Här händer det grejer…

Summering: Jag har kommit hem från sjukhuset, har träffat clowner och bor nu på annan ort likt en katt bland hermelinerna. Ja, ungefär så

Men för att börja från början, för det vore ju dumt att börja från slutet, inte sant? Jag försökte ju även att sälja min lägenhet, vilket var ett äventyr i sig.

Jag knåpade ihop en ganska schysst annons med bilder och allt och lade upp på blocket. Eftersom det verkade vara en helt galen budgivning överallt i den här stadsdelen trodde jag verkligen att detta skulle gå bra. Det hörde av sig ett antal människor, som också kom på visning varav de första gjorde mig ganska förbannad. Att stövla in här och slutligen säga att allt behövde totalrenoveras är rent nonsens och rentav ohyfsat. Självklart sa de så för att få mig att sänka priset, men när badrummet är totalrenoverat för bara några år sedan och de fortfarande tycker att allt ska renoveras, då är det en förolämpning gentemot min intelligens. Lyckligtvis slapp jag höra av dem igen, de gick väl och tomtade någon annanstans. För det var just vad de var, ett par lallande tomtar.

Hur som helst, jag blåste av försäljningen och tog bort annonsen för alla bud var för låga. Vi tänker istället renovera köket och göra lite mindre småfix, väntar tills den högtrafikerade vägen är flyttad och sedan tar jag antagligen hjälp av en mäklare då de når en större marknad än den man får genom blocket. Någonstans runt hösten 2014 blir det så vi har gott om tid.

Sedan var det ju detta med sjukhuset då. Som trogna läsare vet har jag haft problem med benen och i synnerhet ett sår i foten som jag fick i januari då jag råkade trampa på en glasskärva. Det blev då infekterat och hela benet svullnade men det styrdes upp väldigt bra genom ”mitt” diabetesteam som gav mig vård, antibiotika, inlägg och dessutom fick jag gå på vårdcentralen var tredje dag för ny omläggning och vård. Detta tog lite tid men fungerade jättebra, ända tills för ungefär två veckor sedan då jag fick nya rekommendationer från sjukhuset om ett annat slags förband och det var där problemen började. Grejen är att såret sitter på hälen, som är ett komplicerat ställe att lägga förband på. Dels för att det hela tiden belastas och det blir svårläkt, men även att förbandet har en förmåga att flytta på sig. När man dessutom lägger ett såpass svårt förband att det blir fel pålagt, så att det blir veck och skaver i skon, ja då är det bara en tidsfråga innan det blir ett nytt sår och som i detta fall, inflammerat än en gång.

Så efter en natt med otrolig frossa och undertemperatur (natten till måndag), åkte jag in till akuten dår jag såklart fick lära mig att sitta/ligga vackert och utöva den eminenta konsten att vänta. Tids nog kom läkaren som dessutom var en otroligt ohyfsad och hade ett minst lika fjantigt namn och fula ögonbryn, och gjorde en undersökning samt remitterade mig till röntgen. Med andra ord, efter ungefär 4 månader är det dags att kolla om jag har glassplitter kvar i foten, men okej då, det är väl bra att f¨det kollat också. Så runt klockan 22:30 ungefär fick jag gå(?) upp, röntga min fot och sedan gå ner igen för att kanske, kanske få en sängplats över natten. Lyckligtvis fick jag det och det fick bli på Barnavdelning 2, vars lokaler jag har varit ofta i när jag växte upp och ständigt var inlagd på sjukhus. Hemma igen!

På Barn 2 var det betydligt trevligare personal, jag fick eget rum och en maffig tv med egen fjärrkontroll och dessutom maten serverad på rummet, så ni må tro att jag hade det finemang. Senare på dagen hörde jag hög sång, någon barnvisa jag inte minns vad den heter, men jag fick förklaringen lite senare. Två clowner gick omkring bland barnen och livade upp stället ganska ordentligt. När de fick syn på mig, liggandes i sängen, konstaterade de snabbt att det var väldigt väl utvecklade och mogna barn som låg där men skägg och allt. Det lilla samtalet urartade snabbt med att jag skulle ge tips på raggningsrepliker för en av clownerna så att han kunde ragga på de söta sjuksköterskorna, men tyvärr kunde jag inte ge mycket hjälp där. Men kul var det

Tyvärr fick jag inte stanna så länge på Barn 2 utan jag fick åka vidare till Infektionsavdelningen som var betydligt lugnare och enligt mitt tycke, mer slitet, med mer härdad personal (med vissa undantag) och överlag, ett mer ålderligt klientel i form av vårdtagare. Men det där med brist på sängplatser har ju funnits i flera år på SÄS i Borås. Jag minns inte vilket år det var jag gick in i väggen men efter två dagar blev jag utskriven och jag fick på sladdriga ben ta mig ifrån sjukhuset, stöttande mig mot väggarna så jag inte skulle falla omkull. Men hur som helst… Så jag låg där i min säng och det fanns inte mycket mer att göra faktiskt, förutom att vänta på läkaren som aldrig dök upp. Jag fick dela rum också, ihop med en äldre herre som visserligen var trevlig men ack, han var högljudd över nätterna på alla möjliga sätt, och när han inte var det så satt han och halvskrek i telefon med nära och kära. Alltså inga clowner där inte, men en o annan pruttkudde.

Till slut kom då läkaren och han höll med mig om det jag hade sagt, egentligen från början, att ge mig en burk med antibiotika och skicka hem mig så jag slipper ligga där och ta upp resurser som andra människor behöver mer än mig. Den allra första läkaren hade även satt mig i väntekön på en hjärtskanner, men det behövde jag inte ligga inne på sjukhuset för. Även det var märkligt, tyckte läkare nummer 2, så han tyckte jag kunde åka hem så fort som möjligt, vilket jag såklart höll med om. Men överlag måste jag säga att antibiotikan och droppet jag fick i armen verkligen gjorde susen. Flera gamla krämpor har försvunnit och jag har inte haft några problem alls med mina stickande ben eller kramper. Jag hoppas bara att detta håller i sig nu och de få temperaturskiftningar jag har haft i kroppen de senaste dagarna börjar också försvinna.

Dags att duscha…

De två senaste nätterna har spenderat ihop med min flickvän och hennes barn och även hunden har fått vara med, vilket har gått jättebra. Kanske jag inte är en katt bland hermelinerna men det är ju en annan familjs regler, seder och bruk man ska ta hänsyn till, och det tar ju lite tid. Spännande är det iaf och än så länge har det gått jättebra, vilket ju är jätteskönt. Strax ska jag dit igen och kommer nog hem på söndag igen, troligtvis uppvilad och nästan 100% okej igen och redo för att jobba på måndag igen. Kanske det blir en liten fika hos mamma och pappa också. Måndag innebär även ny omläggning av foten, vilket jag hoppas ska bli en diskussion om vad som gick fel, för det är ju faktiskt viktigt, annars lär jag ju hamna på sjukhuset snart igen och det vill jag ju inte.

Men, men, nu vet ni ungefär vad jag har pysslat med sista tiden och såklart blir detta även en dagboksnotering för min egen del. Här händer det minsann grejer, bara så ni vet.

Slutligen, tack till alla som har hört av sig. Det värmde gott och gav mig annat att tänka på än läskiga blodprov, pruttande grannar och idioten till läkare jag fick första dagen. Ni är bäst! Dessutom får jag såklart vara oerhört glad och tacksam för att min flickvän var med mig under så många timmar, trots hennes blodfobi, men jag behövde ju någon att skoja med också när vi satt där och väntade timme, efter timme. För skratta åt eländet, det kan man ju alltid göra

Hare gottans alla! Anders är lös igen och nu jäklar…

Så vad händer här då?

Ytterligare ett dagboksinlägg egentligen, men också en update för de av er som fortfarande läser här. Med andra ord, jag lever fortfarande, men det har hänt en hel del på sista tiden:

Diabetes - För en tid sedan trampade jag på en glasskärva, vilken sedan blev infekterad, foten och benet svullnade rejält och sedan dess har det varit antibiotika och besök på vårdcentralen varannan dag. Jobbigt som sjutton men så kan det gå. Det som gjorde det värre än vanligt var en rejäl förkylning med hosta som gjorde blodsockret och läkningen mycket mer komplicerad och ja, jag blev sjukskriven i två veckor, med kryckor och allt. Men nu är det mycket bättre och det går definitivt i rätt riktning, vilket ju är skönt. Kryckorna var alldeles för jobbiga men jag har haft min käpp under tiden och mycket god hjälp från S som har hjälpt mig med mycket. Ta ut hunden, diska, tvätta o.s.v. och det har verkligen hjälpt mig och min fot. Stort, gigantiskt tack till S för vem vet hur det hade gått annars? Jobbigast är att plasta in foten varje gång jag ska duscha men hallå, det kunde varit värre! Det kan det nästan alltid, inte sant?

Jobbet - Jag fick ju äntligen fast anställning nu i början av februari och oturligt nog inleddes den med de ovan nämnda två veckornas sjukskrivning. Oturligt som attan men så kan det gå och det där verkar vara en följetång i mitt liv att så fort jag påbörjar något nytt och bra, ja då smäller det till ordentligt. Dock slapp jag akuten denna gång och det får man ju vara glad över hehe. Annars flyter det på ganska bra förutom att det var ordentligt stressigt den första veckan med flera datorer som skulle uppdateras och en massa pressreleaser som skulle ut. Det hade varit enklare med en dator som inte tar 30 sekunder på sig varje gång man trycker på en tangent men jaja, man ska väl vara nöjd med det man har.

Lägenhet - Jojomen, nu är det dags att flytta på sig, och denna gång till mindre yta. Jag har varit på två visningar hittills men båda blev väldigt dyra så jag var tvungen att backa ur. Banken har jag också besökt och diskuterat bolån och en mäklare har varit här med massor av papper och värderade min lägenhet. Sedan råkade jag skälla ut min ordförande i bostadsrättsföreningen vilket medförde att det nu är minst tre personer som är sura på mig. De har inte ringt, hälsat på eller ens gått samma väg som mig för att hälsa, som de alltid tidigare har gjort. Men faktiskt, det är helt okej. Att de klantar sig och det blir kaos är inte mitt fel, eller att ordf. är en person som försöker avbryta hela tiden, det gjorde mig så förbannad att jag flippade ur. Han är bra på det och det är bara att gratulera. Men hur som helst, jag bryr mig inte och nu har jag mejlkontakt med en kille som köpte en etta av mig för tre år sedan. Med lite tur kan jag flytta dit, med bra läge, kommunikationer och allt. Jag håller tummarna.

För övrigt har jag varit ganska irriterad på vissa människor som tydligen inte kan bete sig vuxet. Detta har dock gått över och jag bryr mig inte längre om att reta upp mig för det är inte värt det. Bättre att behålla sans och vett istället för att ödsla energi på idiotiska spel, och allt detta känns oerhört bra. Egentligen borde jag tacka alla besvärliga människor för ni bygger mig bättre, starkare och smartare. Jag ska se om jag hittar några fina diplom på nätet Orken har varit sådär men nu verkar tillvaron lugna ner sig lite och jag kanske kan finna ro och inspiration till att skriva snart igen. Allt omkring ska bara hinnas med!

Så nu vet ni, jag lever, mår relativt bra, har ej blivit kidnappad av tomtar eller bytt identitet och ja, jag ska försöka skärpa mig med skrivandet. Lovar

Så, vad händer här då?

Jo, det är nog dags för en snabb och liten update om vad som händer och fötter här, eller hur? Faktiskt en hel del.

Som mina vänner på Facebook kanske minns, råkade jag trampa på glas för några veckor sedan. Detta har nu utvecklats till stor, svullen fot och fotled, som i sin tur förvärras av en jäkla hosta samt förkylning. Själv tänkte jag att det går väl över men när det började bli svårt att knyta skon så var det dags att hälsa på lite på sjukhuset. Jag valde att gå direkt till Diabetes-teamet, som jag ju känner väl efter alla år, och inte till vårdcentralen eller än värre, Akuten.

Väl där kunde det snabbt konstateras att det var mycket värre än jag hade trott och det var inget snack om att jag skulle bli sjukskriven i två veckor, omedelbums, ordinerad antibiotika 3 ggr om dagen och absolut vila av foten. Tjo vad det small till minsann! Som grädde på moset fick jag en mindre förkylning men en jäkla hosta so gör ont i hela kroppen, lite sköna kramper, ilningar och feber så jajemen, nu är jag igång igen! Lite tråkigt nu när jag äntligen har fått fast anställning, men jag är min vana trogen och påbörjar alla större livsförändringar med dramatik, buller och bång. Men jag är väl snart på benen igen, som jag brukar och dessutom har jag väldigt stor hjälp med så gott som allt av kvinnan i mitt liv. Återigen, mina vänner på Facebook vet mer

Så läget är väl långt ifrån 100 men jag klagar inte, det kunde varit mycket värre. Humöret och humorn är minst lika skruvad som vanligt, dock mer eller mindre i feberyra ibland men det betyder bara att jag får skratta mer

Mer då? Jo lille voff Astrid har återigen fått problem med kissandet och det är väl urinvägsinfektionen som har kommit på återbesök. Med andra ord, både husse och vovve äter antibiotika just nu, dock ej ur samma skål. Men det ordnar sig nog, och om inte annat får det bli ännu ett besök hos veterinären som säkert blir jättebilligt. Eller inte. Men jaja, vad ska man göra utom att gilla läget? Läget är som det är, inte sant?

Slutligen kan jag berätta att jag har fått livstecken från Mattias. Jag skickade ett sms till honom och sa att jag gärna ville prata med honom om han tyckte det var en bra okej, så kunde han höra av sig när han orkade. Vilket han gjorde och tyckte det var ett bra förslag, så jag väntar på samtal. Inte för att jag vet vad jag ska säga men det löser sig nog på något sätt. ”Heavy metal rulez bro!” tillbaka på dig mannen

Så nu vet ni ungefär allt som händer här, eller iaf nästan. Jag är inte dö än, det bara luktar så och blir jag bara av med feber och hosta så kanske det blir ett blogginlägg snart igen och när ni minst anar det. Om ni vill, vågar och kan

Det går bra nu! Del 2

Idag var det sista dagen för samtal och man kan lugnt säga att det har hänt mycket på det senaste året. En del bra saker, andra grymt bra och vissa, inte så bra. Men visst kan människor förändras!

• Som jag nämnde i Del 1 så förändrade jag kosten ganska radikalt och den håller jag fortfarande fast vid. Jag får i mig betydligt mer nyttigheter än jag gjorde förr och det märks utan tvekan på min energi. Dock är detta bara första steget och jag räknar med minst två till, vilket kommer ta tid att få som rutin, men jag är en god bit på väg, vilket känns riktigt bra. Kramper eller krypningar i benen är numera ett minne blott och jag har numera grym koll på vad min kropp behöver. Mer regelbundna måltider med mellanmål och insulin till huvudmålen ger bättre energi, dagen ut och jag brukar numera bli trött precis lagom tills det är dags att sussa.
• Kolla blodsocker och ta insulin i samband med måltider blir alltmer naturligt, det bara händer numera, utan problem. Några ggr till och speciellt till natten vore önskvärt för att ge ännu bättre inställning, men det kommer.
• Alkoholkonsumtionen har blivit mycket lägre, vilket känns helt rätt. Visserligen dricker jag alltid 3,5:or men att göra som jag gjorde förr och belönade mig både helg och vardag är nu länge sedan. Att det är helg är numera inte synonymt med att dricka och dricka är inte synonymt med att ha kul. Det känns liksom gammalt, utslitet och utan poäng.
• Relationer och socialt liv har förändrat sig på både det ena och andra hållet. Nu är det lättare att ta kontakt med andra människor, ja även okända, och ja, även av den kvinnliga sidan av människosläktet. Jag kommer ut och rör på mig mera nu och visst är det kämpigt att dra med sig benen men det går och det har än så länge bara varit bra. Inte att jag har varit ute varje helg men nästan, och faktiskt haft både trevligt och roligt. Jag har även lärt mig och vågat att ta första steget om jag har varit intresserad av någon. Det har visserligen inte resulterat i något konkret men så är jag bara i startgroparna just nu, något som jag aldrig har prövat på förr, så det är lite outforskade marker än så länge, men också smått spännande. Jag har också lärt mig att inte bry mig lika mycket om människor och numera gör det inget att folk beter sig konstigt eller rentav dåligt. Max tre chanser, sedan bryr jag mig inte längre, oavsett om det är vänskap eller annat,  och det är nog det som känns mest befriande. Att inte behöva bry sig i evighet då man inte får samma respekt eller värde tillbaka. De är helt enkelt inte värda min tid, omtanke och ork och det är faktiskt deras förlust. Varför då ens försöka? De kan flyga och fara, lycka till med livet liksom. Se om jag bryr mig längre.
• Motivationen att söka jobb har kommit tillbaka och det känns som att det är dags att lämna Fas 3 bakom mig nu. Sant förvisso att jag inte är 100% än då kosten och benen kunde vara bättre, men jag tror att med aktivitet och lite bekräftelse att det faktiskt händer något, växer också min motivation att sköta mig än mer. Sedan om det någonsin blir fulltid igen är ju en annan fråga, speciellt som även Arbetsförmedlingen undrar samma sak men en sak är iaf klar, inga mer skiftjobb då det är förödande för en diabetiker som till viss mån måste hålla rutiner. Men hur som helst, nu är jag på jobbjakt igen. Mitt i lågkonkan och det är min sedvanliga tajming a la Anders
• Hushållssysslorna har jag definitivt dragit ner på, men bara till en viss grad. Med andra ord ser det inte helt åt skogen ut hemma hos mig, men jag lägger min tid på andra saker än att städa och plocka i ordning hela tiden. Som trogna läsare känner till testade jag att låta bli sådant i en hel vecka och jag höll på att spricka av irritation, men denna gång har det gått betydligt enklare. Lite damm i hörnen, tomma pizzakartonger här och där, en hög med disk, gammal reklam spridd på köksbordet – vem bryr sig?
• Internet och bloggande har minskat allt mer och det är av samma anledning som att jag gör mindre i hushållet. Det finns annat att lägga tid på och det verkar inte som att jag kommer bli någon storbloggare som kan tjäna pengar och Borås Tidning inte behagar svara på några mejl, oavsett ämne så skrivandet har det blivit mindre av. Den påbörjade novellen/romanen/whatever har jag såklart kvar men det är oklart när jag får lust att skriva klart den. Eller refusera den helt, det beror på självkritikern inom mig. Att helt sluta blogga verkar dock inte aktuellt.
• Skägg och käpp är två relativt nya attribut hos mig, men något jag tänker behålla så länge som det behövs och känns rätt. Benen har blivit sämre, det kan jag erkänna, men jag tror fortfarande inte att hoppet är förlorat. Det handlar bara om att få rutin på träningscykeln och eftersom det är jobbigt och obekvämt att cykla så är det ganska självklart att jag drr mig för att köra stenhårt. Människan är av naturen bekväm av sig och senast jag kollade var jag en människa.- Även om jag ibland undrar om det verkligen stämmer… Skägget känner jag mig numera väldigt bekväm i och det tänker jag behålla, åtminstone tills jag har lärt mig att fläta det. Nej, det är inte så enkelt för någon som aldrig har flätat något i hela sitt liv, men det kommer! Både skägg och käpp är något som syns ordentligt på mig, en slags karaktäristik markör och ja, jag har nog saknat att visa mig. Att ha vuxit upp och blivit fostrad till att ständigt vara en grå liten tyst mus fungerar inte längre. Det har inte varit jag och det är dags för lite förändring. Sedan får folk tycka och tänka vad de vill, det är helt okej.
• Affirmationer är något jag har börjat ta alltmer på allvar. Alltså att föreställa mig positiva saker så till den milda grad att jag kan känna, smaka och lukta dem. Enligt vissa människor ska det fungera och eftersom det är psykologiskt, sm jag ju är intresserad av, så varför inte? Att ta tio minuter om dagen och affirmera saker är väl värt det och man förlorar inget på det. Även där är jag ganska mycket i startgroparna men jag har redan märkt saker som har blivit bättre. Att kroppen är full av energier som drar till sig andra energier, positiva och negativa, kan man ju tro vad man vill om men som sagt, det är helt gratis och hjärnan och psyket är fantastiskt komplicerat och värt att utmana lite mer.

Så, som ni ser har det hänt en hel del med mig där både samtalen och bloggen har varit verktyg för mig att komma hit där jag är idag. Händelser i livet, människor och många föredrag om hälsa och livsstil har även de, hjälpt mig och det jag egentligen har vetat hela tiden, har fått fotfäste. Eller som min goa kollega C uttryckte sig, att det får ta sin tid för bitarna och tankarna att falla på plats. Universum måste vara i rätt konstellation och varje tanke är en slags mognadsprocess, tills det är dags.

Allt ovanstående plus det jag skrev i Del 1 är nu etablerade, bergsäkra saker, naturliga saker i mitt liv och det känns som att livet börjar anta fasta former som dessutom är bra för mig. Något som är helt nytt för mig. Alla pusselbitar är ännu inte helt på sin plats men de är på väg, det är jag säker på. Det finns några hinder på vägen mot ett fullgott liv, eller så nära man kan komma, men de är inte större än att jag kan hantera dem i min egen hastighet.

Ett steg i taget och det är nog sant som det sägs, att var sak har sin tid. Nu är det bara uppåt som gäller.

Slutligen, en sång åt alla de dåliga relationer som jag idag övergivit och begravt.

While you’re dying I’ll be still alive. And when you’re dead I will be still alive.

Dagens bild: Ironi.

Ibland råkar man ut för livets ironi och extra roligt blir det när man förut inte alls har reflekterat över det. Som att jag med mina kassa ben faktiskt har en rulle Ballerina hemma. Ja jisses haha.

Det går bra nu!

Detta är ett inlägg jag har velat skriva en längre tid, men inte riktigt vågat. Varför? För att reality comes back to bite u in da ass

Nej, men saken är den att jag faktiskt mår ganska förbannat bra just nu på ganska många sätt. Eftersom detta är ganska unikt tänkte jag att det kunde vara värt ett inlägg, eller hur? Att det hittills inte varit så bra som det är just nu beror dels på diabetesen förstås och dels invanda, dåliga tankemönster, men det är också något som har förändrats. Tankens kraft är egentligen ganska fantastiskt och rutiner uttrycker sig inte enbart i handling utan också i tanke, och båda kan vara väldigt svår att bryta. Såvida man helt enkelt inte blir urbota trött på sig själv och sin dassiga situation. Vilket hände mig och nu, efter flera års väntan, känns det som att det är dags att vända.

• Efter flera månaders träning med benen har jag fått bättre styrka och balans, vilket också ger mig bättre självkänsla. Det känns som att jag kan bara vara utan att folk stirrar på mig och tycker jag beter mig konstigt. Jag är inte fullt framme ännu men trägen vinner. Jag fortsätter träna och utökar momenten i den takt jag känner är rätt för mig.
• Synen har blivit bättre. För ganska många år sedan nu var jag tvungen att få laserbehandling för spruckna blodkärl i ögonbotten, något som jag inte vill uppleva igen då det gör så otroligt ont, så jag är glad att jag de senaste åren legat stabilt. Alltså inte skärpan i sig har blivit bättre, men jag märker att dagarna som allting är suddigt är borta och jag har mycket stabilare syn numera. Förr var det tvunget för mig att ha solglasögon på så fort solen sken, sommar som vinter, men nu är det behovet borta och jag är inte alls lika besvärad. Inte mer än vem som helst skulle vara en solig dag.
• Emotionellt har det blivit bättre och jag kan faktiskt känna känslor igen. Förr kunde jag visserligen skratta åt saker men det kändes liksom inget. Grät gjorde jag aldrig. Men numera finns som sagt känslolivet där igen och det känns skönt att kunna glädjas med någon eller att kunna delta i någons svårigheter. Att jag ibland klämmer ur mig en tår eller två gör inget utan det är snarare något jag är stolt över.
• Energin är tillbaka och med stora mått. Förr kunde jag knappt orka jobba halvtid och sedan komma hem fullständigt slutkörd och redo för en powernap a la istid. Nu kör jag bara på och kanske, bara kanske, behöver jag bara blunda en kvart ungefär så kör jag vidare. Städa, diska, tvätta, gå ut med jycken på lite längre promenader är numera mycket enklare och humöret hänger med. Jag till o med sjunger lite då och nu bara för att det känns så bra. Dessutom går jag till sängs i lagom tid för att orka minst lika bra nästa dag.
• Armen som förr gjorde så ont är nu nästan helt återställd. Jag gick ju till en naprapat ett flertal gånger, något som verkligen lindrade ordentligt, men jag fick också tips om övningar för att få bort smärtan. Att återigen kunna sova en hel natt i en vanlig säng och ibland även drömma känns faktiskt ganska fantastiskt.
• Tankeverksamheten är visserligen på lågvarv men ibland sipprar det ut en lagom dos av galenskap och påhittighet, precis som det ska vara.  Det är en bit kvar att gå men om jag bara får ordning på kosten så kommer jag säkert komma tillbaka till mitt gamla, vanliga, energiska, idérika jag.
• Regelbundna mattider ger mig energi i lagom portioner över dagen, något som jag tydligt har märkt av. Som sagt äter jag mer regelbundet, det lilla jag äter, men det har ändå gett mig mer ork och lust och jag har fått mer aptit. Nu ska jag bara långsamt vänja matsäcken vid allt större portioner, vilket säkert kommer ta tid men blir säkert värt det, och att få inspiration till olika maträtter.
• Kramper, sendrag och krypningar i benen som jag har haft i så otroligt många år har avstannat nästan helt. Kanske att jag ibland känner något men det stoppar mig inte längre från att kunna sova på nätterna eller att behöva halta omkring. Lösningen var löjligt enkel faktiskt och det kan jag ju tipsa alla, oavsett om de är diabetiker eller inte och som har liknande problem, att köp magnesiumtabletter. Enligt mina erfarenheter är de suveräna!
• En fast punkt har jag fått, vilket mentalt tydligen var viktigt för mig. Visserligen kan det tyckas trist att inte få sväva ut ibland men jag har funnit min plats på jobbet och har, på sätt och vis, fått hopp om en framtid där – på något sätt. Ett jobb man kanske inte blir miljonär på men det är ändå omväxlande med nya evenemang, människor att möta och uppgifter att lösa. Det är en fast punkt i tillvaron vilket känns som en trygghet.
• Blodsockret är mycket, mycket stabilare nu än det var för bara några år sedan. Förr struntade jag helt i vad mitt socker låg på och att vara över 16 (idealiska är mellan 5 och 7) var mera regel än undantag och så var det i ungefär 15 års tid. Självklart sätter detta spår i kroppen, något som jag jobbar med att vända på nu, och det går som sagt bra. Numera kollar jag mitt blodsocker betydligt oftare och har definitivt bättre koll på hur olika maträtter förändrar mina nivåer vilket gör det enklare för mig att planera saker och ting. Jag har även – äntligen – fattat sambandet mellan ork, insulin, mat och blodsocker. En liten vetenskap som jag är ganska stolt över att behärska ganska bra. Dessutom vet jag nu att  jag inte kan känna (gissa) hur jag ligger i nivå.

Allt det här är ju faktiskt ganska fantastiskt och numera kan jag faktiskt med att ta åt mig äran för detta. Vissa faktorer har såklart hjälpt mig in på det rätta spåret, såsom vänner och bekanta, bloggvänner, djupa samtal och många långa nätter med tankar och ibland, plågor. Men det är ju jag som äntligen har satt ner foten, jobbat och nått resultat. Förr hade jag otroligt svårt för att se att det jag gör har en verkan och resultat. Att jag faktiskt kunde göra något bra som var värt något alls. Allt var bara grått och inte värt något och alla positiva omdömen, kommentarer och goda råd i all välmening kunde jag inte lita på. Varför skulle någon bry sig om mig? Men nu kan jag klappa mig själv på axeln, vara lite stolt och säga att ja, det här har du gjort bra Anders. Nu har vi bara en liten bit kvar. Du är ju faktiskt värd något trots allt.

Nu är fysiken en bra bit på gång, det emotionella har du fått tillbaka, den goda sömnen utan smärtor eller krämpor, kunskapen om hur du ska fortsätta leva, människor omkring dig som faktiskt bryr sig om hur du mår och någonstans, på något konstigt vis, av någon märklig anledning, finns det nog säkert en framtid även för dig, din lurige filur.

Ett steg i taget, hur små de än är, så är de faktiskt värda något. Förresten, tack för att du orkade läsa såhär långt

Update måndag kväll.

Hoppla, så tiden försvann helt plötsligt och nu är det snart natta. Ujuj…

En lång dag är strax till ända och jag är smått överraskad faktiskt att jag inte dog halvvägs. Nejdå, riktigt så illa var det inte men utan sömn så blir allting en extra utmaning liksom. Först var det såklart jobbet som gällde, vilket gick bra och pressreleasen för gatuteatern lär bli förbannat bra, vilket såklart känns finemang.

Efteråt var det samtalsdags där jag fick mer myror i skallen. Smått otroligt det där, men också väldigt skönt. Slutligen var det dags för rutinkontroll på sjukhuset för mina ögons skull. Jag hade ju komplikationer för några år sedan och blev behandlad med laser i ögonbotten (gjorde ont som f-n kan jag meddela) och nu ska de kolla om det har hänt något mer. De senaste åren har det legat latent och det är ju bra och alltså inte så mycket att oroa sig för, tack o lov.

Sedan bar det av hemåt och min lilla tupplur råkade bli några extra timmar haha. Men jag tror ändå jag kommer sova gott i natt och komma till jobbet i tid i morgon. Så det är lugna puckar.

Nu blir det lite spelande på Facebook, lite mat och kanske tv innan det är dags att nanna. Jag tackar mina lamer och märrar för idag så skrivs vi mer i morgon. Tack och hej och tjo på er

Dagens bild: Sweatpants.

Nu förstår jag varför detta plagg heter som de gör. Vid 3-tiden i morse vaknade jag av lågt  blodsocker och som jag brukar göra vid de tillfällena, fullständigt badade jag i svett. Alltså vi snackar seriösa floder. Så det är alltså vad ni får se på idag, en av mina svettpölar som dryper rakt igenom mina extra tjocka mysbrallor. Grattis, eller nåt

Dagens fundering

Alla har vi en gräns för hur mycket vi tål, så även jag. Ett gränsland till ilska jag passerar med allt tätare tillfällen.

De två senaste månaderna har varit både omtumlande och väldigt stressfulla, och det är klart att man reagerar till slut. En annan bidragande faktor är att jag nu mår bättre i min diabetes, vilket ger mig känslor som har varit avstängda i flera år. Men det är också väldigt skönt att få utlopp ibland, istället för att stänga inne dem. All frustration, glädje och tårar, de måste ju ta vägen någonstans.

Egentligen började det väl i slutet av oktober (tror jag det var) då en väldigt haltande relation tog slut. Det var av-och-till hela tiden, missförstånd, svartsjuka och hela registret och när det äntligen blev ett stopp på kalabaliken så var det med elaka tungor, något som förvånade mig, men om vissa ska leka sandlåda så får de väl göra det då. Raka besked så skiter jag fullständigt i sådana barnsligheter och anledningen till att jag har bloggat oerhört lite om detta var av ren respekt. Om det nu verkligen var en relation. Svårt att definiera. Men jag lät bli att skriva om alla känslomässiga rundor från allt mellan glädje till förtvivlan bara för att det var en önskan från hennes sida.

Det var väl egentligen den händelsen som gläntade på dörren och jag märkte att det var skönt att känna känslor igen. Äntligen ett tecken på att jag var på väg åt rätt håll, att bli en hel människa igen!

Sedan kom en hel rad olika händelser. Nya ansvarsområden på jobbet, studier, träning, en ny vänskap, en insikt, mer studier, strul med försäkringskassan, styrelsejobb, diverse påfrestande människor i min omgivning…..för att bara nämna lite av det som har hänt och som jag inte orkat nämna förrän nu. Men samtidigt känner jag att detta är en ny resa för mig, något bra, något hälsosamt. Att sedan prioritera olika människor beroendes på deras tidigare prestationer, livssituation, insatser och allmänna bild kan man kalla del två i mitt nyårslöfte: Att ägna tid och kraft åt de människor som jag vet att jag kan lita på och inte sprida min välvilja och energi i onödan på kalla, tomma människor som utnyttjar andra människors medmänsklighet.

Att jag sedan den senaste tiden har exploderat i ilska och läst lusen av folk som länge irriterat mig, det skiter jag fullständigt i. Eller snarare konsekvenserna för de har liksom haft sin tid på sig att göra ett bättre intryck på mig och bevisa att de menar väl. Men som sagt, alla har sina gränser, och just nu verkar gränserna ha nåtts även för mig. Det är dags att kraftigt markera att jag har också en åsikt, jag har rätten att både synas och höras och nu har du fått massor av chanser men sorry, you´re out, dead and gone. And it feels good.

(Kanske jag är elak innerst inne, trots allt. Fortsättning följer.)

Update tisdag kväll

Hoppsan. Klockan hann bli mycket innan jag insåg att det var dfags att skriva sista inlägget. Jag försöker alltidf fdå det publicerat klockan 22 och oftast går dfet bra, dock inte idag.

Som ni ser har jag lite tekniska problem (igen, no shit) och tangentbordet hänger inte riktigt med. På senaste tiden har det verkligen flippat ur så det är väl dags att köpa ett nytt. Andra tekniska problem har verkligen fdöljt mig under den senaste tiden, såsom blodsockermätaren, mobiltelefonen, datorn både hemma och på jobbet och tillhörande grejer. Mest synd att jag inte fick igång mikrofonen ikväll för jag var sugen på att göra en musikvideo och visa er men det får helt enkelt bli en annan gång. Ack och ve, se på tv *rimma* som nog går sönder den också…

Men annars har dagen varit ganska schysst. Jobbet gick bra och det kändes som att jag gjorde en insats idag och det är värt mycket. Efter jobbet åkte jag och träffade en dietist, tamej sjutton. Vi pratade om både diabetes, träning, kost och annat och jag fick lite tips på hur man startar med enkla rätter och hur man ska försöka balansera allting på bästa sätt. Det är alltid kul att lära sig nya saker och det blir återträff i slutet av februari.

Sedan har timmarna bara runnit iväg. Som sagt, strul med grejer här hemma men jag fick banne mej igång skrivaren igen, halleluja liksom! Lite agressioner i kombination med skön musik och motivation kommer man långt med. Aaaargh!

Men nu ska jag ut med voff, hon sitter här och flåsar på mig, hoppas bara att vi inte blåser iväg i vindarna. Sedan blir det väl lite käk och till sist nanna. Ska se om jag drömmer om hundvakter och chefer i natt igen haha.

Naughty night, skrivs mer i morgon!

När omtanken slår till

Har du diabetes? Har du cancer? Är det fastslaget och bevisat eller bara misstankar om att du har en allvarlig sjukdom? Nej, det är klart att du är frisk som en nötkärna och därmed blundar envist för något som kan förändra ditt liv.

Ärligt talat så är jag lite förbannad på hur andra människor beter sig när det handlar om så viktiga saker och allt som jag har att säga om saken negligeras totalt. Efter över 30 år i ”branschen” så borde jag ha en poäng i det jag säger och när jag varnar för efterföljderna.

För att ta det hela från början så är det en medarbetare som för en tid sedan hamnade på sjukhuset på grund av en fraktur. Väl på sjukhuset togs en massa prover och när det konstaterades att blodsockret var alldeles för högt, och de misstänkte såklart diabetes. Saken är den att personen jag syftar på totalvägrar att ta några blodprov och hon är alldeles emot (livrädd) att det skulle vara något fel på henne. Hon mår alldeles utmärkt, säger hon, och skrattar.

Vid denna diskussion, som inte var den första, försökte jag som vanligt övertala om att det är bäst att hon sköter sig för annars kan det gå väldigt illa. Dock tröttnade jag efter ett tag och sa att nu vägrar jag säga mer för jag blir så förbannad över att hon vägrar kolla upp sig själv och tacka ja till den HJÄLP man kan få från landstinget. För tro det eller ej men sjuksköterskorna och läkarna är inte anställda för att plåga oss.

Efter ett tag ångrade jag att jag hade lovat att vara tyst för det finns så många mer saker som jag skulle kunna säga, men har jag lovat så har jag och vad skulle det ändå ha hjälpt när hon är envis som synden. Precis lika envis som jag själv var i flera år, och precis som hon trodde jag att jag mådde bra, fastän mitt blodsocker låg så högt att jag mestadels hade syror i blodet, vilket i sin tur ”äter” på både muskler och fett. Jag vägrade se sanningen under flera år men till slut hann verkligheten ifatt mig och jag fick betala ett högt pris – år av rehab, träning, illamående, kramper m.m.

Än mer intressant är att hon tycks tro att man kan leva med diabetes utan att bry sig och pang, en dag så dör man bara. Hon kunde inte ha mer fel och om hon tror att hon kommer slippa alla prover och nålar bara för att hon väljer att ignorera sitt tillstånd så lurar hon sig själv. Man dör inte knall och fall utan man går sönder bit för bit. Ögon, njurar, ben är känsligast och tar stryk först av all. Andra saker som kan påfölja är inkontinens och infertilitet och man kan undra hur kul det kommer bli att bära blöja eller påse på benet när man är 50+ eller hur gammal hon nu är.

Jag har försökt att få henne att förstå detta, att hon borde dubbelkolla och inte bara avfärda detta men som sagt, så är hon så envis att hon bara skrattar och skakar av sig allt vad jag säger, som om det var ett skämt. Så varför ens fortsätta försöka?

Dock är det ganska intressant att den oro jag känner för henne, och den frustration som jag har för att hon inte lyssnar, är antagligen exakt samma känslor som mina föräldrar och läkare har haft för mig under de åren jag vägrade inse att jag faktiskt har diabetes. Tänk så förbannade och maktlösa de har känt sig över mig och i flera år! Allt jag kan säga är förlåt och jag hoppas fler människor läser det här och kan använda sig av det.

Alla ska vi dö någon gång. För en del går det snabbt och för en del kan det bli en lång och plågsam resa och ibland kan det vara ett val av någon. Var bara säker på att du gör det av rätt orsaker.

I, om du läser det här, vilket du antagligen inte gör: kom ihåg att folk bryr sig om dig! Att skämta bort allvarliga saker såhär är att trampa på dem, deras åsikter, kärlek och omtanke. Jag lovade att inte diskutera det mer men var tvungen att skriva av mig och jag hoppas verkligen du ändrar dig och dubbelkollar så att du slipper gå igenom alla plågor jag har gjort, eller ännu värre.

Update måndag kväll

En strulig men bra dag är strax slut och det ska bli skönt att få lägga huvudet på kudden.

Jobbet gick bra och tro det eller ej men ingen kökstjänst hehe. Däremot fick jag ett förtroligt samtal med chefen idag, vilket kändes bra. Vi pratade om allt möjligt och det är ju lite ovanligt. Vid lunchtid startade dock dagen gå helt åt skogen…

Det blev en snabb lunch ute på stan innan jag skulle vidare på samtal. Så det blev en räkbaguette med insulin till. Allt frid och fröjd, trodde ju jag, men i slutet av samtale började jag känna att sockret var för lågt. Jag drog i mig ett antal Dextrosol och väntade på effekt…o väntade…o väntade…men blodsockret fortsatte att sjunka. Svetten rann, jag blev mer o mer dåsig och jag sa till busschauffören att mitt blodsocker var på väg neråt, snabbt och ordentligt, och jag kunde se hur oroligt han sneglade på mig ur backspegeln. Som tur var fick jag tag på min far som hämtade mig och det blev akut utryckning – till McDonalds! En cheeseburgare och en medelstor milkshake gjorde susen och en halvtimme senare var jag vid betydligt bättre skick.

Hunden fick komma ut och jag tog en tupplur i soffan och när jag vaknade låg jag (såklart) skyhögt i blodsockret. Dags för insulin, väntade, kolla blodsocker och undra varför det inte sjönk. Mer insulin och mer vänta och nu ligger jag tamej tusan perfekt, men jojo – bokstavligt talat. Så där ser man jur fel det kan bli även om man tror att man har full koll. Pissigt läge, jag vet, men vad ska man göra? Hur som helst, jag överlevde dagen och redda upp blodsockret till slut så jag är ganska nöjd.

Men nu blir det lite dumburk och något litet att äta så att jag inte får sockerfall i natt. I morgon ska jag försöka ta mig till Infoteket och lämna in lite papper, handla en lampa, åka till Media Markt, äta lunch och sedan jobba eftermiddag och kväll. Kanske jag även hinner skriva ihop en lista på cd-skivorna jag tog bild på idag, eftersom vissa läsare var lite nyfisna. Vi får se om jag hinner.

Men nu, naughty night. Skrivs mer i morgon

Dagens bild: Taggad.

Ett microchip fastsatt i armen? Jepp, det är vad jag har fått och själva proceduren tog 2½ timme. Nu ska vi se hur de närmaste 6 veckorna blir med en hel del pipande

Vart tog Anders vägen igår?

Tvärtom min vana trogen att uppdatera så blev det nästan helt tvärt om. Men varför?

Jo, efter jobbet åkte jag hem som vanligt och fann min inneboende sittandes i soffan med sin dator, samtidigt som hon kikade på Troja. Trevligt med lite sällskap ju, tänkte jag, men hur ska det gå med min tupplur i soffan nu då? Äh, det går nog lika bra att sova i sängen, som ju också står i vardagsrummet och förresten brukar jag knappt sova ändå, bara jag får blunda lite och halvsova.

Det gick ju bra och det kändes som att jag blev lite piggare. Sedan var det dags att ge sig av igen för en fika på stan med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag hängde till o med ut i några butiker som smakråd, men det var då jag kände att jag inte mådde som jag skulle. Snarare mådde jag som en påse skit och undrade hur jag skulle orka ta mig hem. Kanske det var något skumt med räkmackan jag tog vid fikan. Så när jag efter 1½ timmes fika skulle hem kändes det som om jag skulle kraxa upp mackan igen plus att magen morrade något hemskt.

Hur som helst, hem kom jag och min inneboende fick rycka ut som vikarierande hundpromenerare, samtidgit som jag kunde konstatera att mitt blodsocker var uppåt väggarna för högt. Ett normalt värde ska ligga mellan 5 och 7 men jag var uppe vid 22. Lite insulin togs och jag började må bättre men nu var jag grymt trött så vid 19:30 gick jag till sängs och sov som en stock. Åtminstone fram till 23:30 då jag vaknade av för lågt blodsocker, så då blev det dags att äta istället och sedan ner i sänghalmen igen.

Ibland är det inget skoj att ha diabetes men jag fick åtminstone sova lite mer än vanlig hehe. Och nu vet ni vart jag tog vägen plus att jag överlevde

Chockerande om ”hälsa” och ätstörningar.

I en väldigt intressant artikel på aftonbladets debattsida kan man idag läsa om kvinnoideal kontra ätstörningar och tidningarnas enkelriktade budskap. ”Man måste sluta äta eller vänja sig vid att vara det, skriver debattören Isabelle Ståhl, och jag känner faktiskt igen mig.

Märkligt nog var det just idag, denna morgon, som jag vaknade upp och insåg att något måste göras, och det snart. Min aptit är totalt borta och jag blir aldrig sugen efter några typer av mat längre. Jag är inte supersmal men äter extremt lite och det har blivit en vana, något som jag gärna vill ändra på, av ren tanke på min övriga hälsa. Inte allra minst för min diabetes skull såklart.

Jag tror det började runt 2003 då jag och min dåvarande flickvän flyttade ihop. Hon var amerikanska och nyligen hitkommen och jag var försörjandeskyldig i och med att jag var svensk och hade möjlighet att jobba, vilket jag också gjorde. Dåvarande system gjorde att hon inte kunde få bidrag samtidigt som hon bodde tillsammans med mig. Detta påverkade såklart vår ekonomi och möjlighet att kunna köpa väsentligheter, såsom mat, och det var väldigt många gånger som vi fick gå till sängs med morrande, tomma magar. I början var det väldigt jobbigt och både sömn och energi påverkades, likaså humöret och alla bråk om pengar gjorde inte saken bättre.

Sådär höll vi på i ungefär 2½ år tills vi gick skiljda vägar, och oavsett hur illa den relationen var så var det fortfarande väldigt jobbigt att separera och det var väl där någonstans som jag verkligen lade grunden till min kommande ovilja gentemot mat över huvud taget. Viss matlagning förekom, om än så i blygsam skala, men det var ändå mat som tillgodosåg det mesta av vad en kropp behöver. Tids nog tog tristessen över och det kändes onödigt att stöka ner så mycket i köket när det bara var jag som skulle få smaka, ensam och med en disk som alltid lurade runt hörnet. Så jag tröttnade och slog in på en ny väg: snabbmat.

Pizza, kebab, hamburgare och korv blev en ganska stor det av min kost och det gjorde ju sin uppgift att fylla magen i alla fall, men tids nog blev jag trött även på det och då var nästa steg mikromat och nudlar. Ett och annat knäckebröd slank ner men det var inte så mycket mer faktiskt och sedan 2009 har matintagen blivit allt färre. Jag äter för att jag måste, men som sagt, det finns aldrig något sug efter mat eller någon aptit och jag inser att det här kommer att sluta illa om jag inte vänder situationen snart. Det har funnits dagar då jag har levt på ett äpple på hela dagen, eller som igår när frukosten innehöll ett äpple och ett glas youghurt, lunchen råkade bli två cheeseburgare på McDonalds och kvällsmaten två knäckebröd med margarin och två skivor korv på. Så det är där jag är idag.

Men att äta så lite ger naturligtvis effekter och det blir som en svart, nedåtgående spiral. Man har vant magen vid så otroligt små portioner, vilket ger mycket mindre energi, som i sin tur gör att man inte orkar motionera eller träna som skulle hjälpa mig att få igång min aptit. Det tror jag i alla fall, för det är väl så kroppen är tänkt att fungera. Jag har även frågat en dietist om det jag äter är okej och hon hade inget att anmärka på. Jag skrev till och med ner en lång lista på allt jag åt under några dagar och det var tydligen okej. Huvudsaken är att du äter alls, sa hon, men idag är situationen lite annorlunda. Det är nog dags att prata med en dietist igen för som sagt, det känns som att det här inte kommer fungera så mycket längre till. Det går helt enkelt åt fel håll. Det tråkigaste är nog att min sprudlande fantasi ligger just nu i koma någonstans och vägrar vakna till liv igen, och det är nog det som jag saknar mest.

Men för att återknyta till artikeln jag nämnde så är detta inte en ätstörning jag har valt själv. Det är inga tidningar som har vridit om min skalle att jag måste banta för att passa in i ett samhälle som föredrar trådsmala modeller i varje gatuhörn. Det har bara blivit så. En slutprodukt av ett krångligt liv med mycket bakslag och motstånd i det mesta som har försökts. I artikeln nämns ätstörningar, fetma och övervikt och ja, de ämnena är oerhört viktiga också. Men vi som behöver peppas lite för att faktiskt kunna äta och gå upp i vikt, hur kommer det sig att vi är så åsidosatta och helt enkelt diskriminerade? Hur ska vi undvika att låta oss sugas ner i den svarta nedåtgående spiralen med alla faktorer som spelar in, för att slutligen bli så utan energi och ork att vi ska orka göra något annat än hoppas att eländet tar slut någon gång?

Det är oerhört lätt att säga till någon att de ska skärpa sig, ta sig i kragen, att bara ta tag i besticken och hugga in på godsakerna o.s.v. men vad gör man när all mat känns äcklig? När man helt enkelt äter för att ens orka upp, men inget mer, även om man inte ser poängen i att göra det. När människor omkring mig säger att jag borde ta väl hand om mig själv men jag inte längre ser någon poäng i deras råd. Då är någonting seriöst fel.

I morgon ringer jag och med lite tur får jag hjälpen jag så väl behöver för at orka leva ett mer normalt liv. Vad det nu innebär.

Bilder från canstockphoto.com och ericainfrance.blogspot.com

Update söndag kväll.

Idag orkar jag inte blogga. Jag mår riktigt dåligt och har inte kunnat äta på hela dagen men ska försöka ikväll. Ett skyhögt blodsocker i två dagar ger effekter.

Varför? På sätt och vis är det självförvållat. Och varför gör jag sådana grejer då? Tja, bra fråga. När saker är som de är och det blir som det blir….

Jag hade egentligen velat skriva om ungdomars användning av marijuana, men jag orkar inte ikväll. Det blir att ligga i soffan, zappa runt bland kanalerna och hoppas på en bättre morgondag. Någon gång i natt ska jag försöka ta ut jycken också.

I morgon är en bättre dag, jag lovar, Med mindre regn

Update onsdag kväll

Swisch! Så var denna dag nästan slut och det tyckte jag gick väldigt snabbt.

Dagen har varit bra. Förutom en, två, nya och trevliga bloggkontakter så har väl dagen inte inneburit några större mirakel. Jag fick maten handlad, det var ju bra och samtalsterapin var helt okej. Synd bara att tiden går så väldigt snabbt.

Men det var intressant för vi pratade om hur man låter bli att identifiera sig med sin sjukdom (diabetesen) och liksom hittar på olika scenarior som kan hända och därför låter man bli. Man får det liksom som en ursäkt att nobba allt och alla. Så det där ska vi jobba vidare på och försöka få mig att tänka på annat. Jag är mer än min diabetes men hur sjutton ska man få Anders att fatta det? Ska bli intressant.

Det har varit varmt och svettigt idag med, något som känns i kroppen. Jag är ganska trött men ska dra ett varv i datorspelsvärlden innan det är dags för dusch, spare ribs och sedan bingen.

Hej hopp kaffekopp, vi skrivs mer i morgon. Peace out

Dagens bild

Dagen började på ögonmottagningen på Borås Lasarett för ögonbottenfotografering. En hel timme tog det minsann, allt gick bra och jag ska tillbaka om ett halvår. Tråkigt men nödvändigt…

Lösenordsskyddad: Vad är ett liv egentligen?

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Aldrig fel med en tupplur!

Eller, om man ska vara noga, så helst på förmiddag eller efter lunch. Och nej, man är inte latmask för att man gör det!

Jag fann en ganska intressant artikel om hur viktigt det är att ladda batterierna, även under dagen, med så kallade powernaps – något som svenska företag gärna skulle få använda sig mer av. För det är ju trots allt vetenskapligt bevisat att powernaps är nyttigt och uppiggande, men bara om man gör det rätt.

Själv brukar jag ta en snabbis efter jag har kommit hem och det brukar räcka med 30-45 minuter och sedan är jag igång igen. Som idag, när jag vaknade till på allvar hade jag ny energi och kom på åtminstone en busbra idé för jobbets facebooksida. Så där ser man! Hade jag inte gjort det hade jag gått omkring som en zombie resten av dagen och nickat till, och jag hinner bli lagom trött inför natten. Kanske det har med diabetesen att göra då det sägs att man blir kroniskt trött av den, ja kanske.

Bill Clinton, Göran Persson, Winston Churchill, Lance Armstrong – de kan ju inte ha fel så mer vilrum med mörkläggningsgardiner åt folket!

Bild från oetz.nl