Min älskade gata

Så nu sätts spadarna i marken och tiden börjar rinna ut för Riksväg 42. Något som jag tycker är både bra och dåligt. Skog har redan röjts, ritningarna är gjorda, entreprenaden är upphandlad och efter över 40 år av diskussioner ska det alltså äntligen ske. Förbifart Sjöbo är snart en verklighet.

Trafikverket planerar att bygga om väg 42 genom stadsdelen Sjöbo i Borås. Syftet med ombyggnaden är att minska genomfartstrafiken och därmed öka trafiksäkerheten.

Den aktuella sträckan av väg 42 genom Sjöbo i norra Borås har i dag problem i form av bullerstörningar och trafiksäkerhetsrisker för framför allt oskyddade trafikanter. Dessutom gör den stora trafikmängden i kombination med vägens bredd att vägen skapar en kraftig barriär inom bostadsområdet.

Genom en minskad barriäreffekt och minskade bullerproblem förbättras trafiksäkerheten för fotgängare och cyklister, men också boendemiljön för de som bor i Sjöbo.

För att lösa problemen längs sträckan anläggs en förbifart (nya väg 42) öster om Sjöbo. Fristadsvägen föreslås kvarstå som lokal huvudgata. Hastigheten på väg 42 föreslås bli 70 km/tim.

Så det kommer bli en radikal förändring här om ungefär två år. Ett av förslagen är att det kommer bli bussgata mellan mig och Sjöbo torg och all tyngre trafik kommer fortsättningsvis gå på den nya vägen, mycket längre bort, och jag slipper ha dem 15 meter från mitt sovrum. Jättebra på det sättet, tråkigt på ett annat.

För jag tänker på allt jag har sett här utanför under de sju år som jag har bott här, och det är en hel del. Bilister som har kört på fel sida av vägen, cykellopp, folk som har kört in i vägskyltar, moped- och mc-karavaner, folk som har varit nära att bli påkörda, rånförsök, fyllebussar, andra bussar som har fastnat vintertid och en hel massa annat. Det mesta av det kommer ju försvinna.

Otaliga gånger är det som jag nattetid har gått utmed vägen som dagtid har tusentals fordon förbisusande, men som nattetid är otroligt tyst och faktiskt rogivande. Inte ett ljud. Bara jag, hunden, natthimlen och våra tankar.

Eller som i natt när jag och jycken var ute på dagens sista promenad, när en karavan av lastbilar åkte förbi i alla storlekar och färger, då de tillhörde Axels Tivoli. En parad som man inte ser så sällan, inte sant? Men här vid min lilla väg ser man dem då och då. Braziljack, Axels och allt vad de heter, åker alltså förbi mig mitt i natten, på väg någon annanstans.

Kort därefter hör jag ljud från ovan och ser ganska snart att det är en ambulanshelikopter, på väg till SÄS inte långt härifrån. Ett helt annat sällskap med helt andra tankar, flyger så högt där uppe, utan att se mig eller ha en aning om att jag tänker på just dem. I ett annat vädersträck är ett flygplan på väg, troligtvis på väg mot sydligare breddgrader. Så långt där nere på marken står jag med en hund vid min sida och funderar på hur många rumpor som just nu är riktade direkt mot mig, men ingen av dem har en aning om att jag funderar på vart de är på väg, hur många som är flygsjuka, om flygvärdinnorna är söta eller om de ens reflekterar över sådana saker, precis som jag gör. Att hundratals människor flyger i snabb hastighet, högt där ovan i en maskin, konstruerad av människan. Det är ganska otroligt, om man tänker efter.

Så jag får lov att tacka min kära Riksväg 42, som faktiskt har gett mig så mycket. Inte bara sömnlösa nätter när mopedgängen rusar sina motorer eller när långtradarna åker förbi strax utanför mitt sovrumsfönster. Utan för alla intressanta saker som har åkt förbi, för alla människor man har mött, för alla tankar om människans lilla format i en gigantiskt komplicerad värld. Där skillnad mellan natt och dag är som mellan svart och vitt.

Tack för inspirationen Riksväg 42, det har varit kul att lära känna dig 🙂

Radio Sjuhärad gjorde ett inslag om detta år 2006 som kan vara värt att snoka på.

Annonser
%d bloggare gillar detta: