Diabetesrelaterat: Skräpigt.

För ungefär fem år sedan fick jag frågan ställd två gånger, -Har du funderat på förtidspensionering? Svaret blev ett blankt nej, med tanken att jag nog skulle tvinga mig igenom några år till på arbetsmarknaden och att jag hade lite till att ge.

Allt eftersom tiden gått så har jag många gånger funderat och undrat om det var ett bra beslut för det blir banne mej inte lättare med åren. Dessutom är det mer en regel än undantag att diabetiker dör tidigare än gemene man. Jo faktiskt så är det så. Även om det kan vara tufft att se sanningen i vitögat så är detta något jag har accepterat och är okej med och jag är inte alls förvånad om detta stämmer alldeles förträffligt då jag ser på mig själv och känner efter hur det känns i kroppen.

thumbs-down

För det är ganska mycket som har börjat gnissla i kroppen min. Efter nu 37 år med diabetes som har varit väldigt hoppig och svårinställd så är det självklart att det börjar märkas. Små förändringar på njurarna till exempel, som jag nu äter B12 för, synen är väl inte så jättebra plus en massa annat, men benen är nog värst av allt. Trots träning verkar det inte bli bättre, balansen blir sämre och fotlederna fungerar inte alls. Jag har ju käpp som jag tar med mig överallt och ibland, när vi ska gå långt, tar jag med mig rullstol som sjukhuset har ”gett” mig. Så det funkar, men ibland bara knappt.

På senare tid har jag även fått ont i både knä och höftleder, ryggen värker och ena handleden domnar.. Som jag skrev i förra inlägget vaknade jag av smärtan och numera kan det komma ett smärtsamt hugg, precis när som helst. Ofta blir jag då sömnlös trots att jag är trött och okoncentrerad jämt för det kan jag tala om, att det är otroligt svårt att sova när ens ben eller fot krampar var 10:de sekund. De senaste åren har jag också blivit alltmer trött och faktiskt tecknat avtal via telefon utan att minnas att jag har gjort det, varit på platser som jag sedan inte minns o.s.v. och det är ju knappast normalt. Kanske det beror på diabetesen, eller inte. Kanske på att man är så j-vla trött på att behöva kämpa varje dag, år efter år, utan att få det bättre ställt. Jag vet inte men det är ju oroväckande, det känns som att oavsett hur många gånger man ”visar framfötterna” så spelar det ingen roll.

En utredning gjordes för några år sedan, beställd av Arbetsförmedlingen, därav fick jag förfrågan om förtidspension, och jag tackade nej. Kanske jag kan prata med någon om detta. För livet ska levas också och inte bara arbetas igenom, rakt ner i graven. Plånboken lär knappast bli välfylld men det kanske går att leva med.

Tankar, tankar, så många tankar. Jag är inte bitter. Jag är realist.

Annonser
%d bloggare gillar detta: