Reder ut tankarna

Efter två dagars ältande så är jag ändå inte mycket klokare. Fredagskvällen var helt klart värst, lördagen lugnare och idag vet jag inte. Känns som jag väger mellan att ge fan i, eller ge upp. Framåt kvällen har jag förmodligen antingen gjort ett val eller rasat totalt.

Tack vare gott stöd av mina vänner – få men värda sin vikt i guld – så har jag fått chansen att processa den senaste tidens händelser, för det har varit väldigt tungt de senaste två veckorna. Bråk, misslyckanden, motgångar, stress och irritation är bara lite av det jag kan nämna som har hänt på jobbet. Jag har visserligen tänkt på det många gånger men i nästa vecka måste jag verkligen få det lugnare i min arbetsmiljö och gå undan till en något lugnare vrå någonstans så att tankarna får en chans att samla sig. I och med att en stor del av mitt jobb är kreativt så måste jag finna lugn och ro. Det låter väl inte helt fel? Att jag dessutom snart kommer få ännu högre hyra gör mig dyster. Jag trivs ju här men ju mer tiden går och mina inkomster redan ligger på gränsen till asdålig, förstår jag ju att detta inte kommer fungera i evighet. Nu går priserna för bostadsrätter ner så jag känner alltmer press på att hitta något mindre. Alltså från en stor, fin, välplanerad tvåa till…ja, vem vet? Kanske i en annan del av staden till o med.

Sedan är det, återigen, det här med relationer som har spökat för mig. Jag verkar helt enkelt fruktansvärt kass på sådana saker. Men jag brukar försöka lösa sådana problem genom att prata om det. Dock är det svårt när man blir ignorerad till svar. Det hade varit enklare att förklara mellan fyra ögon vad som har gått snett och sedan reda ut det. Men kanske det inte är värt tiden.

För en del människor är det lättare att inte bry sig, förmodligen de som är vana att lätt skaffa vänner. För andra som kanske har kämpat i årtionden med detta känns det mer som allvar och man kämpar hårt för att få det under kontroll. När det inte går känns det som ännu ett nederlag, man bryr sig alldeles för mycket och så till den milda grad att saker o ting spårar ur. Men det kanske är det som är meningen? Att tids nog lära sig att inte ta så allvarligt på vänskap eller tyngre menta realtioner, ja, kärleksrelationer då alltså. Det ligger väl mer i tiden att kunna hantera människor lättvindigt, som att de inte betydde så mycket. Lättare att bli egoistisk, att skita i att bry sig om andras känslor, att behandla folk som skräp. Lätt, enkelt och bra. Det hade varit underbart att vara sådan, men jag är inte riktigt där än. Å andra sidan är det inte så lätt som man kan tro att omvandla sig sådär. Inte när man är intresserad av andra människor, vad de tycker, tänker och hur de löser sina problem i livet, som man gärna vill vara ett stöd i om man kan. Då är det inte lätt att försöka bli vad jag nämnde tidigare.

För en tid sedan råkade vitt skiljda människor skriva om samma sak nästan på samma gång, människor som inte känner varandra men som jag ser på bloggar, facebook m.m. och helt plötsligt började de skriva om ensamhet. En vän till mig skrev att han var ensam och han ville ha sällskap, och jag undrade om det verkligen var så enkelt? Jag beundrade honom för att han faktiskt erkände att han satt där ensam och mådde dåligt och ville ha lite sällskap. Jag insåg då att det är inte så svagt att vara ensam trots allt och kanske man skulle försöka göra samma sak? Om det hjälper förstås, men för honom löste det sig ganska bra och han fick några vänner som dök upp för honom. I och för sig, tänk om man ”annonserar” men ingen dyker upp? Hur skönt skulle det kännas? Troligtvis minst lika svart som denna helg har känts. Då är det nog bättre att inte chansa och vara ensam med sina våndelser och plågor.

Så efter att envist ha försökt gång på gång  i tja, vad kan det vara, +15 år, att etablera något slags kontaktnät så börjar jag ledsna. Eller så kanske jag redan har det men inte förstår innebörden? Inte lätt att veta när man aldrig har en diskussion om det så jag får fortsätta att gissa, eller vad som känns mer frestande, lägga ner försöken helt. Kanske man bara har varit dum som hoppats på något bättre? Jag behåller såklart de få vänner jag har, som jag aldrig kommer släppa frivilligt, men att fortsätta försöka verkar efter så många år och så många försök, vara ett hopplöst företag. Det känns iaf väldigt ensamt emellanåt och ingen att prata med. Virtuella medier i all ära men det känns mer äkta mellan fyra ögon, hur sällsynt det än må vara när alla ska hinna med sina liv, vilket självklart är förståeligt.

Ikväll råkade jag även i bråk med mina föräldrar. Vanligtvis bråkar vi typ aldrig, men idag var måttet rågat för min del. Vi brukar ses varje vecka, på söndagar, prata lite och jag ser det som en trevlig stund att få träffa dem. Dock är det nästan alltid missnöjda miner från min far som förr sagt att det är lång väg att åka (ungefär 7 mil fram o tillbaka) och det måste man ju ha förståelse för. Så jag tänkte bespara honom besväret att behöva ses mer, så slipper jag gnället. Självklart blev de bekymrade och undrade om jag hade mat hemma. Nej, det är söndag så jag har knappt något kvar, men det ordnar sig väl. Om jag orkar bry mig. Hur morgondagen blir får jag ärligt talat säga, bekymrar mig knappast.

Så många tankar om saker och ting som skulle kunna bli så mycket bättre och om man ska se krasst på det så kan jag, i rationalitetens namn…

  • Inte bry mig om misslyckade relationer.
  • Inte bry mig om att jag får flytta till ett råtthål.
  • Inte bry mig om kritiken på jobbet.
  • Inte bry mig om min familj längre så mycket som jag har gjort.

Är det så man ska lösa allting med alla livets problem? Att inte bry sig? En enkel lösning, ja absolut, men om det tankesättet går emot varje fiber i min kropp och mot allt jag tror på? Som i så fall skulle rasera meningen med 30 års kämpande. Ska det behöva gå så långt?

Många tankar och alla beslut ligger hos mig själv för det är smällar man får ta när man är socialt missanpassad. Om du mot all förmodan har orkat läsa hela vägen hit så tackar jag så oerhört. Det är värt mycket ska du veta.

Eller så är det som farsan sa i telefon, att alla blir väl lite deppiga ibland, med irritation i rösten. Alltså ännu ett skäl att inte bry sig, klistra på sig léendet på morgonen och låta problemen dö ut av sig själva, i sann John Wayne-stil. Hälsosamt och bra.

Annonser

8 svar

  1. Tackar för kramarna, de behövs i karga tider 🙂
    Jo, den där balansen verkar väldigt hårfin men jag tror fortfarande att det är en vanesak. Man ger en människa ett antal chanser, sedan spolar man det. Inte för lätt men inte heller för svårt att göra liksom. En slags hälsosam balans för åtminstone ens egen skull, men som sagt, väldigt svårt och tråkigt att det ska behöva bli så.
    Märkligt att ärlig, rak, civiliserat kommunikation ska vara så svårt, det som är så oerhört viktigt.
    Kram tebax 🙂

  2. Åh jag har också ”klistra på leende dagar”… dystra dagar är inge vidare och jag funderar ofta liksom du över livets alla bekymmer (som kanske egentligen inte behöver va bekymmer).. Jag förstår din fråga om att man ska sluta bry sig och kan förstå varför du ställer den! Men tror ändå inte det är lösningen. Svårt med de där med balansen, man ska ju aldrig bry sig eller vara så snäll så de gör att man mår dåligt själv. Alla relationer måste ju vara en ge-och-ta relation för att de ska gynna båda parter så att säga.. Svårt de där! Jag kramar tillbaka för kramar behöver man alltid!

  3. Ja precis, och hur ofta har det inte varit så att vågskålen alltjämt legat tyngd åt enbart ena sidan? Väldigt svårt det där att få jämvikt! Man undrar ju hur vissa lyckas.

  4. Jag beundrar dig som vågar vara så öppen. Visst är det bekvämt att skita i allt och det är rådet jag har fått av bekanta när det trasslat till sig någonstans men du som jag vill inte sätta likhetstecken mellan att köpa mjölk på ICA och ”förbruka” relationer. Det är ju mer värt än så …
    Det är ju också en viss ”risk” man tar när man ber någon om hjälp efter en period av motgångar … kanske tror du att du har en vän men i själva verket orkar den inte bry sig alls eller på det sättet som du gjorde när denna vän hade en tung period och kvar står man ensam. …

  5. Jodå, jag kan säkert stanna en timme extra någon dag och det vore gott att snacka lite. Onsdagar brukar vara ganska okej, likaså torsdagar, sömnvis då menar jag. Eller så får vi gå efter dagsformen. Hur som helst, en bra idé.

  6. tänkte skriva lite men det känns som att det vore skönare att prata med dig, kan vi äta lunch nån dag i veckan… om du börjar lite senare så kanske det går….. jag bjuder 🙂

  7. Det finns nog en hel del om detta som vi skulle kunna diskutera, tror jag, och där ser man – man är aldrig ensam om något direkt, vilket ju är en tröst.

    Ja nu får ju Astrid följa med vare sig jag vill eller inte för det finns ingen annan som kan ta hand om henne och på en marknad skulle det inte funka alls. Jag ska fundera lite på detta, hur vi ska lösa det. För ses måste vi göra. Det bara är så.

  8. jag är också totalt kass på relationer. jag har inget socialt nätverk. känner igen så mycket. tråkigt att det blev så med din familj men hoppas det löser sig. jag funderar på om jag hade kunnat fixa skjuts så att jag antingen kommer till dig eller du kunde komma hit med vovven . det är marknad här i helgen men jag kan strunta i den om du fortfarande vill prata.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: