Jag är en MES

När man läser tidningarnas svarta rubriker kan man ibland börja undra vart MES tog vägen. Med MES menar jag då medmänskligheten, empatin och sympatin för våra medmänniskor. Eller kanske, och jag hoppas att så är fallet, så finns det trots allt goda och hjälpsamma människor kvar, någonstans där ute.

Personligen ser jag alla tre orden i MES som ledord och något som jag gärna utövar av den enkla anledningen att vi alla ibland behöver lite stöd, på ett eller annat sätt, bara för ett leendes skull. Dessutom gör det mig själv glad. Med andra ord, varför inte? Om man kan sprida lite glädje genom så enkla saker som att hålla upp dörren för någon som har händerna fulla, så gör jag gärna det. För ett leende smittar gärna av sig på omgivningen och vad är väl i så fall mer viktigt än att sprida lite sköna leenden och kanske lätta en smula på problemen och den grå vardagen? Lite glädje kan räcka långt och med inspirationens hjälp kan man göra förändring, om så bara ett steg i taget, men ändå!

Sedan finns ju MES i andra former. När jag själv ramlade omkull för några år sedan, precis utanför en busshållplats som var lite halkig, grusig och blöt, så reagerade inte en enda av de sju personer som stod där precis framför mig och väntade på bussen. Jag fick helt enkelt ta mig upp själv så bäst jag kunde, allt medans de såg åt andra håll, ner på klockan eller upp i luften. En smula märkligt, tänkte jag och borstade av mina byxor, att ingen ens undrade hur det stod till. Att jag har neuropati via min diabetes och därmed dåliga ben numera, medelst käpp, kunde ju inte de veta, men man kunde väl åtminstone ha lyft på ögonbrynet en smula, kan man tycka,

Sverige är världsledande i singelhushåll och giftermål tycks inte vara en lika stor prioriteringsfråga nu för tiden, och tillsammans med vårt sävliga och smått anonyma sätt att leva där ingen får sticka ut mer än absolut nödvändigt, Är det vad som spökar för oss när vi frågar oss om det är nödvändigt eller lönsamt att bry sig? Dolda handikapp är för övrigt också något man inte ofta ser eller läser om och numera när de flesta åkommor diagnostiseras, borde vi nog behöva påminnas om det med jämna mellanrum för att inte glömma att det faktiskt finns de människor som inte är 100%, Som har skador eller tillstånd som inte syns. Det är de som borde förstås och ibland hjälpa eller åtminstone underlätta för och det skadar absolut inte att fråga, någon gång i alla fall, hur det står till.

smile

Det gör inte ont att hålla upp dörren åt någon som kanske är rullstolsbunden eller har händerna fulla. Det skadar inte att fråga hur det gick, nästa gång någon ramlar på en isfläck. Man blir inte konstigt tittad på om man faktiskt hjälper till och bryr sig till vilt främmande människor. Och om man mot all förmodan får blickar, så slår jag vad om att det är av avundsjuka då de inte vågar vara lika humana som du och faktiskt sticka ut en smula!

Den ideella föreningen där jag jobbar som kommunikatör, gör idag en stor insats för de som behöver lite extra tid på sig att komma tillbaka till arbetslivet. De senaste åren har vi utökat våra aktiviteter, evenemang och kurser så till den grad att det alltid behövs folk som hjälper till, så gott de kan. Vi får chansen att visa vad vi kan och vilka kunskaper, meriter och erfarenheter vi har i bagaget och som vi kan bistå med. Alla får en individuellt anpassad arbetsuppgift med hänsyn till hälsostatus och för många är detta ett perfekt sätt att få arbetsträning på. Ibland tar det tid att finna sin rätta plats med med en chef som lyssnar är ingenting omöjligt eller skrivet i sten.

Med andra ord, jag är stolt att vara en MES även om andra människor kan få pippi på mig. Dessutom är jag stolt över att få jobba på en arbetsplats som har ett tak för alla att samsas under, där alla får en chans. För det känns så sällsynt idag, men jag hoppas jag har fel.

Annonser
%d bloggare gillar detta: