Människan, den mångfacetterade livsmekanismen.

Vi föds så späda och med ögon som tindrar.
Vi har vår mamma som med omsorg vår ängsla lindrar.

Vi lär oss livet och hur det fungerar.
Vi lär oss att socialisera och får ryggdunkar.

Vi påbörjar utbildning för att oss något lära.
Vi går flera år för att till slut kunna det elementära.

Vi älskar och vi hatar.
Vi är intresserade och vi ratar.

Vi stjäl och bedrar.
Vi ser ned på dem som inget har.

Vi bygger kojor och vi startar krig.
Har du annan mening så tig!

Vi leker och vi jobbar.
Rätt värderingar vi ideligen nobbar.

Vi bryr oss och vi blundar.
Minnet av oss vi genom våra handlingar grundar.

Vi krånglar till det och vi ordnar upp saker.
Vi lär oss att skilja på viktigt och skitsaker.

Vi kramar och vi knuffas.
Vi kräks och vi pussas.

Vi luras och sluter fred.
Vi välkomnar och tar tårögda avsked.

Vi ber till högre makter och vi rättfärdigar våra fel.
Vi slätar över med pynt, sånger och med julspel.

Vi tramsar och siktar på saftig karriär.
Vi tär på våra relationer så att människor går isär.

Vi föder barn till vår värld och växer dem upp.
Vi ser till att de hamnar i rätt socialgrupp.

Vi föds, vi lever och vi dör.
Vi predikar jämlikhet men ändå vi jämför.

Vi åldras, förhoppningsvis med behag och slutligen, vi dör.pc58gk7Li
Uppe eller nere vi hamnar, mötta av svavel eller änglakör.

Vi blickar tillbaka över de liv vi levde på ont eller gott.
Vi har fått håret grått och är nog nöjda över det vi gjort, stort eller smått.

Vi har samveten där i livets slutskede att begrunda.
Kan vi stå med raka ryggar eller för sanningen envist blunda?

Vi stannar äntligen upp och förstår livets värden, till slut.
Vi står med huvudet högt eller flackande blick vid sanningens minut.

//Anders J.

Annonser
%d bloggare gillar detta: