Dagens fundering.

Måndag och dags för nya bryderier och denna gång är det om något som jag inte har en aning om.

Efter ett samtal om sociala spelregler fick jag frågan, vad ställer du för ”krav” när du ingår i en relation? Med relation menas då av alla tänkbara sorters med människor, och jag blev egentligen helt ställd för jag förstod verkligen inte frågan. Ska man ställa krav på sina medmänniskor? Hur då?

Efter en stunds komplicerade diskussioner kom vi fram till vad jag har vetat i flera år, att man inte bara ska ge och ge hela tiden, utan också ta. För en person som beter sig som en dörrmatta och bara bjuder – eller snarare offrar – precis allting, hela tiden. Ett slags självutplånande alltså, som tids nog raderar bort vad personen en gång var. Det behöver iofs inte betyda att man saknar relationer och/eller vänner, men vilken typ av människor är det då man umgås med, och som accepterar en när man är en kappa i vinden?

Ett ganska enkelt exempel är väl om man säger ja hela tiden, i själva verket kan framstå som väldigt grå och trist, som är utan ett eget liv och intressen och genom relationer ska man väl kunna lära sig av varandra och upptäcka nya sidor, både hos sig själv och den andre personen. Är det kanske det som det hela vilar på, att inte vara för blek och att vara en smula intressant? Vilket ju kan vara nog så svårt.

Annonser
%d bloggare gillar detta: