Här händer det grejer…

Summering: Jag har kommit hem från sjukhuset, har träffat clowner och bor nu på annan ort likt en katt bland hermelinerna. Ja, ungefär så 🙂

Men för att börja från början, för det vore ju dumt att börja från slutet, inte sant? Jag försökte ju även att sälja min lägenhet, vilket var ett äventyr i sig.

Jag knåpade ihop en ganska schysst annons med bilder och allt och lade upp på blocket. Eftersom det verkade vara en helt galen budgivning överallt i den här stadsdelen trodde jag verkligen att detta skulle gå bra. Det hörde av sig ett antal människor, som också kom på visning varav de första gjorde mig ganska förbannad. Att stövla in här och slutligen säga att allt behövde totalrenoveras är rent nonsens och rentav ohyfsat. Självklart sa de så för att få mig att sänka priset, men när badrummet är totalrenoverat för bara några år sedan och de fortfarande tycker att allt ska renoveras, då är det en förolämpning gentemot min intelligens. Lyckligtvis slapp jag höra av dem igen, de gick väl och tomtade någon annanstans. För det var just vad de var, ett par lallande tomtar.

Hur som helst, jag blåste av försäljningen och tog bort annonsen för alla bud var för låga. Vi tänker istället renovera köket och göra lite mindre småfix, väntar tills den högtrafikerade vägen är flyttad och sedan tar jag antagligen hjälp av en mäklare då de når en större marknad än den man får genom blocket. Någonstans runt hösten 2014 blir det så vi har gott om tid.

Sedan var det ju detta med sjukhuset då. Som trogna läsare 2013-04-18 23.47.56vet har jag haft problem med benen och i synnerhet ett sår i foten som jag fick i januari då jag råkade trampa på en glasskärva. Det blev då infekterat och hela benet svullnade men det styrdes upp väldigt bra genom ”mitt” diabetesteam som gav mig vård, antibiotika, inlägg och dessutom fick jag gå på vårdcentralen var tredje dag för ny omläggning och vård. Detta tog lite tid men fungerade jättebra, ända tills för ungefär två veckor sedan då jag fick nya rekommendationer från sjukhuset om ett annat slags förband och det var där problemen började. Grejen är att såret sitter på hälen, som är ett komplicerat ställe att lägga förband på. Dels för att det hela tiden belastas och det blir svårläkt, men även att förbandet har en förmåga att flytta på sig. När man dessutom lägger ett såpass svårt förband att det blir fel pålagt, så att det blir veck och skaver i skon, ja då är det bara en tidsfråga innan det blir ett nytt sår och som i detta fall, inflammerat än en gång.

Så efter en natt med otrolig frossa och undertemperatur (natten till måndag), åkte jag in till akuten dår jag såklart fick lära mig att sitta/ligga vackert och utöva den eminenta konsten att vänta. Tids nog kom läkaren som dessutom var en otroligt ohyfsad och hade ett minst lika fjantigt namn och fula ögonbryn, och gjorde en undersökning samt remitterade mig till röntgen. Med andra ord, efter ungefär 4 månader är det dags att kolla om jag har glassplitter kvar i foten, men okej då, det är väl bra att f¨det kollat också. Så runt klockan 22:30 ungefär fick jag gå(?) upp, röntga min fot och sedan gå ner igen för att kanske, kanske få en sängplats över natten. Lyckligtvis fick jag det och det fick bli på Barnavdelning 2, vars lokaler jag har varit ofta i när jag växte upp och ständigt var inlagd på sjukhus. Hemma igen!

På Barn 2 var det betydligt trevligare personal, jag fick eget rum och en maffig tv med egen fjärrkontroll och dessutom maten serverad på rummet, så ni må tro att jag hade det finemang. Senare på dagen hörde jag hög sång, någon barnvisa jag inte minns vad den heter, men jag fick förklaringen lite senare. Två clowner gick omkring bland barnen och livade upp stället ganska ordentligt. När de fick syn på mig, liggandes i sängen, konstaterade de snabbt att det var väldigt väl utvecklade och mogna barn som låg där men skägg och allt. Det lilla samtalet urartade snabbt med att jag skulle ge tips på raggningsrepliker för en av clownerna så att han kunde ragga på de söta sjuksköterskorna, men tyvärr kunde jag inte ge mycket hjälp där. Men kul var det 🙂

Tyvärr fick jag inte stanna så länge på Barn 2 utan jag fick åka vidare till Infektionsavdelningen som var betydligt lugnare och enligt mitt tycke, mer slitet, med mer härdad personal (med vissa undantag) och överlag, ett mer ålderligt klientel i form av vårdtagare. Men det där med brist på sängplatser har ju funnits i flera år på SÄS i Borås. Jag minns inte vilket år det var jag gick in i väggen men efter två dagar blev jag utskriven och jag fick på sladdriga ben ta mig ifrån sjukhuset, stöttande mig mot väggarna så jag inte skulle falla omkull. Men hur som helst… Så jag låg där i min säng och det fanns inte mycket mer att göra faktiskt, förutom att vänta på läkaren som aldrig dök upp. Jag fick dela rum också, ihop med en äldre herre som visserligen var trevlig men ack, han var högljudd över nätterna på alla möjliga sätt, och när han inte var det så satt han och halvskrek i telefon med nära och kära. Alltså inga clowner där inte, men en o annan pruttkudde.

Till slut kom då läkaren och han höll med mig om det jag hade sagt, egentligen från början, att ge mig en burk med antibiotika och skicka hem mig så jag slipper ligga där och ta upp resurser som andra människor behöver mer än mig. Den allra första läkaren hade även satt mig i väntekön på en hjärtskanner, men det behövde jag inte ligga inne på sjukhuset för. Även det var märkligt, tyckte läkare nummer 2, så han tyckte jag kunde åka hem så fort som möjligt, vilket jag såklart höll med om. Men överlag måste jag säga att antibiotikan och droppet jag fick i armen verkligen gjorde susen. Flera gamla krämpor har försvunnit och jag har inte haft några problem alls med mina stickande ben eller kramper. Jag hoppas bara att detta håller i sig nu och de få temperaturskiftningar jag har haft i kroppen de senaste dagarna börjar också försvinna.

2013-03-13 14.05.29

Dags att duscha…

De två senaste nätterna har spenderat ihop med min flickvän och hennes barn och även hunden har fått vara med, vilket har gått jättebra. Kanske jag inte är en katt bland hermelinerna men det är ju en annan familjs regler, seder och bruk man ska ta hänsyn till, och det tar ju lite tid. Spännande är det iaf och än så länge har det gått jättebra, vilket ju är jätteskönt. Strax ska jag dit igen och kommer nog hem på söndag igen, troligtvis uppvilad och nästan 100% okej igen och redo för att jobba på måndag igen. Kanske det blir en liten fika hos mamma och pappa också. Måndag innebär även ny omläggning av foten, vilket jag hoppas ska bli en diskussion om vad som gick fel, för det är ju faktiskt viktigt, annars lär jag ju hamna på sjukhuset snart igen och det vill jag ju inte.

Men, men, nu vet ni ungefär vad jag har pysslat med sista tiden och såklart blir detta även en dagboksnotering för min egen del. Här händer det minsann grejer, bara så ni vet.

Slutligen, tack till alla som har hört av sig. Det värmde gott och gav mig annat att tänka på än läskiga blodprov, pruttande grannar och idioten till läkare jag fick första dagen. Ni är bäst! 🙂 Dessutom får jag såklart vara oerhört glad och tacksam för att min flickvän var med mig under så många timmar, trots hennes blodfobi, men jag behövde ju någon att skoja med också när vi satt där och väntade timme, efter timme. För skratta åt eländet, det kan man ju alltid göra 🙂

Hare gottans alla! Anders är lös igen och nu jäklar… 😉

Annonser

2 svar

  1. Känns helt rätt och jag är igång och jobbar igen 🙂

  2. Ja jisses vilka grejer som händer! Gött att du är ”hemma” igen 🙂

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: