En ny mediakåt joker

Ursäkta men jag läser ingen skvallerpress och hänger knappast med i de svängarna. Jag vet inte vem som gick på röda mattan i helgen på den och den galan, vem som har gift sig med vem eller vilka som egentligen är populära just nu. Men det gör inget, för det lilla jag får av skvaller, får jag genom Aftonbladet, vare sig jag vill eller inte.

En ”stjärna” eller vad man nu ska kalla henne, som är på uppgång just nu är Nicki Minaj, eller Onika Tanya Mara, som hon egentligen heter slog igenom 2010 (ojdå vad jag hänger med haha) med albumet Pink Friday och inte för att jag lyssnar vidare mycket på radio just nu, men hennes melodi Starships verkar ganska populär. En låt som jag själv tycker om även om den är ganska ostrukturerat uppbyggd, precis som de allra flesta poplåtar idag. Men det är en jättebra danslåt och man minns den, och sådant är ju bra för försäljningslistorna. Eller snarare nedladdningsantalet, för det är vad som gäller idag och att verkligen sälja CD-skivor är väl ganska förlegat.

Jag råkade förresten hitta en smått pinsam cover ute på youtube som jag bara måste visa er…

Men vad jag menar är att hon är relativ ny som artist och nu ska hon både synas och höras så mycket som möjligt. Detta betyder att hon nu måste vara så fräck, originell, sexig som möjligt och verkligen sticka ut från mängden. Att ha en hit räcker inte idag, men jag tror att hon vet det eftersom hon i sin text till Starships bland annat sjunger Bad bitches like me are hard to come by och det går ju helt i linje med att vara fräckt utmanande och het för medierna att intervjua. Inga problem alls, men lite löjligt, för hur originell är man då? Nästan allting har ju redan synts i rubrikerna, mestadels inom skandalpressen förstås, och nu senast hade Nicki visat upp sig i en ”lackstrumpa i rött”, vad det nu egentligen är. Men frågan är om hon bräcker Lady Gaga som bar en köttklänning och som har som vana att verkligen synas på alla tänkbara sätt.

Men hur var det egentligen förr, innan Lady Gaga, Nicki, Rihanna och allt vad de heter, började strutta runt, råka göra nipslips och bära underfundiga kläder, göra skandalösa uttalanden och balansera sin karriär mellan utvik och musik?

Det är väl så att gränserna flyttas mellan generationerna för om man ser tillbaka till t. ex. 50-talet så var Elvis ganska chockerande med sitt juckande på scen. Marilyn Monroe chockerade med sin sensuella stil och framförallt då hon fick sjunga inför den amerikanske presidenten John F. Kennedy på hans födelsedag och hennes mest berömda scen var med den fladdrande kjolen som var på väg att avslöja härligheterna därunder.

Såklart finns det fler exempel genom musikhistorien och under 80-talet kom flera bra exempel då hårdrocken tågade in. Där fanns Twisted Sister vars sångare Dee Snider sades vässa sina tänder med en fil, det skandalomsusade bandet W.A.S.P som kastade rått kött och blod på publiken, Alice Cooper med sin skräckshow på scen och självklart, Ozzy Osbourne som bet huvudet av en fladdermus.

Förutom Marilyn Manson, Rancid och ett flertal andra så verkar det inte finnas så mycket fler sätt just nu iaf, att utmärka sig på, och märk väl att då talar vi inte ens om popmusik längre. Ett flertal stora hårdrocksband från bland annat 80-talet är fortfarande världen runt men de ingjuter knappast någon skräck längre då massorna har vant sig, men de har fortfarande en skräckblandad förtjusning blandad med beundran och äckelkänsla, vilket jag i egen mening tycker är en alldeles fantastisk blandning. Men vad har popen att komma med? Det är ju trots allt de som lockar den stora marknaden och som verkligen kan tjäna några miljoner med lite tur och rätt image bland medierna.

Jag säger inte att dagens musik är dålig, det görs fortfarande otroligt bra musik i de mest blandade smaker och stilar, men popens väg känns förbannat tråkig och förlegad. Det tycks gå till enligt en mall:

  1. Artisten ska vara behaglig för ögat ochhelst synas på röda mattan i olika, mer eller mindre, fantastiska kreationer.
  2. Musiken må vara ett bra råmaterial men bör slipas till av diverse experter som vet hur publiken reagerar på olika beats, tongångar och  bastryck.
  3. Om du är en kvinnlig artist måste du förr eller senare göra en s.k. nipslip, alltså ”råka” visa ett bröst eller två, helst i en offentlig tillställning, eftersom detta genererar massor av media. Om du är manlig artist ska du helst råka i bråk eller förstöra ett hotellrum och kalla fansen för idioter.
  4. Imagen ska inte vara generell, inte heller för enkel. Helst ska du framstå som en missförstådd och plågad konstnärsjäl, vilket i sin tur ursäktar att du beter dig som ett svin i övrigt.
  5. Texterna ska helst vara en blandning av olika sinnesstämningar. Killarna ska vara badboys men tråna efter kärlek och kvinnorna ska antingen ha attityd eller öppet uttala sig om vilken bitch de är. Det bästa av allt är när albumet kröns med ett fint litet klistermärke med ”Explicit lyrics” (stötande material)som såklart gör massorna än mer intresserade av att ha ”rätt sorts” musik. Föräldrarna blir förbannade och försöker skydda sina barn, vilket gör att ungdomarna går emot föräldrarnas vilja och lyssnar ändå.

Dessa steg är bara några av den strategi som skivbolagen tycks följa för att på så kort tid som möjligt mjölka ut så mycket pengar som möjligt. Vart sedan artisterna tog vägen, det är det ingen som skriver något om. Vad hände t. ex. med ypperliga Gwen Stefani?

Eller underbara Nelly Furtado?

Deras upplägg och image anspelade många gånger också på sex och antydningar på sex, men det var mer nedtonat än det tycks vara idag och texterna var mer rumsrena och inte så censurerade som de är idag. Tiderna må förändras men så också tempot på hur artister byts ut när de har ”gjort sitt”. Med andra ord, dagsländorna tycks komma allt snabbare och avverkas minst lika snabbt. Var är de artister som håller, år efter år? Någon kanske tänker på Madonna, och ja hon är med fortfarande, dock dök hon upp i rätt tid då tv- eller radiokanalerna inte var så många och det var en större mängd människor som fick motta den nya, heta musiken.

Nej, jag säger då det, att det inte finns många idag som håller vid det som de är kända för. Som representerar en stil och image som håller, som har funnit sin plats och som stadigt står kvar utan att påverkas alltför mycket av mode, nycker eller infall. Som ger publiken och lyssnarna vad de vill ha, gång på gång på gång, och vi älskar dem för det.

Avslutningsvis, här är en man som garanterat aldrig kommer göra en nipslip eller gå på röda mattan med en köttklänning. Eller tja, det där sista vette sjutton förstås…

Annonser
%d bloggare gillar detta: