Dagens bild: Ironi.

Ibland råkar man ut för livets ironi och extra roligt blir det när man förut inte alls har reflekterat över det. Som att jag med mina kassa ben faktiskt har en rulle Ballerina hemma. Ja jisses haha.

Anders lagar mat – the brutal way.

Så man tar sig med bussjäveln till affärjäveln, dra runt en vagnjävel och plocka ner varujävlarna för att sedan dra upp dem igen vid kassajäveln. Sedan ska man ner med dem igen i påsjävlarna, dra skiten upp till busshållplatsen säkerligen i snålblåst, uppförsbacke och drivis, fippla runt med dem samtidigt som bussfan drar iväg i en rivstart så att varorna flyger all världens väg, stiga av busseländet igen, gå en halvmil i uppförsbacke samtidigt som man försöker parera för förbisusande skateboardsåkande skitungar, hål i gatan, hundbajs och rötter, in i lägenheten och upp med skiten på köksbordet och slutligen in i kylskåpsh-vetet.

Sedan är det dags att sätta igång matlagningen för vid detta lag är man utmattad, ögonen står i kors, kvällen är på väg och magen låter som den är på väg ut på egen hand för att äta allt som kommer i dess väg. Så ut med kastruller, karotter, kastruller och resten av verktygslådan för nu ska här lagas mat för sjutton gubbar!

I brist på avlastningsytor använder jag fönsterbrädan både in- och utvändigt, dasset, hundskrället och golvet och med risk för att snubbla och slå ihjäl mig, använder jag självklart ännu en kastrull som hjälm. Beväpnad med brandsläckare skrider jag till verket och för att inte bli störd i onödan har jag givetvis plockat ner alla brandvarnare, hängt en stör ej-skylt på dörren och varnat mina närmaste grannar.

Spisen värms upp och rökutvecklingen är total då ugnen är från medeltiden, med andra ord, gasmask på och i med köttsalladen i stekpannan, kniven i huvudrätten, sleven i bunken med mäsk och groggen i fylltratten. Veva, hacka, banka, möra, bröta och vråla med diverse avbrott från bland annat polis och brandkår som undrar om de kan hjälpa till. Dock hävdar jag bestämt att själv är bästa dräng och påtalar detta världsvant på min brutna engelska att ”the more cocks the bratworst soup”.

Efter en timmes slit i helvetisk värme, imma på både glasögon och fönsterrutor är allting klart och det är dags att servera. Ut flyger tallrik och bestick, en Norrlands Guld och för att vara säker, en snabb koll på om livförsäkringen fortfarande gäller och en diskret hink under bordet. Detta på grund av att om maten mot all förmodan smakar värre än den ser ut, eller bäst-föredatumet kanske är fifflat med eller om om någon elak terrorist har laddat maten med salmonella. Att sedan mala i sig maten är inga större problem, speciellt med tanke på att min trogna hund sitter alldeles intill, dreglandes och med sina stora ögon anklagar mig för att vara världens elakaste husse som inte delar med sig. Dock kan det hända, ytterst sällan, att jycken får en liten smakbit vilket oftast resulterar i ett akut besök hos veterinären eller att hon springer ylandes iväg för att gömma sig under sängen i tre dagar.

När maten är inmundigad, drycken har slunkit ned och alla har överlevt ska man duka av och alla tillbehör läggas tillbaka och/eller diskas. Denna diskhög har då antagit enorma proportioner och endast iförd bergsklättrarutrustning kan man nå vattenkranen och flaskan med diskmedel. Självklart kan man inte besegra denna disk på en gång utan kan ta upp emot tre omgångar och detta gör man i sann Per Moberg-stil vilket innebär en omgång med antingen högtryckstvätt eller lättlurade släktingar alternativt vänner man kan ha kvar från föregående middagsbjudningar. Vissa människor brukar fråga mig varför jag envisas med att diska för hand och jag envisas med att påstå att  det är en skön stund att fundera på. Lite terapi alltså och mental uppladdning inför nästa gång det är dags att handla mat och sedan laga den.

Med andra ord blir det en hel jäkla massa tid på att fundera och det är på detta sätt jag kommer på alla smarta inlägg till min blogg. Så var alltså den hemligheten avslöjad – jag diskar nästan jämt av all jäkla matlagning! Att jag sedan är ganska smal är en annan historia. Men med tanke på ovanstående pärs så kanske det inte är vidare konstigt.

Dagens fundering

Den senaste tiden har jag funderat på elaka människor. Eller njae, snarare de som tror att de är roliga när de precis varje gång rackar ner på folk. Ironi och sarkasm kan vara kul, men knappast varenda gång de öppnar käften, eller hur?

De är lite roliga, de där människorna, samtidigt tragiska. Dels för att de verkligen tror att de är vitsiga, dels för att de är så simpla och enkelspåriga. Det är sådana människor man ger chans efter chans i hopp om att de ska ”finna ljuset” och bli bättre men nejdå, de envisas med att vara enfaldiga. Å andra sidan, det är ju knappast vårat problem, eller hur? För det största problemet får de själva när de en dag inser vilka kreatur de har varit och hur rätt vi har haft.

Det finns många fårskallar i vår herres hage och alla ska vi tåla

Snacka om ironi.

Ibland blir inte livet som man har tänkt sig, eller hur? Och ibland får man äta upp vad man har sagt.

För ganska många år sedan sa jag att jag skulle aldrig någonsin kunna tänka mig ett skrivbordsjobb. Jag föredrog hellre något hantverksmässigt eller kroppsarbete och att skyffla papper var något för de som var av den finare sorten. Sedan dess har jag många gånger jobbat inom kontor och tycker idag att det är helt okej. Faktiskt något jag skulle föredra.

Eller som någon gång i slutet av 90-talet då jag ihärdigt envisades med att datorer bara var en mode-fluga, något tillfälligt och som snart skulle dö ut. Tänk så fel man kan ha för nu finns ju internet och datorer överallt och själv använder jag dem varenda dag.

Under tidiga 90-talet gick jag en påbyggnadsutbildning som hette Kommunikation & Media där vi bland annat fick studera grafisk formgivning, reklam, journalism och fotografering. Efter ett tag märkte jag att mitt intresse för denna utbildning var ganska svalt och framförallt med fotograferingen. Det kändes helt enkelt så jobbigt och onaturligt att springa runt med en kamera och trycka upp den i fejan på stackars människor som var menade att bli mina offer. Så känns det iofs fortfarande men idag har jag ju dagens bild både på den här bloggen och på jobbet.

Med andra ord, man ska aldrig säga aldrig för man vet aldrig vad livet har att erbjuda