Är du en INTP-vän?

Jag funderade idag på något som hände för några dagar sedan. Eller egentligen har det varit en följetång under de senaste 30 åren eller så. Jag har fått några frågor om vänskap och fick lite funderingar om just detta. Egentligen känns det lite obekvämt att skriva om det, men å andra sidan är det ett viktigt ämne och jag är nyfiken på vad andra människor tänker om vänskap och vänner.

Först och främst verkar det väldigt självklart för nästan alla att ha vänner omkring sig. De kommer på fika, de hjälper till med olika saker, man kommer ihåg varandras födelsedagar, man kan prata om allt och man ställer upp för varandra när det blåser kallt osv. Det är iaf vad jag inbillar mig hur en vänskap ska vara. Kanske jag har fel.

Sedan finns det människor som inte alls har det så. Trots att de mer än gärna har en fika, som kan prata, lyssna och hjälpa, skickar julkort och lagar bilen eller datorn helt gratis men som ändå anses vara socialt inkompetent. Hur det kan bli så har jag faktiskt ingen aning om.

Däremot kan jag förstå om en sådan människa sluter sig allt mer inom sig, undviker människor allt mer, blir tystare i sällskap och mer eller mindre avskärmar sig från andra människor. Speciellt om försöken att vara social har pågått i decennier och motgångarna har kommit efter varandra. Efter ett tag blir man trött på att folk sviker eller försöker utnyttja dig. Det är på många sätt samma situation som i många andra typer av relationer. Men jag tror inte det är en skam att vara utan vänner, även om det kan vara en indikation eller någon slags bevis på hur bra man är rent socialt. Det verkar som man ska skämmas för att man inte har många vänner, men varför? Visst, människan är av naturen ett socialt djur men dagens samhälle kräver inte lika mycket att vi är det.

Jag googlade runt lite och fann en tjej som beskriver situationen så bra:

  • Blir trött när hon är social men kan diskutera.
  • Älskar att göra saker själv.
  • Avskyr att prata i telefon.
  • Känner sig låst av bokade aktiviteter.
  • Gillar fester men blir snabbt uttråkad.
  • Trivs egentligen bäst med sin sambo.

Sedan läste jag kommentarerna hon fick och fann en hyfsat bra förklaring på detta, nämligen att hon var en speciell typ av människa, en så kallad INTP: Introverted Thinking with Extraverted Intuition. Hela texten går att läsa här men allting står på engelska så jag kan ju sammanfatta de punkter som jag känner igen mig i.

  • Hanterar saker rationellt och logiskt.
  • Lever efter teoretiska möjligheter.
  • Söker klarhet i allting och törstar alltid efter mer kunskap.
  • Lever i sina egna tankar, i sin egen hjärna.
  • Vill upplysa sin omgivning.
  • Arbetar konstant med nya teorier.
  • Hittar sina egna lösningar och åsidosätter ofta gamla teorier, tankesätt eller lagar.
  • Älskar nya idéer och att diskutera dem med andra människor.
  • Gillar inte att leda eller kontrollera andra människor.
  • Kan vara väldigt envis då det kommer till att försvara någon av hans/hennes idéer eller teorier.
  • Självsäker inför människor han/hon känner.
  • Inte så bra på känslor och är inte alla gånger så bra på att besvara känslor inom närmare relationer.
  • Är väldigt korrekt och noggrann.
  • Ofta oberoende, okonventionell och originell.
  • Siktar inte på popularitet eller säkra lösningar.

Kanske ni känner igen er? Jag misstänker nämligen att kreativa människor och som dessutom älskar att skriva, kan ha ett samband med att vara en INTP.

Nu tappade jag tråden lite grand men för att komma till saken tror jag inte alla är lika bra på att skaffa vänner, eller för den delen, att behålla dem. Jag må inte ha många vänner men de är åtminstone av väldigt god kvalitet, och det är ju skönt att veta.
Att det sedan är så svårt att skaffa nya bekantskaper, mycket tack vare att man är kille och hela tiden blir misstänkt för att ha baktankar, gör det inte lättare precis.
Kanske jag bara haft oturen att hamna i fel typer av sällskap, jag vet inte. Det är ganska komplicerat det där med relationer men jag har inte gett upp ännu. Den som har vägarna förbi Borås och är sugen på en fika får tjoa till.

Om inget annat lär det iaf bli ett bra blogginlägg

Bilder från cigarfan.wordpress.com, todayispretty.wordpress.com och www.emotioneric.com

Annonser

2 svar

  1. Ja det kanske är en vanesak, något man fostras in i liksom, men jag förstår hur du tänker. Om man inte vill vara social så ska man ju inte behöva tvinga sig heller. Tur att man kan välja själv.
    Hoppas det går bra med din make och att ni hittar en lever snart!

  2. Jag är social men har blivit påtvingad att vara ensam, pga mitt tinnituss!

    Jag orkar inte med en massa människor som pratar och står i och en massa onödigt sorl i bakgrunden som gör att tinnitusset blir ännu värre efter ett par timmar, höga och låga ljud speglar av sej!

    Jag har ett liv och mitt liv innefattar min sambo som nu är sjuk och väntar på en lever, jag har mina barn och barnbarn! Men att ha en riktig riktig vän, har jag aldrig haft och är inte heller ledsen för det! Jag har aldrig haft det behovet!

    Men det är intressant det du skriver att många anser en del som hellre är själva, som underliga, för att de inte har en massa vänner omkring sej! Jag är precis som den tjejen du tyckte beskrev ensamheten så bra!

    Exakt så känner jag oxå och att känna skam över att inte ha någon riktig vän, kommer jag aldrig att ha! Snarare tvärtemot, bättre att ha många bekanta än riktiga vänner, för då kan ja kontrollera allt springade hit och dit själv!

    Även när mina barn var små höll jag mej från andra mammors envisa träffanden hit och dit på fika och allt annat som jag inte behövde! Det räckte att mina barn lekte med andra barn i sandlådorna och jag artigt satt bredvid och småpratade med de andra mammorna! Men till att bli så intim att man sprang hemma

    Medans jag arbetade räckte det gott och väl att ha arbetskamraterna på jobbet men inte på fritiden och jag har aldrig mått dåligt av det!

    Nu är jag sjukpensionär sedan över 10 år tillbaka och det var inte svårt för mej att vara hemma med min sambo, att det bara är vi två, barnen var utflugna och de kommer och hälsar på med sina barnbarn, det räcker!

    Jag är van vid att leva så här och trivs så himlans bra med min sambo och med mej själv, hhahaahahahahhaa!
    Det enda stora molnet på himlen är att han väntar på en lever och blir sämre och sämre för var dag som går!

    God fortsättning på det nya året

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: