Konsten att tänka själv.

Vi lever i informationteknologins tidsålder där allt som skrivs och sägs är sant. Speciellt på internet. Eller vänta nu, var det där riktigt sant? Nej, såklart inte.

Kanske ni har tänkt på det, eller inte, men varje dag får vi enorma massor av information att processa, hantera, värdera och använda oss av. Frågan är bara om vi hinner med allt det där utan att svälja allt vi blir serverade med hull och hår. Hinner vi ens fundera på äktheten i det vi får eller accepterar vi bara och delar vidare? Det har tyvärr gått alldeles fel i vissa situationer och då tänker jag närmast på Facebook där man kan dela vidare inlägg som man tycker ska spridas vidare. När personer med skyddad identitet blivit hittade av problemmakare och som har tagit hjälp av hjälpsamma människor som inte har tagit reda på bakgrundsfakta, motiv m.m. och så har det gått illa. Utan en tanke på om, när, varför, vem eller var, utan bara försökt hjälpa till. I grunden vill man väl vara hjälpsam, men det kan gå så fel.

Likadant med dagstidningar eller för den del det omdiskuterade uppslagsverket Wikipedia som administreras av användare – hur tillförlitliga är dessa ”fakta” om man väl börjar gräva lite? Eller alla dessa förståsigpåare som florerar i alla möjliga slags media som gärna töjer en smula på sanningen, av olika anledningar. De kan ju ha egenintressen som inte avslöjats, eller så är de helt enkelt styrda av någon annan eller skandaltörstande. Senast i förrgår såg jag Dokument utifrån som berättade om livet efter kärnkraftsolyckan i Fukushima och en framstående forskare ihärdigt förnekade att fisken i havet inte var kontaminerad, varav otaliga mätningar och andra experter tydligt signalerade raka motsatsen. Den intelligenta människan lyssnar på olika källor, värderar och drar en slutsats. Med andra ord, man kan inte förlita sig på endast en källa oavsett om det är en expert eller inte, foga sig efter den och leva sitt liv samtidigt som man försöker ignorera alla andra faktorer som styrker motsatsen till vad man har hört. Allt i lycklig ignorans. Det funkar liksom inte. Sedan kanske man inte ska vara en renodlad konspirationsteoretiker men det har ju hänt i världshistorien att länders befolkning har invaggats i en falsk säkerhet och trott att deras källor av information har varit att lita på, men de har bittert fått erfara att så var inte fallet.

Att våga ifrågasätta är oerhört viktigt, att källgranska och över lag använda sina sunda sinnen för att kunna avgöra, är detta hela sanningen vi får eller finns det saker som av olika anledningar inte kommer fram? Människor är inte dumma, även om man ibland kan börja undra. Men det är inte enbart vårat fel. Visst är det upp till var och en att vara kritiker, att värdera och se ett sammanhang, men när alla vardagsmåsten och andra saker ska hinnas med i ett snabbt informationsflöde och pressat levnadsschema så blir det genast mycket svårare. Men det handlar också om att rannsaka sig själv och ställa sig frågan, vet jag tillräckligt mycket om detta och det här för att egentligen ha en åsikt om det? Något värt att fundera över nästa gång vi svarar på en snabbröstning i någon nättidnings slätstrukna och lättvindiga undersökning där de enda alternativen är ”Ja” och ”Nej”. För faktiskt är det så att världens alla problem inte kan målas i svart och vitt. Lika lite som att allt på internet är sant.

Såg förresten att Metro med stort jubel och succé hade startat en ny avdelning, kallad Viralgranskaren. Helt klart värd att kika in på.

Annonser
%d bloggare gillar detta: