Dagens fundering.

Vad är ett människovärde egentligen? Hur mycket är en människa värd?

Tankarna och frågorna hos mig har gnisslat uppe på hjärnkontoret en längre tid och av flera olika anledningar. Kanske det bara är jag som undrar detta, men har inte samhället gått från att ha varit empatiskt och humant till ganska kallt och egocentrerat? Låt mig förklara mina irrgångar och tankebanor…

Dels kan man ju se på de senaste årens politiska åtgärder där den så kallade Fas 3-delen varit väldigt omdiskuterad. Människor har synts i medierna som har berättat om hur de har blivit utförsäkrade och ialla behandlade i systemet. Att de kanske har lidit av svåra sjukdomar men förväntats arbeta 100% o.s.v. Ett antal människor har även tagit livet av sig på grund av detta då de känner att de blivit motarbetade och svikna av välfärdssytemet. En del menar att den politik i har idag främjar klassklyftorna och att antalet hemlösa har ökat och att till och med barn blir utsatta. Där har vi en vinkel att se ur på människovärde. Kanske det har en högre valuta i andra länder?

En annan intressant del är samhället i stort och arbetsmarknadens fördelning av resurser och arbetare. Det tycks vara alltmer krav på prestation idag och inte sällan är det så att en människa ska klara av tre människors jobb. Viktiga positioner har tagits bort och då tänker jag närmast på polisväsendet och vårdsektorn där sekreterare och administratörer har fått gå, vilket gett som resultat att dessa områdes hjärtepunkter har fått lida. Varken läkare eller poliser hinner göra vad de egentligen är ämnade för då pappersarbetet tar alltför lång tid och för stor del av deras egentliga arbete. Stress och tidsbrist är givna resultat vilket sprider sig som ringar på vattnet och alla försöker hålle uppe tempot i rädsla för att bli ersatta av någon annan. Någon som är snabbare, billigare och effektivare. Människovärdet är ett resultat av hur mycket du kan prestera och den som inte är vid 100% hälsa får det väldigt svårt att konkurrera.

En tredje sak jag tänker på är hur lätt det är att välkomna och avfärda en annan människa. Kanske det är för att vi har så mycket annat att tänka på att vi måste rationalisera bort det som utvecklar oss mest av allt; möten med andra människor? Vi hinner inte sätta oss ner och lära känna någon ny människa, att lyssna och försöka förstå, att bara njuta av stunden ihop med en annan tänkande individ. En personlighet med känslor och tankar, precis som vi själva. Kanske det beror på internet och dess oerhört enkla och snabba sätt för oss att kommunicera på som gör det så enkelt. En av- och på-knapp för sociala relationer, vilket såklart är oerhört bekvämt. Är någon annan människa jobbig eller krävande så kan man faktiskt stänga av den personen för att slippa ta en diskussion eller ens bry sig. För vem är egentligen den där Anders som skriver om en massa saker? Vilken är hans favoritfärg? Vilken är hans favoriträtt? Vet vi dessa enkla saker om våra medmänniskor eller har vi haft för bråttom i vårt egen bekvämlighet?

För oavsett hur vi vrider och vänder på det så är det faktiskt människor vi interagerar med, som vi utbyter tankar och idéer med, som får oss att skratta, tänka och ibland gråta. Som vi med lite tur, lär känna en smula, som vi gillar, älskar, ogillar eller hatar. Formbara personligheter, färgade av arv, miljö, erfarenheter, känslor och möten med andra människor.

Precis som dig och mig har de ett värde, kanske större än vi någonsin kan ana. Kanske, bara kanske är de värda en chans 😉

Annonser
%d bloggare gillar detta: