Dags att koppla ned, och av.

En intressant artikel i Dagens Nyheter beskriver hur en hel familj lade ner allt som hade med internet, facebook m.m. under ett halvårs tid, enbart för att de knappt hade kontakt med varandra. Trots att de levde ihop under samma tak.

Kanske det är en generationsfråga om hur mycket man är och vill vara nåbar hela tiden och själv har jag börjat tröttna på det. Det känns stressigt. Kanske det är precis vad man gör, tröttnar på nästan allt om man gör det varje dag i flera års tid? Och visst verkar det finnas många människor som längtar tillbaka till det jordnära, det beprövade som alltid finns där naturligt. Det beprövade, traditionella, stilla och mindre stressfyllt. Dock är det inte så många som gör verklighet av det.

Sedan kan man ju börja fundera på hur mycket energi vi skulle spara om vi kanske slutade vara nåbara på t. ex. helgerna. Dessutom skulle det väl vara en bra grej att göra för miljön.

Väldigt tänkbart. Utan varken dator eller processor.

Annonser

5 svar

  1. kerstin: Ja det låter som en hoppfull tanke, att man kanske inte ska lägga sitt liv bakom en skärm i flertalet år. Det finns annat, viktigare, att göra.

    Sommai: Vilket?

  2. Bra inlägg, både i denna blogg på i DN. Folk måste börja förstå att den ständiga uppkopplingen och tillgängligheten kommer leda till stress som vi inte kan hantera. Jag hoppas verkligen att detta kan inspirera fler att göra liknande saker, eller i allafall få sig en tankeställare.

  3. bulls

  4. Iofs sant, men om man hade haft målet att vara helt utan så hade det säkert kännts bättre. Om man har avreggat sig på diverse sajter osv. Ska det vara semester så ska det 😛

  5. Tänkvärt. Visst kan det bli för mycket av det ”goda” ibland. jag känner själv att jag kan sitta lite för mycket framför datorn och sonen klagar på att man får sms heeela tiden.
    Å andra sidan var det stressigt att vara utan med men på ett annat sätt. Vi tillbringade nyår i ”fusk-fjällen” och vår stuga låg precis i en radioskugga. Utan mobil och internet i 4 dagar och det kändes som en förlust (en slags tomhet .. man var ju så van att ha det) att inte våra anhöriga kunde nå oss om det verkligen var något viktigt. Som tur var hände inget men ändå …

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: