Eftertankar

Så vi satt där, jag på stolen och Sari i sängen, och såg ut genom fönstret i total tystnad. Grannens barn skrek som vanligt men det var ändå en öronbedövande tystnad, något som saknades. något som vi båda tänkte på. Vi satt där en lång stund utan att säga något alls tills vardagsbestyren gjorde sig påminda. Men jag kommer att minnas den stunden för alltid.
Vi såg ut genom fönstret betraktandes snöfallet vi kunde se utanför, som en påminnelse och ett tecken att hon hade det bra där hon nu var, på andra sidan. Det var ett bra tecken från ovan för snö var roligt tyckte alltid Astrid, som brukade borra ner nosen i snön och grymta lite samtidigt som hon gjorde sina ärenden i små gula, snygga symboler och krumbukter. Det var som att snön som föll sade till oss att hennes vita och ulliga päls var varmt välkomna ovan där, att hon hade det bra och hälsade till husse och matte att vi ska inte vara ledsna. Snötäcket påminde om hennes vita päls, som den var när den var nytvättad och härligt mjuk. Samtidigt påminde oss snön om hur vi hade känt hur hennes kroppsvärme sakta försvunnit efter den slutgiltiga injektionen och till slut blivit sval, samtidigt som hon drog sina allra sista andetag.

Så vi satt där och snön föll. Med tårar i ögonvrån berättade jag minnen om tokroliga upptåg och äventyr och vi skrattade samtidigt som vi grät. Hon var en del av vår familj.
Det var vackert, det var hemskt, det var bitterljuvt, det är och var ett minne att bevara.

Torsdagen den 15 januari 2015. Astrid var hennes namn och snön den föll så vit på marken.

Annonser

2 svar

  1. Tack och jo, hon betydde mycket för många av oss. Tårar är okej liksom 🙂

  2. Så fint du skrivit Anders, jag lider verkligen med er. Jag saknar henne också. Blir lite tårögd av att läsa detta.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: