Tankar innan nyårsafton 2013.

Det är den 31 december och jag sitter i sängen för att skriva mitt 2801:e inlägg här, även om bloggandet har dalat ordentligt i min prio-lista, men av bra skäl. Otroligt hur snabbt det egentligen har gått, detta året, och jag har ju inte skrivit så väldigt mycket men å andra sidan lever jag ett helt annat liv idag än för ett år sedan.

Året har tyvärr innehållit flera förlorade vänner, men så kanske det inte heller har varit äkta vänner heller så i slutänden har det inte spelat någon roll. Min barndomsvän gick bort i cancer och jag var på begravningen och grät för forna minnens skull men också i glädje då han säkerligen fick det bättre utan alla hans plågor. Året har också inneburit några inläggningar på sjukhus och även många kännbara ekonomiska stötestenar och allt det har varit mer eller mindre jobbigt. Dessutom fick vi besked att min terrier på 11,5 år skulle behöva avlivas såvida viinte kunde betala 15.000 kr, vilket var omöjligt utan ett lån men det ordnade upp sig trots vad veterinären sa, och nu mår Astrid bra igen. Men det är ju också det som är livet. Med jämna mellanrum kommer doser av prövningar och det fina med livet är att man lär sig en massa saker. Det är väl som det också sägs, att det som inte dödar det härdar, vilket gör att vi blir tuffare, klokare och mer hårdhudade inför framtiden. Eller som man kan säga om man nu råkar vara religiös, att Gud ger oss inte mer än vi kan klara av.

Men 2013 har varit mycket mer än bara elände och prövningar.  Jag har även fått nöjet att stifta bekantskap med tre underbara ungar, vars mamma är fullständigt underbar trots alla motgångar och som alltid har tid och ork för de hon älskar. Jag skrev ju en gång om att ensamstående mammor är sanna hjältar, och det står jag fortfarande fast vid när jag ser allt hon gör och allt som måste tänkas på och förberedas. När man tänker efter så är det smått otroligt att föräldrar som gör ett så stort jobb under så många år inte är högavlönade, för det borde de vara! När man dessutom har fullt upp med skilsmässa, med allt vad det innebär, plus en sjukdomsbild så är det än mer värt att beundra. Men under året har vi hjälpt och stöttat varandra och vi vet att den andra alltid finns där ifall det skulle behövas, och det känns otroligt bra. Det är ju så det ska vara.

Tanken på att ge mig in i ett förhållande med tre barn i släptåg, alla med diagnoser och olika hälsotillstånd var aldrig skrämmande för mig, snarare tvärtom. Jag gillar ju verkligen att hjälpa människor på alla sätt, så här kom en utmaning utan dess like och jag välkomnade den med öppna armar. Med vissa påtryckningar på tjejens arbetsförmedlare fick vi henne att känna sig uppskattad och behövd, med ett värde som människa och bättre rent ekonomiskt. Det är fortfarande en bit kvar men vi kämpar på! Jag har fått följa med på utredningar, föräldramöten, informationer och till o med en rullstols-utrustad skolavslutning så det har verkligen hänt saker. Vi har sett till att äldsta dottern fick ha en kurs i att teckna manga och vi hade några underbara dagar ihop i sommarens Varberg. Vi har rest hit och dit en hel del och träffat bekanta, vänner och släktingar ur varandras liv och vi har till och med krockat bilen ihop och om detta inte är en start på ett bättre, mer innehållsrikt liv så vet jag inte vad det är

I februari fick jag en anställning som OSA, vilket innebar en lite högre lön än FAS 3 och tryggare, vilket ju självklart var varmt välkommet vilket gör sitt för ett bättre liv för oss alla. Pengar är inte allt men det kan hjälpa till en hel del. Vi har inte gemensamma bankkonton, var sak har sin tid, men vi delar mycket av kostnaderna, främst för familjens skull och välmående. Faktiskt gjorde vi en gemensam kalkyl och ekonomisk genomgång, nu och för framtiden och det gav några intressanta överraskningar. I och med att vi dels har en absolutist bland oss och det numera finns andra prioriteringar så har mitt ölkonto gått från 500-600 kr i månaden till runt 70 kr och det där med att dricka känns alltmer oviktigt. Det har liksom förlorat sin poäng och jag har absolut ingenting emot det. Matkostnaden däremot har gått upp ordentligt och nu äter vi uppemot 3000 kr i månaden, vilket innebär en hel del underbart hemlagad mat, då tjejen gillar att laga mat. Tur för mig, jag som råkar behöva äta då och då.

Men sammanfattningsvis har det faktiskt varit ett riktigt bra år och jag har förstått av barnen att de är väldigt nöjda, de också. Vi ska kämpa vidare för att få det ekonomiskt bättre och efter diverse utredningar och provresultat, kanske rentav få hälsan att bli bättre för fler av oss. På tal om hälsa är min egen bättre, foten har läkt helt och hållet men jag går numera på regelbundna kontroller och min käpp är numera en trogen följeslagare. Jag har även ordnat med en rullstol för längre sträckor men den använder vi inte så ofta. Jag säger ”vi” eftersom äldste dottern också behöver den ibland, på grund av sin oförklarliga järnbrist, men vi kämpar på och jag tror faktiskt att 2014 kan komma att bli ännu bättre. Jag har en bra känsla av det och vi ska göra allt, tillsammans, för att nå dit.

Slutligen har jag funderat på det här med nyårslöfte, och jag håller mig till detsamma som jag har haft de senaste åren. Att göra mitt bästa vare sig det gäller jobb eller medmänniskor är självskrivna, annars vore jag inte mig själv, och inte heller blir det några löften om att börja träna, sluta snusa eller gå ner i vikt (haha) utan helt enkelt det gamla vanliga: Sluta jiddra och gör verkligen något.

Med detta inlägg loggar jag ut för i år och önskar eder alla en riktigt god fortsättning. Behandla varandra som ni själva skulle vilja bli behandlade och tänk mer med hjärtat än med egot eller plånbok så kanske 2014 rentav blir ett år i medmänsklighetens tecken.

!!GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA!!

…och nej jag har inte glömt: En av de absoluta höjdpunkterna var när jag äntligen fick träffa en av mina absolut coolaste bloggvänner, Mathilda, när hon var i Göteborg, och jag äntligen fick se henne i verkligheten. En av de bästa fikorna någonsin, strårom eller inte. 😉

Annonser

2 svar

  1. Hehe tack detsamma. Ja föffan vi får hoppas det blir snart 🙂

    (vaffan då lösenord?)

  2. Kram på dig Anders! Gott liv framförallt men även år!

    Det var en jävligt bra fika. Vi får göra om det!
    Mindre bakis denna sväng 🙂

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: