som predikar vinst, vinst, vinst.

Kanske var det så, men tyvärr är jag nog för ung för att egentligen veta då jag är född mitt i 70-talet. Men jag har hört berättelserna av äldre människor, hur värderingarna på något sätt var sundare förr. Mer medmänskliga där människor hade ett annat värde än idag. Kanske var det så, bättre förr, på många sätt åtminstone när det gällde folk. Eller har jag helt enkelt gått på illusionen av ett bättre förr, då gamla minnen lätt blir romantiserade? Oavsett hur det var är väl ändå idén om ett mänskligare samhälle inte helt fel och något vi ständigt bör sträva efter, för allas väl. Kanske det är därför jag trivs så bra på stället jag jobbar på, där de gamla levnadssätten och värderingarna fortfarande finns kvar i de gamla husstammarna, något som faktiskt lever kvar ännu i detta nu. För faktiskt är det så att under husets takåsar finns det plats för alla och oavsett vilket bagage du har med dig, så finns det alltid en plats för just dig. En chans, en uppgift, en funktion och ett värde.

För det är väl så det ska vara i ett medmänskligt samhälle. Då som nu.

Morgonrutinen


Att ha någorlunda rutiner är bra, sägs det, och jag kan inte annat än hålla med eftersom jag är diabetiker sedan länge. Men att bli påtvingad andra människors rutiner kan också vara smått irriterande (jepp, nu gnäller jag lite på sedvanligt morgon-Anders-manér men jaja).

Att t. ex. lyssna på samma morgonradioprogram kan vara en rutin som för mig känns som ganska själadödande. Sant förvisso att inte alla radiokanaler är likadana, men om man ser till de mest populära, såsom Rix Morronzoo, Morgonpasset i P3 och allt vad de heter så är ju de oftast de kanaler som köra samma spellista på vad jag gissar, rutin. Den senaste veckan, eller mer, har jag fått höra i stort sett samma låtar och det känns lite robotaktigt. Är de låtarna så otroligt bra? Njae, säger jag.

Men egentligen är inte det den värsta biten av det allmänna cirkusnumret. För värst är egentligen alla de stackare som varje morgon åker förbi 15 meter utanför mitt köksfönster. Samma bilar, samma riktning, samma stress, samma yrvakna betéende, samma zombieliknande döda blick i ögonen. Är det vad som kallas för livet liksom? Det känns inte vidare lockande. För övrigt, vem är det som vidhåller att vi prompt ska fortsätta vakna astidigt för att dra oss ur sängen och hela vägen till jobbet eller skolan, dimmiga i skallen och livsfarliga i trafiken, plåga oss till dagens första kaffepaus? Jag menar, tidiga morgnar låter lite som 1800-talets Sverige där lantbrukarna måste iväg och mjölka kossorna. Sedan, inte att förglömma, måste vi genomgå samma procedur när vi ska hem och möjligtvis att vi rent av träffar grannen i bilkön, exakt vid samma tidpunkt och vid samma rödljus. Som varenda annan jäkla vardag.

Sant förvisso, alla människor är inte lika inrutade i sina rutiner. Vissa växlar mellan att ta bussen, bilen eller cykeln. Andra kanske till o med är så miljövänliga och socialt lyckat anpassade att de vågar sig på samåkning. Eller möjligtvis har de möjligheten att jobba lite skift eller helt enkelt, hemifrån. En del har en viss flexibilitet i sina liv, såsom jag när jag likt en urban rebell vågar byta radiokanal på klockradion, fråga efter skjuts eller jobbar en timmes övertid bara för att på ett högst psykologiskt sätt spela en slags rysk roulette med vilken bussförare jag får att köra mig hem. Blir det ”kamikaze-turken” eller ”ställ-dig-på-bromsen-Hasse” idag?

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är absolut ingenting, men det har ni väl redan listat ut vid det här laget. Förutom att jag undrar vad som hände med drömmen om de digitala distansarbetena som lät så fantastiskt. Lilla mamma kanske vill hinna med lite shopping och köra en onlinebeställning av barnpassaren Farbror Rut-avdrag. Ja, när ska sjukvården investera i sköterskerobotar så att personalen äntligen får lite sovmorgon? När ska högstadielärarna få vikarier i form av tungt bestyckade drönar-robotar? När går mjölkkossorna med på skiftarbete? När ska vi våga samåka ihop med grannarna? När ska Anders sluta gnälla och byta radiokanal?  Jo, alldeles precis nu, för jag är en sådan urban rebell.

Gomorrrron 😉

När duger man då??!!


Har ni någonsin tänkt på hur många olika artiklar och annonser det finns där ute i medierna som berättar och ger tips om hur du ska kunna förändra dig själv?

  • Kontaktsajter som tycker att du ska träffa ”den rätta”, som om det vore fel att föredra singellivet.
  • Bantningstips som talar om hur effektiva just deras metoder är och hur snabbt du kan tappa si och så många kilon på si och så kort tid.
  • De senaste modetrenderna som tycker att du bör köpa nya kläder, även om det inte är något fel på de kläder du köpte för bara ett halvår sedan.
  • Sextipsen som anser att den gamla, trogna missionären inte längre duger och att vi numera ska våga mera och helst ha minst en snabbis i halvtimmen, helst i offentliga miljöer då sovrummet känns uttjatat.
  • Berättelser om hur olika människor har vunnitmiljontals kronor, som om lyckan kan mätas i decibel orsakat av sedelprassel.

Ovanstående länkade tips och berättelser hittade jag på Aftonbladets hemsida och jag behövde inte ens scrolla ner sidan ens en fjärdedel. Men som ni säkert vet så är inte det den enda tidningen med annonser m.m. om liknande saker.

På expressen.se kan man fortsätta sökandet och det är ungefär samma visa där. Karl från Göteborg vann över 2 miljoner, jaha det var ju kul för honom, Modebloggen tipsar om nya skor, Boxer vill ge oss bättre TV, vi ska gilla eller avundas eller ta efter Tildes nya hälsoliv, kvinnorna uppmanas att göra som Mischa Barton (vem tusan det nu är?) och välja en speciell sorts klänningar … och såhär håller det på i all oändlighet.

Som tur är har åtminstone jag reflexmässiga sköldar mot sådana här meddelanden, annonser, tips m.m. och jag ser dem knappt, vilket jag är väldigt nöjd med. Jag har allt vad jag behöver och mer därtill, jag är faktiskt ganska nöjd med det mesta och om man ska vara ärlig så finns det inte mycket att klaga över. Sedan undrar jag om det inte är vi själva som sätter våra egna ideal och skapar våra egna tankar om hur man ska vara. För att bli vad? Perfekt? För att passa in? För att duga?

Detta med samhällets krav och idéer om hur man ska göra och vara för att lyckas eller ens passa in är såklart styrda. Dels av oss människor själva, men också av marknadskrafter och politik, vilket på sätt och vis är lite tråkigt, samtidigt som det också är berikande att uppnå mål i livet och ha en strävan att vilja fortsätta utvecklas.

Själv möter jag ganska ofta människor som påpekar vissa saker som de tycker är fel och de har ofta synpunkter på hur andra människor ska förändras för att passa in i deras plastiga, lilla perfekta värld. Vissa ska gå upp i vikt, andra ska gå ner. Vissa ska jobba mer, andra dra ner på tempot. Vissa ska göras till helgon medan andra kan dra åt h-vete och visst är det märkligt att det hela tiden ska ändras på saker och ting? På det sättet finns det ju ingen som är perfekt och därmed skulle vi slippa behöva följa alla annonser om lycka och framgång och tips för att nå olika mål. Det skulle med andra ord vara helt bortkastad tid att ens försöka. Så varför gör vi det ändå? För vi måste ju ha den nya tröjan, den finare bilen, gå ner 5 kilo till midsommar och helst vinna på Lotto – annars är vi grå, trista och misslyckade. Eller?

I en utopisk fantasi så är vi alla lika mycket värda, oavsett inkomst eller kroppsform och vi är alla fria att leva våra liv som vi själva vill, utan krav på en stressad omvärld. Fria att vara oss själva, de original som vi faktiskt är, på olika sätt och vis.

Låt oss göra ett avtal att du får vara mullig och gullig så kan jag vara smal.
Så kan jag diska en gång i veckan och vara nöjd, och du pyssla med träslöjd.
Låt mig shoppa mina kläder online när jag behöver, kanske till o med på rea
så kan du få heta vad du vill, Bea, Svea eller Linnea.

Med hopp om förståelse kanske vi en dag varandra kan acceptera oavsett vad
istället för att låta oss vara en flipperkula i kommersialismens arkad.
För att våga blunda och bara vara kan bli ett steg mot sann individualism
och att våga nobba sexism, cynism, pluralism och fanatism.
För att slutligen våga vara en organism i mänsklighetens mekanism.