Smärtfyllda forna slöjor – Del 2

Likt glödande spjutspetsar kände jag hur förtvivlan grep mitt bröst i ett obarmhärtigt strupgrepp. All glädje, allt hopp, all förväntan rann ur mig och det kändes som en spark i magen som var nära att golva mig. Frågorna började nu att hopa sig. Varför gav hon mig den där blicken? Hade jag tolkat den helt fel? Varför hade hon försvunnit så plötsligt? Varför var det tvunget att jag än en gång skulle få känna den oerhörda smärtan av bitter förlust och saknad av något som kunnat bli? Jag var minst sagt besviken över situationen och kände ilskan komma över mig. Hur hade jag kunnat, ens för en sekund, vågat hoppas på någonting bra? Kanske var det ölens fel, som hade lurat mig så. Ja, så var det säkert! Ett sådant misstag hade aldrig hänt om jag varit nykter och då hade jag sluppit känna nederlagets svidande eftersmak. Fan också, hur hade jag kunnat vara så dum?!

Med tusen anklagande röster i mitt huvud vände jag mig sakta mot bardisken igen. Det var dags att begrava mina sorger i ett hav av alkohol av alla de sorter, för det var så det kändes. Det var det enda öde jag var värd och ämnad att få. Alkoholen, hur flyktig och falsk den än må vara, kan man ändå alltid lita på. Den gjorde alltid sitt jobb väl om man bara ägnade tillräckligt mycket uppmärksamhet mot den. Men när jag var nästan framme råkade jag få ögonkontakt med bartendern och jag kunde läsa i hans ansikte att han hade något viktigt att säga mig.

-Anders?
-Ja, svarade jag med höjda ögonbryn i en undran vad han ville.
-Kvinnan som satt här alldeles nyss, hon lämnade ett meddelande åt dig.
Jag sa inget och var stum av förväntan. Bartendern granskade mig flyktigt och fortsatte.
-Hon sa att hon behövde en nypa frisk luft och gick ut bakvägen. Hon hade visst något mycket viktigt att fundera på.
-Tack så mycket, det var ytterst generöst att ge lite omtanke åt dina medmänniskor, svarade jag, även om vi bara är här för kvällen och aldrig lär råkas igen. Ytterst berömvärt.
-Det kanske kan vara värt en penning i dricks, sa bartendern? Han gav mig en blick och nickade åt lerkruset där berusade och glada herrar kastade sina sista växelmynt som ett blygsamt tack för bra service. Jag matade ner hundra kronor och log snett åt honom. Jag kände att det var väl spenderade pengar.

Med visst slit och armbågande kunde jag ta mig fram genom lokalen och slutligen var jag vid bakdörren och öppnade den med viss försiktighet. Dörren ledde mig ut i en dunkel och sunkig korridor där jag anade att bartendern fick sina leveranser igenom. Det luktade av utspillda drycker och genom alla fläckar på golvet anade jag att tanken inte var helt obefogad.

I änden av korridoren fanns ännu en dörr och över den hängde en ut-skylt som berättade för mig att jag var på rätt väg. Jag stegade med raska steg i den riktningen, öppnade dörren och såg ut över en mörk bakgård, belamrad av stora lådor och annan bråte. Men gårdsplanen var tom och inte en människa fanns att se. Den huggande känslan av besvikelse hann knappt sätta sina tänder i mig då jag såg skoavtryck i gruset som ledde mot ett hål i träplanket. Timmen var sen och bortom planket kunde jag bara se totalt mörker och höra vågornas svaga brusande när de fridsamt mötte strandens svala sand.

Med viss tvekan över vad jag skulle finna om jag följde avtrycken i gruset, och med vetskapen om att detta var ett främmande område för mig, bestämde jag mig ändå till slut att följa efter. Det svaga månskenet som blänkte i miljontals sandkorn skulle säkert kunna ge mig åtminstone en smulas vägledning. Med ett nervös andetag gick jag över gårdsplanen, samtidigt som jag aktade mig för att snava över något. Med ett stort kliv tog jag mig till andra sidan planket. In i ett totalt mörker men med hoppet dansandes inom mig.

Annonser
%d bloggare gillar detta: