Leva och låta leva. Quid pro quo.

Min succubus har blivit nedskjuten av en ulv i fårakläder. De så svarta vingarna blevo skadade, hjärtat än mer sprött och hennes rödskimrande gloria kantstött.

När helvetets eldar så smärtsamt slickar hennes vackra kropp, jag nickar igenkännande och suckar, för det är ju så det ska vara. När livets dansande jävlar sargar oss med stickande och brännande, det är då vi lär oss att hålla garden uppe. Att stirra dem blint i ögonen och förbanna dem tills nästa gång då vi vet hur vi ska gå segrandes ur infernot. Lite klokare, lite stoltare, lite mer rakryggade vet vi bättre.

Så hav förtröstan. Öppna ögonen och sinnet och vakna upp. För hjälpen finns där om du vill.

Låt nu tiden läka dina vingar, sätta ny glöd i dina ögon och låt ulven sakta smulas sönder till det stoft han är värd. Lev, lär och ladda om.

Hjärtat kommer  tids nog få ro och vila igen, i en annan tid i ett annat rum. I väntan på nästa ulv i fårakläder, men den gången ska du vara redo och beväpnad till tänderna.

Varför?

För att du är du och ingen jävlas med en succubus.

Annonser
%d bloggare gillar detta: