I ögat av stormen, finns du nu
när etablerade relationer tvingas itu.
När tiden är mogen att lämna det som var
det som inte längre gav utan bara skar.
Gott är det då att veta vilka som finns nära
de som gärna hjälper dig och alltid kommer att vara dig kära.
När mörkret känns som mest hopplöst, trist och grått
var det ändå hela tiden ditt hopp och tro du bistått.
Men en dag skingrades molnen och du insåg vad som var rätt
när tankarna blev klara och av bitterhet du blev mätt.
En strimma av hopp och ljus och du vågade dig ut
du hade modet att slutligen göra ett tungt beslut.
Nu är det bara vägen framåt som gäller
och säkert värt de tårar som du fäller.
Med stöd från oss som bryr sig om och vill dig väl
vi som vet att man aldrig kan kväva en eldsjäl.
En sådan som du som är värd allt gott och bra
ska ha mer än det som bara är halvbra.
Som jag nämnde för några dagar sedan verkar bloggosfären överhettas av diverse diskussioner av politisk art. Främst då om Juholt och Socialdemokraterna, förtroendekris och det ena med det andra. Nyheter som varvas med andra, mer jordnära saker som att t. ex. gå ner i vikt, om laxermedel, sport eller svenskarnas heliga kossa, snuset. Och visst är det viktiga saker. Jätteviktiga. Annars hade väl inte tidningarna skrivit om dem, eller hur? Livet tuffar på i sin vanliga takt liksom.
Samtidigt som storm efter storm besöker oss och märkliga fenomen runtom i naturen som inte verkar naturliga sker. Är det liksom ingen annan som är oroliga över sådant än jag? Varför läser jag så väldigt lite om åtgärderna för att förhindra växthusgaser och liknande? Varför gör inte Obama något? Varför räddar ingen världen?!
Kanske av den enkla anledningen att vår egen bakgård alltid känns bekvämast där vi bara behöver rätta till prillan under läppen, hålla i hatten i nästa storm, samtidigt som vi går ner till affären – som så många gånger förr – för att köpa 2 liter mjölk och det senaste numret av Hänt i Vecket. För än så länge går inga miljövänliga snabbtåg rakt in i en paradisliknande framtid.
Tekniken går framåt och av någon anledning tycks vi vilja efterlikna oss själva, åtminstone när det gäller robotik.
Men när en popgrupp, AKB48, beståendes av 58 medlemmar(?) visar sig ha en fiktiv, påhittad medlem, börjar man undra vart det ska sluta. I detta fallet var det fansen som fattade misstankar så man kan ju tänka sig hur de kände sig när sanningen kom fram. Nu handlade det visserligen inte om en människolik robot men det är samtidigt lite oroväckande att man kan göra i stort vad som helst via datorer och internet. Vem vet vad som egentligen är sanning eller inte?
Sveriges motsvarighet till falska personligheter online lär ju vara Kissie, som via sitt alter ego tjänar massor av pengar, mestadels på grund av provokativa uttalanden. Debatterat, ja absolut. Men hela grejen med detta är ganska intressant. Varför söker vi oss till skandaleromsusade personligheter, fiktiva eller inte, och kan något sådant ersätta en vanlig människa?
Japanerna är ju grymma på det här med människoliknande robotar och tanken är att i viss mån ersätta vårdpersonal inom äldreomsorgen. Främst ska de vara till för sällskap så att vårdtagaren inte ska känna sig så ensam och det kan ju kanske fungera till viss del. Man brukar efterlysa hjärta och själ i sådana omständigheter, vilket såklart inte finns, men hur mycket krävs för att en människa ska kunna lura sig själv såpass mycket i sin desperation av sällskap att man bortser att det faktiskt är en maskin och inte en medmänniska? För nu börjar det verkligen bli svårt att se skillnaden:
I förrgår råkade jag zappa in på ett program som handlade om nätdejting och några människor förklarade vad detta fenomen innebar för dem. Självklart sökte de efter en partner, men det var smått sorgligt att se hur dåliga odds de hade mot sig. Dejt efter dejt men inget seriöst förhållande och de var totalt insnöade i detta, i jakten på den rätta, den perfekta.
En man berättade att han hade fått en jättebra kontakt med en yngre kvinna som bodde i, jag tror det var Ukraina, och de hade så mycket gemensamt och allt var skimrande i rosa. Så han bestämde sig för att åka dit och hälsa på. Kort innan han landade fick han ett sms att det vore billigare för honom att bo på ett annat ställe än hotellet han hade siktet på. Sagt och gjort, han lyssnade på tjejens råd och det var det sista han hörde av henne. Istället hamnade han i något skumt område där en biffig kille tyckte att han skulle betala massor av pengar, annars skulle saker hända med honom. Tjejen hörde han såklart aldrig av igen.
Så där ser man hur sårbara vi är i jakten på lycka, närhet, värme och ren mänsklighet. Vissa av oss gör de mest vansinniga saker ända tills vi stänger av känslorna nästan helt av idel besvikelser. För att det känns säkrare på det sättet. Kanske vi rent av skaffar oss en programmerbar robot så att vi slipper alla krångliga bitar med att vara mänskliga?
Eller så kör man en kompromiss, precis som Doofy i filmen Scary Movie…
Jahapp, vad var det jag sa? Nu är debatterna igång om varför vi män egentligen behövs. Lysande!
Författaren Erik Helmerson menar att mannen riskerar att bli onödig, medan mansforskaren (kan man vara sådant också?) Niclas Järvklo tycker annorlunda. Läs mer här.
Men om man ska vara seriös för en stund, så låter det ju ganska hemskt att en människa kan vara onödig. Iofs, det beror ju på till hur stor del man är det och varför men jag tror inte att männen kommer bli helt onödiga. Spännande teori iofs. Men visst pekar alla tecken mot att kvinnan kommer ta över världen år 2030, som forskarna säger. Såklart inte allt på en gång men åtminstone bit för bit och själv tycker jag det verkar oundvikligt.
Därmed undrar jag såklart hur världen kommer se ut år 2040…
Postering på Gotland med överbefälhavare Greta vid Manskontrolleringsenheten som kikar ut i fönstergluggen, beväpnad med både strykjärn och doftspray.
Män är inlåsta i olika reservat på olika platser i landet. Självklart utrustat med alla sportkanaler som finns, krogen runt hörnet och Bauhaus i vartenda gatuhörn. Kvinnorna däremot har inrättat ett slags jour-nät för de gånger de behöver en man – det vill säga antingen när batterierna har tagit slut eller de människolika robotorna är inne på sjumila-service.
Nä grabbar, det är nog lika bra att acceptera fakta. För att inte hela manssläktet ska gå under så måste vi helt enkelt börja lyssna på våra fruar och flickvänner. Vi måste lära oss att vara mer flexibla, spontana och lite mer spännande för att fortsätta vara intressanta för det motsatta könet. Kanske rent av göra lite hemarbete.
Jag vet att det kan kännas tungt men det är väl bättre än att bli inlåst i bur i ett reservat, någonstans i Norrland? Lika bra att ta fram diskborsten och börja öva
I en artikel i dagens E24 kan man läsa om hur framtidens vägar kommer se ut då oljan har tagit slut. Tanken är att bilar som går på fossila bränslen ska bli historia.
Anders Nordqvist är projektägare och har drivit projektet från start. Han har en bakgrund inom åkerinäringen och då han drog igång projekt Elvägar var det många som skakade på huvudet.
– Den vanligaste invändningen är att vore det så enkelt skulle någon redan gjort det, berättar han.
Och visst är det så. Själv kom jag på idén för säkert 10 år sedan nu. Det är egentligen inga konstigheter, bilar drivna av el som går på speciella banor. På eller ovan mark, miljövänligt och betydligt säkrare än idag. Det är egentligen ganska självklart men troligtvis har ingen brytt sig tillräckligt då de gigantiska oljebolagen haft alldeles för mycket att säga till om.
Jag har förut skrivit om den vattendrivna bilen, vilken jag tror redan existerar men sådana fordon skulle vara förödande för vissa bolag.
Kanske det är som de säger i Arkiv X – The truth is out there – bara man tar bort de ekonomiska och politiska intressena och enbart ser till jordens bästa.
Ett nytt läkemedel tycks vara på gång där man i huvudsak koncentrerar sig på människor som lider av posttraumatiskt stressyndrom. Fantastiskt, säger jag.
Inte bara för de med PS utan för de flesta som har plågsamma minnen från sin barndom. Offer för incest, barn till alkoholister m.fl.
Samtidigt undrar jag om det blir så bra egentligen. Jag menar, låt oss säga att läkarna finner detta vara användbart på oerhört mycket fler områden, skulle inte det förändra våra personligheter också? Det är som en del människor säger som var mobbade i skolan, att de tackar mobbarna då de har blivit så otroligt starka när de blev vuxna. Om vi skulle använda läkemedlet i ett alltför tidigt skede, då skulle människor bli helt annorlunda mot vad de egentligen skulle bli. Det är ju erfarenheterna man gör genom livets resa som formar människan.
Nu tror jag ju iofs inte att de släpper lös sådana mediciner vind för våg, men vem vet om 20 år kanske det säljs receptfritt över disk. Nåja, vi får väl bara vänta och se. Om vi nu kommer ihåg att köpa medicinen.
