Att leva i flera relationer.

Begreppet polyamori kom jag i kontakt med för några år sedan, jag minns inte hur, men undrade hur sjutton det där någonsin kan  fungera. Det gör jag iofs fortfarande men frågorna har blivit fler.

Polyamori, innebär människor som har flera kärleksrelationer samtidigt och där alla inblandade är införstådda med praktiken. En mer ingående förklaring och en liten ordlista finns att tillgå här.

Lite skämtsamt lade jag upp en artikel på Facebook där Krister i DN berättar mer ingående vad det innebär att vara polyamorisk, bland annat att vara ärlig om ens intentioner och att varje ny relation ingås med en slags förhandling. Men medan jag stod och diskade började jag fundera ganska djupt angående detta. Bland annat undrar jag hur sjutton en sådan förhandling skulle kunna se ut. Det låter lite som en intevju på något sätt där tycke har uppstått.

-Du tjejen, jag gillar dig, vill du bli min vän med fördelar, bara sexpartner eller den av oss som sköter disk och tvätt?

Seriöst, jag fattar liksom inte grejen hur upplägget skulle kunna göras. Å andra sidan är jag inget vidare på relationer över huvud taget, så det kanske förklarar saken. Hur gör man med svartsjuka t. ex. som ju alltid är en överhängande risk?

För några år sedan, jag minns inte var, hörde/läste jag om ”ungdomars nya sätt att ha relationer på” eller något liknande och där det kritiserades över hur ansvarslöst sådana förhållanden skulle kunna vara. Jag säger ”kunna” för jag har svårt att tänka mig hur man kan ha lika starka känslor för alla parter inom en polyamorös relation. Eller som Krister själv beskriver det i artikeln:

– Jag upplever att många människor ser det som att polyamori inte handlar om riktig kärlek, utan att det är något man gör innan man hittar den rätta och slår sig till ro. Men jag har inte den ambitionen, jag trivs att leva så här och detta tycker jag att det saknas acceptans för i samhället.

Jag får erkänna att jag själv tänker i de banorna, alltså hur man ska kunna fördela sin kärlek och tillit på ett antal människor utan att någon känner sig utanför eller att jag själv skulle kunna acceptera en (troligtvis) obalanserad fördelning. Det skulle, med andra ord, ha en risk att bli ojämställt, och det vill man ju inte. Det är ju trots allt levande människor med känslor som man har att göra med. Å andra sidan kanske de inte bryr sig lika mycket om det eventuella problemet och då blir det ju jag som blir mer eller mindre förbisedd.

Men som sagt, jag vet ju inte och kan väl erkänna mig smått insnöad i det kulturellt nedärvda mantrat att monogami är modellen – vilket kanske inte alls stämmer. Men vad jag däremot kan hålla med om till 100% är att ärlighet ska alltid finnas där, oavsett om man vill satsa på polyamori eller monogami. Å tredje sidan kanske det är en bra lösning på samvaro, som jag tror att vi alla behöver i någon dos emellanåt, då man funderar på om man verkligen är något att ha, är osäker på vad man vill i livet eller helt enkelt vill ha något kravlöst. Det kan vara en lockande enkel lösning, eller helt enkelt ett sätt att leva på, om än komplicerat, som forskarna har sett i sina studier.

Men kanske det är så enkelt, att bara tala om vad man vill ha? Person 1 kan vara ögongodis och samtalspartner men inget mer, person 2 kan vara den man går till för att bara kela, person 3 den man kan ha kravlös sex med o.s.v. För någon som kan hantera detta är det säkert en perfekt lösning och att slå hål på äganderättsanspråken på en annan människa kanske bara är bra, rent samhällssocialt sett.

Smått skämtsamt (eller inte 😉 ) kanske man skulle göra en förslagslista och sedan helt enkelt fråga en rad människor om de är med på noterna. Man kan inte få mer än ett nej. Eller besöksförbud och mista den personen för alltid. Hemska tanke. Det kanske är lättare med ett anslag på Nettos anslagstavla.

Polyamori, kanske en lösning för de som inte passar in i den monogama samhälls-mallen?

Annonser

4 svar

  1. Faktiskt hade jag nöjet att diskutera flergifte med en somalisk man en gång. Inte så att det är samma grej men ändå.
    Hur som helst sa han att det är mycket bättre att ha tre fruar istället för bara en, och han förklarade:
    En fru är inte bra då hon riktar all sin ilska på honom vid de tillfällen som det hände. Två fruar var ännu värre då de gaddade ihop sig mot honom och han fick det dubbelt värre. Tre fruar däremot var jättebra för då kunde de fördela ilskan/frustrationen emellan varandra och inte ha kvar tillräckligt för att skälla på honom.
    Smart kille (?) 🙂

  2. Ett klarsynt förklarande som jag tackar allra djupast för. Som du redan säkert har förstått så fördömer jag det absolut inte, men det blir verkligen att tänka outside the box för mig och säkert för många andra. Generella samvaro-malla som vårt samhälle och kyrkan fostrat oss i. Men det verkar intressant, så tack än en gång. Ovärderlig info från någon som vet hur det fungerar 🙂

  3. Jag och min livskamrat har aldrig kallat oss för ”polys”, men det är väl vad vi är då vi inte har några regler i vårt förhållande, bara respekt för varandra. Jag vill för min egen del och jag vill också att hon för sin del (och vice versa) inte ska behöva förtrycka ev. känslor för andra och kunna ha den relation som man vill ha.

    I största allmänhet lever vi som vilket par som helst, men ifall man träffar någon man tycker är härlig så kan man vara intim med den personen utan att det uppstår någon svartsjuka eller är otrohet.

    Alla relationer för dock med sig ansvar. Om jag t.ex. med en person skulle utveckla en intim relation som är på väg att bli mer av ett förhållande (snarare än KK eller tillfällig flirt osv) så måste jag göra klart för den personen att jag inte är intresserad av att leva mitt liv med den personen, och denna person måste också vara införstådd i och acceptera hur jag ser på det här med relationer.

    Det kan vara krångligt, såsom relationer ofta är. Men överlag så tycker jag att allt i livet flyter på smidigare om man struntar i att försöka kontrollera och sätta gränser för andra och istället fokuserar på att ta ansvar för sig själv.

  4. Ja den där modellen hade då inte funkat på mig 😉 Tror inte heller på att man kan älska alla parter ”lika mycket”. Eller också är de bara för man är så insnöad på hur det ”måste vara”, alltså enligt svensk gammal hederlig norm… Jag har många utländska vänner och jag vet faktiskt att inom vissa kulturer (eller jag kanske ska skriva vissa familjer så jag inte drar alla över en kam) där tycker kvinnorna att det är skönt att vara flera som delar på lasset om du fattar vad jag menar. Där lever naturligtvis kvinnorna ett mycket hårdare och tuffare liv än vad vi är vana vid och dom ser de som nån slags befrielse att ha nån sorts samhållning med de andra kvinnorna (fruarna). Tja vad vet jag 😉

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: