Dagens fundering

Det är märkligt hur ensam man kan känna sig trots att man ändå, varje dag, är mitt i händelsernas centrum. Som om dagarna och dess innehåll på något sätt tycks rinna ut i en slags grå massa. Som sandkornen i ett timglas. Trots att man varje dag är social och diskuterar, skrattar och njuter för stunden, så kommer ändå ensamheten krypandes otäckt nära när dagen börjar bli sen. Det är då man börjar längta så oerhört efter nästa dag och ännu en chans att mota bort ensamhetens smärta, åtminstone för några timmar.

Alla andra verkar ha ett mål och ett syfte, jämt, hela tiden, dygnet runt. Eller kanske det bara är exakt samma känslor för dem som jag kan känna, när dagen lider mot sitt slut.

Inspirerad av del 3 av Nordstan.

Annonser

2 svar

  1. Det är inte något problem förrän det blir ett problem. Med andra ord, allt är relativt.

  2. Borde väl inte varr någe problem. Skönt med tystnad!!!

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: