Alfa- och betahannar

Mansideal. Stereotyper. Självförtroende. Livsmål. Bra egenskaper.

Jag hade turen att få mig en väldigt matnyttig diskussion idag som faktiskt rubbade min värld en smula. Insikten att allt inte är svart och vitt kan vara ganska omtumlande, även om man hela tiden vetat att världen och människorna däri inte är riktigt så enkla som man ofta hoppas. Men låt oss börja från början så att det blir enklare att förstå….

Hur ser idealmannen ut? För troligtvis har vi en sådan bild inpräntad någonstans i vårt inre och varför vi väljer just dessa ideal kan bero på en hel del olika saker. Dock kommer jag inte att gå in på dem just nu.

För egen del har jag minst två bilder av hur en ”riktig man” ska se ut och vara. Observera, inte som jag vill ha honom (bara för att utesluta vissa feltolkningar) utan som ett slags mål, ett ideal att uppnå. Med andra ord är jag inte där ännu, känns det som, men å andra sidan kan jag ha fel i att vilja uppnå något som inte går att nå utan helt enkelt nöja mig med vem jag är – så långt det är möjligt.

Men som sagt har jag två bilder av hur den ideala mannen ska se ut. Dels ska han ha ett tryggt liv, vilket i mina ögon betyder saker. Skamfullt så ja, saker, och då är jag absolut inte någon materialist, snarare tvärtom. Jag ska strax förklara närmare hur jag menar, men saker som Volvo, villa eller stuga, vovve, fast jobb – ytliga saker är viktigt. Men återigen, jag kan ha fel.

Inre egenskaper, sådana som jag har, de räknas inte lika mycket, speciellt inte när man är som mig som gärna blir tyst när andra personer blir för högljudda. Att jag är skapande, lyhörd, empatisk, konstnärlig, kunnig m.m.m bla, bla bla räcker inte lika långt och är inte lika mycket värt när det gäller att mäta sig med andra män. De är oftast bättre, snyggare, framgångsrikare eller ”whatever” men alltid minst ett snäpp bättre än mig, på alla sätt. Eller? Har jag verkligen rätt i det? Kan omvärlden och mina medmänniskor vara så lättmanipulerade att de faller för sådana bufflar? Nej, antagligen inte. Jag tror verkligen att min bild av mig själv och hur värdelösa alla mina egna genskaper är är värt något. Men varför känns det inte som att jag har rätt då?

Jag säger inte att jag är en alfahanne, inte heller en betahanne men jag kan snabbt växla mellan de rollerna när tillfället kräver det. Sant är ju också att det gäller att välja sina strider, och det gör jag. Som en sanningssökare så vet jag när jag har rätt och backar inte en millimeter när det gäller, likaså när det kommer till att försvara andra människor – och kanske det är där skon klämmer som hårdast. Att jag prioriterar andra människors väl och bortser från mig själv. Att jag med en gång antar att jag kan undantas från alla sammanhang. Tack vare ett ganska tilltufsat självförtroende och utan en fast förankring när det gäller ett genuint mansideal under min uppväxt, kan jag inte leva upp till mina egna förväntningar. En önskan att vara något mer än jag redan är som till dags dato inte riktigt fungerat, så kanske det fungerar om jag strävar mot ett mål som kanske inte ens går att nå eller är något önsvärt, varken från mig eller mina medmänniskor?

Som ni ser har jag en hel del funderingar om det här ämnet, men så känns det också som att det är ett viktigt ämne, som en del av ett pussel som saknas för att bli komplett. Att jag sedan fick både en och två funderingar om mina egna tankesätt, det ser jag bara som en bonus. Såsom, varför nedvärderar jag mina egna egenskaper när jag innerst inne vet att de är värda mer än en prålig bil eller en lägenhet i innerstan? Sådana här saker är inte lätta och det kommer ta lite tid innan jag har rett ut mina egna tankebanor men när de väl kommit på plats så kan jag vara säker på att ännu en del av mitt förvirrade liv har funnit stillhet.

Jag skriver och jag skriver bra, det vet jag. Jag har även skrivit ett långt inlägg nu samtidigt som jag försökt vara pedagogisk, med omtanke för mina läsare, vilket också är en bra grej. Nu ska jag bara fatta att det är BRA.

Riktigt jäkla bra.

Annonser

2 svar

  1. Intressant, det där om utseende. Senast någon sa något om mitt utseende var väl 1990 och om mina prestationer sägs det inte mycket om alls.
    Förra veckan stannade jag hemma utan att ringa till jobbet och ingen märkte att jag var frånvarande, det var ju lagom kul.

    Hur som helst, den diskussionen fortsatte igår kväll och ja, har man ”saker” så attraherar man troligtvis fel klientel men om man inte har det, ja då syns man inte. Faktiskt väldigt komplext men å andra sidan, man kan ju inleda en livsstil där man försöker klara sig utan merparten av medmänniskor. Det är väl enklast och inte helt omöjligt skulle jag tro.

  2. Det är verkligen tråkigt att vi har dessa snäva, snäva könsroller. Jag skulle vilja säga att ja, ”saker” spelar roll, i och med att de ofta också betyder trygghet och ekonomisk stabilitet, men att självsäkerhet har den centrala rollen.

    Grovt förenklat: Mannen ska vara den aktiva, och kvinnan ska vara den som lockar till sig, vilket t.ex. resulterar i att män som är mindre framåt inte alls har samma chanser. Min könsroll märker jag av som tydligast i det att folk först och främst lägger märke till mitt utseende, och kommenterar det, och sedan mina faktiska prestationer. Och det är ju synd.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: