Relationer kommer och går

Människan är ett flockdjur och utan samarbete hade vi antagligen varit utdöda för länge sedan. Eller åtminstone i mycket mindre antal och troligtvis utan en massa problem som kommer nästan automatiskt genom att ha olika typer av relationer.

Som den livsåskådare jag är, med drag av konstighet, kan jag absolut säga att jag inte är en expert på det där med relationer. Eller ens människor,när jag tänker efter. Det verkar så komplext och komplicerat och det finns en massa oskrivna spelregler att följa som man tydligen ska känna till utan att ha dem avslöjade eller uttalade. Som om man skulle förstå dem ändå. Det verkar vara en slags lek som jag inte riktigt förstår även om jag nu har försökt i snart 30 år.

Vi hade faktiskt en väldigt intressant diskussion på jobbet ikväll om hur det kommer sig att man alltid, i ett repetativt mönster, dras till fel sorts människor, och det var ju inget lätt att svara på. Kanske man söker spänning och dras till en viss sorts människor, eller till människor som på något sätt behöver hjälp i sitt trassliga liv. Den så kallade samariten. Men vad jag tror stenhårt på är att det måste finnas någon slags läge i en relation där man är bekväm både med sig själv och andra, att man är trygg i sig själv och till viss del realist, samtidigt som man kan tillåta sig själv att vara spontant romantisk och påhittig. En realistisk romantiker med inslag av galna påhitt och med god humor och syn på livet. Det låter väl inte helt knas?

Sedan spelar nog självförtroendet en viss roll också. Emellanåt har jag funderat på att skaffa mig en varningsetikett, kanske trycka en t-shirt eller något liknande, som jag kan ha på mig under jobbiga perioder i livet. Kanske med texten ”Astråkig” när jag känner mig på det sättet, eller kanske något mer totalt avstötande, typ ”Bottennapp”. Eller nej, det vore kanske att göra det i överkant med risk att bli stämplad för livet. Sedan får man ju hänga den t-shirten i malpåse ifall man råkar bli ihop med någon som faktiskt gillar mig. Tål att fundera på…

Orsaken till varför jag skriver det här är kanske ganska lätt att gissa sig till. Efter ett år av emotionella utbrott, om mestadels småsaker och missförstånd, fick jag nog och sa att nu ger jag upp. Femte gången gillt liksom, för oavsett hur mycket man från en början hoppas på att allt ska gå bra, så kommer det verkliga livet, uppgivenheten och ren fakta, sakta smygandes, knackar dig på axeln och säger att det här är helt enkelt inte bra för dig. När man slits mellan hopp och förtvivlan och hela tiden måste sväva mellan glädje och sorg så dröjer det knappast länge tills man helt enkelt inte orkar längre.

Men som sagt, jag är ingen expert på relationer och jag kommer nog aldrig bli det heller. Jag vet bara att jag har gjort rätt för att det känns så och nu ska jag försöka leva livet lite bredare än det senaste året. Utan kompromisser, utan att behöva begränsa mig själv hela tiden och behöva vara försiktig med vad jag säger och gör av rädsla för missförstånd.

Gjort är gjort, försökt är försökt. Nu går vi vidare.

 

Annonser

3 svar

  1. Jag förstår …
    Det kan vara en djungel ibland och nej inget ”bottenapp” 😛
    Parförhållande/relationer är ett slags system. System som kan drabbas av kritiska fel …
    ”Det själviska jaget” begär och väntar på att den andra ska leverera och vi vet hur den kan visa sig. Svartsjuka, kontrollbehov, ett behov att bli mer bekräftad, den egoistiska smärtan när den ena lämnar den andra för en annan människa osv.”
    Detta gör att vi blir känslomässigt beroende av andra människor vilket i sin tur kan försätta oss sorg eftersom egot inte ”får” det den önskar.

    (texten nedan är lånad av tillåtelse men jag tycker den är så bra)
    ”Jag är allt och alla i min värld.
    Det betyder att jag kan inte ha ett ‘förhållande’/relation eller vara gift.
    I min värld är den personen jag träffar jag.
    Jag kan inte vara tillsammans med mig själv.
    Det skulle vara ett sjävbedrägeri.”

    Hjärnan hatar ovisshet och medvetet kanske också omedvetet söker den sig tillbaka till bekväma mönster även om det s.a.s. inte har varit en bra situation.
    Hoppas du mår bättre
    Kram

  2. Jao men om man är i en förhoppningsvis läkande process och förväntas må bättre i framtiden?
    Ujuj knepigt 🙂

  3. Framförallt ska man aldrig stanna om det inte får en att må bra. Oavsett om det gäller kärlek eller vänner!!

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: