Hatet krymper människan.

Tanken är lätt att hantera när man sitter två, fyra, sex vänner runt ett bord, men blir alltmer abstrakt ju fler den omfattar. I stora folkmassor är det nästan omöjligt att föreställa sig att andras önskningar och rädslor, tragedier och drömmar, är lika verkliga som mina. Ändå är det ytterst nödvändigt att försöka.

Citatet är taget ur en debattartikel i DN, skriven av Jens Liljestrand, där han bland annat skriver om den kritik han fått på senare tid orsakad av en annan artikel. Dock berör han något som jag har funderat på en längre tid, nämligen Hat.

Människor tycks slänga ur sig det ordet i tid och otid utan att fundera en sekund på vad de egentligen säger. För hat är ett starkt ord, otroligt starkt, och likadant är det med ordet Kärlek. Att slösa med så viktiga ord urholkar till slut dess tyngd, dess betydelse, dess från en början avsedda verkan. Det är lite som berättelsen som pojken som skrek att vargen kommer när den inte gjorde det, och tids nog när vargen verkligen kom, ja då var det ingen som brydde sig om pojkens varningar längre.

Själv använder jag de orden oerhört sparsamt, så gott som aldrig, och om vi ska hålla oss till Hatet och tänka efter en sekund – vad är egentligen värt att hata? Frågan har såklart individuella svar men kan man verkligen hata något så obetydligt som morgnar, sena bussar eller gnälliga tanter vars lappar man ofta finner i tvättstugan? För mig låter det i så fall som ett otroligt slöseri med energi som kunde användas åt något annat, mer produktivt. Jag hatar inte, men däremot kan jag ogilla eller rentav avsky, men inte hata. Det verkar så meningslöst.

Liljestrand skriver vidare i sin artikel, angående klasshat:

I Dagens Arena skriver Håkan Bengtsson att hatet är ”ett stickspår”. En annan klarsynt text hittar jag i socialistiska Flamman, där artikelförfattaren Jesper Weithz skriver: ”Hatet är en känsla som inte enbart riktar sig mot ett utanförliggande mål. Hatet bottnar i en känsla av underordning, av att inte duga. Att elda under klasshatet är därmed också att elda under det virus som äter upp en människa inifrån. Klasshatet är begripligt, men självhatet är dess förutsättning.” Det är väl formulerat. Hat handlar om självförakt och en vidrig känsla av maktlöshet.

Kanske det är så enkelt? När vi läser om att Reinfeldt och hans gäng får nya löneökningar, samtidigt som vi ser att klyftorna ökar, de hemlösa blir fler och vitala funktioner i samhället inte längre fungerar som de ska. Är det inte dags att bli ordentligt förbannad då och verkligen hata asen som sitter där uppe i toppen, som styr landet, rullar runt i pengar och skrattar år de fåniga väljarna som gått på deras lögner? Jo, eller det beror på hur man ser det.

Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte hålla med till 100% om förklaringen till varför man har ett klasshat, och då tänker jag på förklaringen att det svenska folket skulle ha självförakt, och i så fall, vart ifrån skulle vi i så fall fått det självföraktet ifrån annat än från det samhälle vi är fostrade i? Allting lägre än att vara statsminister är sämre, håller knappast som förklaring. Däremot kan jag verkligen hålla med om att det handlar om maktlöshet för det är så det fungerar i det här landet.

Vi väljer människor vart fjärde år som sedan blir okontaktbara på tre år. Sedan dyker de upp igen och börjar kyssa bakdelar landet runt. Att de sedan år efter år blundar för samma livsviktiga samhällsfunktioner, delar i vårt samhälles ryggrad verkar vara en tradition som förs vidare oavsett vilka dockor som får gästspela i masquerade, Cirque du Dècadence

Annonser

4 svar

  1. KL: Ja jag tror absolut detta är något åt båda håll, alltså något som vi har ömsesidigt, dock har kanske överklassen ett annat sätt att visa det på. Dock betyder förstås inte det att det är mer rättvist då ändamålet, eller snarare tankesättet är detsamma.

  2. Tycker du beskriver det här jättebra, hat är dessutom något man slänger ur sig rätt slarvigt.
    Men man skulle ju kunna utveckla det här. Om klasshat förekommer, så måste det ju finnas mer än en klass. Man ser ofta klasshat och klasskamp som något som kommer underifrån och riktas mot topparna i samhället.
    Men vilka är det som skott sig och dessutom krävt uppoffringar av andra ? Jo dom högst upp i pyramiden. Dom borde ju då känna ett klasshat mot oss där nere som dom inte kan suga ur tillräckligt ur för att tillfredställa sina egon.
    Dessutom för dom ju en klasskamp för sin egen klass på bekostnad av oss.
    Kan man sitta som Annie Lööv med en årsinkomst på 1,8 mille och tycka att dom som börjar jobba i vården skall ha en engångslön på 12000 i månaden, så kan man ju se det som ett uttryck för klasshat också.

  3. Tack Samir, för ett väldigt bra och ingående svar på detta. Sådant är sällsynt så nu blir jag glad.

    Ja, dels är det ju som jag skrev, individuellt, och jag gav bara min syn på saken. Jag hade faktiskt en fundering över att uttrycka vad jag hatar, för det kan jag ju även om jag inte gillar känslan. Dock glömde jag faktiskt bort att lägga in det, i skrivandets hetta. Så kan det gå 🙂

    Sant är som du säger att känslor är något bra, något mänskligt och utan dem blir vi kalla människor. Jag hoppas inte världen går mot det hållet, även om det kan tyckas så många gånger.
    Peace, love and understanding.

  4. Som jag ser det så är ”hat” (jo, det är ett starkt ord i svenskan) bara den känsla som säger att något är dåligt, hemskt, illa, förtryckande etc. Medan ”kärlek” är den känsla som säger att någonting är gott, rätt, bra, härligt etc.

    Att säga åt människor att de inte borde ha vissa känslor tycker jag är hemskt. Att hata behöver inte vara fult. Man bör hata det som gör oss illa, det är ju det känslan är till för av naturen antar jag. Känslor säger något och motiverar oss att agera. Sen är det förnuftets roll att avgöra hur vi bör agera.

    Det som är farligt är alltså inte känslor som hat utan falska och dåliga idéer. Och de uppkommer nog lättare ifall vi förtränger känslor istället för att relatera till och reflektera över dem.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: