Aj, oj men jag lever.

Fanken, jag är inte 20 år och det känns i kroppen idag. Dock kan jag lugnt konstatera att kungen fortfarande är vid gott liv.

Det startade dåligt med en buss som var 25 minuter försenad, vilket gjorde mig än mer nervös än jag redan var, hur skulle jag hinna i tid? Tids nog kom bussen och vi kom trots allt i tid till Landvetter flygplats där jag skulle vidare med en flygbuss. Där började krånglet.

Jag gick fram till den enda flygbussen som fanns där och frågade om det va den jag skulle med, och jag fick ett ja till svar. Men när han tittade på biljetten sa han att jag skulle med en annan flygbuss och pekade på den jag hade kommit dit med, alltså inte en flygbuss. Så jag gick ut igen och kikade runt men såg verkligen ingen annan buss i närheten, trots att den sistnämnde busschauffören tutade åt mig och pekade på en buss som uppenbarligen inte existerade. Lite smått förbannad och förvirrad beslöt jag att ta en taxi istället. Visst kostar det lite extra men det skulle det vara värt för det skulle ta mig mycket snabbare till Liseberg, tänkte jag.

Sagt och gjort och som jag trodde gick det snabbare och lättare och därmed också värt pengarna. Väl vid Liseberg betalade jag taxichauffören men sa något om mina knäppa ben så han erbjöd sig att köra mig runt hela Korsvägen och släppa av mig direkt vid entrén till Liseberg, något som lät väldigt bra för mig. Dock visade sig detta vara ett misstag för det tog närmare 20 minuter att bara vända bilen. Bilar, bussar, spårvagnar och massor av folk i vägen. Dels på grund av Liseberg men också för att det spelades någon stormatch någonstans, så det fullkomligt vimlade av folk överallt.

Men tids nog lyckades vi komma fram och jag hoppade av. Det var inga längre köer utanför Liseberg så jag kom in nästan direkt och sökte mig ganska direkt till Stora Scénen. På vägen dit såg jag en hel del t-shirts med Alice Cooper på, skinnjackor, skinnbyxor och ett par riktigt stylade tjejer i både skinn, läder, nitar och annat smått och gott ögongodis.

Så jag tar mig in och hittar en liten plats vid kravallstaketet strax framför storbildsskärmen, till vänster om scenen och beslutar mig för att slå läger där. Klockan är då strax efter åtta och platsen börjar fyllas på ganska ordentligt med folk, dock inget emot vad det kommer bli lite senare och den senaste siffra jag hörde så var vi 22.000 människor där för att se kungen. Klockan 21:05 började spektaktlet vilket möttes av folkets jubel och Alice kör igång med Black Widow och hela jag är i ett närmare saligt tillstånd.

Jag tog såklart lite bilder men det var svårt att få någon vidare kvalitet på dem. Mobilkameran höll verkligen inte måttet och den lånade kamera jag hade till hands var knappt bättre, men man kan ju se lite iaf.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vid 22:30 ungefär var showen slut och folk omkring mig tycktes vara mer än nöjda. Det var då jag märkte att mina ben var stumma som trumpinnar och jag försökte mjuka upp dem lite genom att sträcka på dem en smula, men detta fungerade inget vidare. Stel som en planka och stödd på mitt paraply försökte jag ta mig ut samtidigt som andra människors armbågar gjorde sig påminda. Ganska trött, stel, hungrig och törstig snubblade jag mig igenom Liseberg, vilket tog mig dryga 30 minuter, så ni kan tro att jag var ganska spak efter att ha stått upp 2½ timme och nästa gång ska jag nog ta med mig någon liten pall eller något. Dessutom hade jag förbannat ont i ryggen då jag hade lutat ig mot kravallstaketet på något konstigt sätt. Men det var verkligen värt allting, och det vidhåller jag även idag, dagen efter, då jag känner mig ganska mörbultad och skön.

Jag fick faktiskt skjuts hem från Liseberg men det var en timmes krypkörning då de asfalterade en lång sträcka på riksväg 40, efter Landvetter, och jag gäspade ganska sort ett antal gånger innan jag äntligen kom hem. Lite snabbt käk och ut med voff, sedan var det bingen som gällde. Tur man fick sovmorgon idag!

Så nu har jag sett Alice Cooper, mannen vars musik har följt mig i så många år och jag skulle absolut se honom igen. Den mannen kan verkligen leverera, med både monster och dockan Ethyl på scen, sedelbuntar som slängdes ut över publiken, den sedvanliga giljotinen såklart och sist men inte minst, ett gigantiskt ballong-krig för publiken.

En annan som var där var Nathalie, som beskriver showen på ett väldigt bra sätt. Även Johan Lindqvist på Göteborgsposten var där men har definitivt missat charmen och hela grejen med ikonen Alice. Eller som han beskrivs på Lisebergs egen hemsida,  skräckmästaren själv, chockrockens gudfader.

Mer Alice kommer det bli för mig, absolut och ingen tvekan om saken!

Annonser

3 svar

  1. En tvåmeters idiot hade jag faktiskt framför mig men det gick ganska bra ändå, trots kass kamera haha

  2. Tycker du kan vara nöjd med bilderna och njuta av dom som minne. Mina Alice bilder från förra året blev mest skit. Att fota rockkonserter är bland det svåraste som finns. Man skall ha en rätt bra kamera, köra manuellt och framför allt inte ha någon tvåmetersidiot stående framför.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: