Medmänsklighet & värme i vår vardag.

Du faller ned på gatan och jag bryr mig inte. Din bil fastnar i snömodden på väg ur parkeringsrutan och jag går bara förbi. Din gamla mamma får stå upp i bussen trots sina smärtor i höftlederna och jag sitter lugnt kvar, stirrandes ut genom sidorutan. Låter det som en hemsk omvärld och ett samhälle du inte vill ha? För det är tyvärr ofta så i vår närhet, år 2014, då civilisationen har nått sin topp.

Med jämna mellanrum kan man bland annat se på youtube och läsa i tidningarna om så kallade sociala experiment, där omgivningens och medmänniskors reaktioner testas. Oftast är resultaten nedslående och man blir chockad över människors reaktioner då oftast ingen ingriper. Det verkar råda någon slags apati över de flesta människor där det handlar mer om att sköta sig själv och inte lägga sig i, inte ens om det kan handla om liv eller död. Ett bra exempel på detta är när Borås Tidning för en tid sedan skrev om en man som hade segnat ihop på öppen gata och som sedan tackade sina räddare, ett par som stannade och ringde ambulansen. Det beskrevs också i artikeln hur flertalet förbipasserande hade ägnat en snabb blick och sedan gått vidare, som att det inte berörde dem. Då ställer man sig genast den enkla frågan, är det så vi vill ha vårat samhälle? Kanske än mer, hur kan detta ens hända? Det är ju trots allt våra medmänniskor det handlar om och om man ska se krasst på saken, hur långt hade civilisationen kommit utan samarbete?

Ett annat exempel som har uppmärksammats är ett filmklipp som nyligen publicerades på expressen.se där en iscensatt situation i en hiss filmades med dold kamera. Hjärtknipande, allra minst.

Det går inte att låtsas som att du inte ser något, speciellt inte på ett så trångt ställe som en hiss. Det kommer som ett slag i ansiktet när man får veta att av 53 personer som bevittnade scenen fanns det bara en som sade ifrån. Människan är en fantastisk skapelse i mångt och mycket och förutom våra sinnen är vi också utrustad med något som kallas periferiseende. Vad jag menar är att oavsett om man är försjunken i sin mobiltelefon eller inte så borde man uppfatta något i ögonvrån. Sedan kan man ju undra hur ens samvete ska klara av en situation som kanske slutar med en annan människas död eller livslånga lidande, bara för att du inte ”orkade bry dig”. För jag tror knappast man kan förbli oberörd om det händer något med någon som man har nära. Då blir det plötsligt personligt och man förbannar alla de som inte ingrep. Men är man så mycket bättre själv?

Jag har på egen hand råkat ut för två incidenter, båda fallolyckor, där folk har låtsas som ingenting. Mina ben är tack vare många års diabetes, inte säkra längre, där bland annat balans och styrka har blivit starkt nedsatta. Detta har satt mig i situationer där jag helt enkelt har fallit på slät mark och haft svårt att ta mig upp igen. En av gångerna skulle jag ta klivet upp på en bussperrong och föll på marken varav 8 personer, väntandes på bussen, helt plötsligt såg åt olika håll eller upp i luften. Personligen hade jag instiktivt gått fram och räckt ut handen för att hjälpa personen upp, samtidigt som jag hade undrat hur det gick, men tyvärr, jag fick bara ignorans. Som om jag var någon annans problem.

Men detta fenomen är inte nytt. Dessa tankar har jag haft nu en längre tid och jag har kommit fram till att det troligtvis är minst tre avgörande faktorer som gör att vi inte vågar lägga oss i:

  • Medias svarta rubriker. För handen på hjärtat, hur härdad är inte var man när man varje dag läser om massmord och terrordåd över hela världen? Att en bil brinner i grannkvarteret är de första gångerna chockerande, sedan förfärligt och sist rycker man på axlarna. Man orkar inte bry sig i all oändlighet och till sist, blir det någon annans problem.
  • Politik, politik, politik. Inte för att hacka på något särskilt parti men jag tycker mig ha sett att de senaste åren haft en inriktning mot att främja individen, inte kollektivet. RUT-avdrag i all ära men inte hjälper det grannen om du får ett nytt kök för halva priset, eller att lilla Lisa får gå i privatskola utan att behöva umgås med alla samhällsklasser. Det blir som ett slags isolering eller skygglappar för omvärldens problematik och verklighet.
  • Informationsteknologin. Borås Tidning hade den 2 november 2014 en ledare, skriven av chefredaktör Stefan Eklund, kallad ”Den digitala människan” som ifrågasätter människans roll i det snabba, digitala samhället som vi har idag. Han skriver att ”Vi lever i den omedelbara behovstillfredsställelsens tid” och visst är det väl så? Det som inte passar in vår drömvärld sorterar vi snabbt bort.

Kanske det har satt sig i vårt undermedvetna att allt ska kunna klickas fram, eller bort, och om det inte passar oss väljer vi bara en ny, bättre, mer tilltalande bakgrundsbild på vår tillvaro. Att någon faller eller gör sig illa framför våra ögon passar inte in i idealmodellen, den tredimensionella drömvärld som vi så gärna vill fly till i tid och otid, att vi väljer att scrolla vidare, till något mer behagligt att ha att göra med. Att stanna och ta oss tid för våra medmänniskor är jobbigt och tar tid. Dessutom går det stick i stäv mot de nya ideal vi har fått, att arbete, pengar och kommers är de enda heliga kor vi bör hylla för i den världsbilden handlar ack så lite om medmänsklighet, värme, närhet och empati.

Kanske jag har helt fel och jag hoppas verkligen det, men detta fenomen syns allt oftare bland oss. Det är en verklighet och som så många andra gånger i livet handlar det bara om att ta sig tid, öppna ögonen och se sig omkring. Å andra sidan är inte loppet kört, mänskligheten förlorad eller framtiden svart som en kolsäck. För med lite insikt och små steg i att visa medmänsklighet, kan man ändra ett samhälles ideal och mål att sträva efter, det gäller bara att börja någonstans. Så våga hålla upp dörren åt granntanten nästa gång, fäll en trevlig kommentar till butiksbiträdet nästa gång du hämtar tipskupongen eller beröm busschauffören för hans exemplariska körstil, i det fall såklart som den har varit just exemplarisk och en njutning för alla inblandade. Sakta men säkert smälta de tjockaste isar och rätt som det är strålar värmen fram igen och en dag, rätt som det är, blir medmänskligheten en standard att leva efter. Den stilen vill i alla fall jag hålla mig efter för det är så sant som det är sagt, att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det är faktiskt så enkelt.

Annonser
%d bloggare gillar detta: