Inte riktigt hela sanningen.

”Invandrarna tar jobben som inte svenskarna vill ha” skrivs det om i vissa tidningar. Jag blev tveksam när jag såg rubriken, och faktiskt lite förbannad när jag läste mer i artikeln.

Där nämns bland annat att röja skog, att köra buss, vårda äldre, städa, telefonförsäljare och att hålla rent på arbetsplatserna skulle vara de typer av jobb som svenskarna inte vill ha, men jag skulle då rakt inte kalla det för ”skitjobb”. Alla de jobben utom bussförare har jag fått prova på under alla år som jag har jobbat  och jag skulle gärna fortsatt, om det inte hade varit så att jag har fått avgå eftersom det alltid fanns besparingar att ta i beaktande. Det verkar aldrig finnas pengar att anställa någon, så jag beundrar faktiskt de som har lyckats hålla sig kvar på sina jobb, på ett eller annat sätt.

Sedan, när jag ändå håller på och gnäller över folk som inte vet vad de snackar om, så kan jag tala om att den så kallade Sysselsättningsfasen, eller som den kallades förr, Fas 3, fyller nästan alla de yrkena med lätthet oavsett om man vill eller inte. Det finns alltid folk som finns tillgängliga, svenskar som invandrare, som får jobba inom de yrkena men med slavlön bara för att arbetsgivaren aldrig har råd att anställa folk.

Faktum är att det idag finns ”lösningar” där folk utnyttjas till fullo eftersom det är nästan eller helt gratis för arbetsgivaren. En ”provanställning” med lönebidrag eller andra ekonomiska bidrag för att underlätta för arbetsgivaren, vilket alltför ofta resulterar i ursäkter som att det helt plötsligt blev arbetsbrist. Arbetstagaren får gå och kort därefter gör arbetsgivaren exakt samma sak, av ekonomiska skäl.

Ett annat faktum är att det finns ”arbetsplatser” där folk får jobba med totalt meningslösa uppgifter. Bland annat att räkna och paketera skruvar och muttrar och när backen är klar, dumpas allting tillbaka i låda ett för att allting göras om ännu en gång. Det finns människor som sorterar donerade, smutsiga, otvättade kläder, som sätts i grupper för att sitta åtta timmar om dagen att titta in i en vit vägg, söka jobb som inte finns och detta ska kallas Arbetslinje.

Betänk också alla dessa bemanningsföretag som jag själv tycker förstör chanserna att få ett riktigt jobb. Alla kan inte jobba skift, alla har inte B-körkort, alla kan inte basera sitt liv på korta anställningar på obestämd tid. Samtidigt som Arbetsförmedlingen är bakbunden av högre institutioners regelverk och tyngda av alltför många arbetssökande. De har helt enkelt inte tid att göra ett bra jobb längre och speciellt inte som att reglerna säger nej på så många vitala punkter.

Att leva på låg inkomst, kanske rentav existensminimum är tänkt att motivera människor att vilja ha ett jobb och att söka, söka, söka. Inom en viss gräns är detta säkert möjligt men vad händer med en människas självkänsla när ovanstående händer och allt man får är nej. Rent mentalt bryts man ned och orkar inte annat än acceptera situationen. Man ger upp och inser både sitt eget låga värde som arbetskraft samt hur lönlöst det är att säga nej, för om du gör det blir din lilla inkomst indragen, som om det skulle hjälpa.

Förbannad jävla Rysslandspolitik om jag får säga det själv och det är ju ingen hemlighet att klassklyftorna ökar, vilket ju är helt normalt. De som har det gott vill inte mista det och att ifrågasätta eller rentav motarbeta systemet blir bestraffat, även om man gör det av rent humana skäl. Man blir helt enkelt tvingad att rösta och stödja det system som lovprisar den smutsiga kapitalismen för man har inte råd att ta risken att göra annorlunda.

Money talks, bullshit walks. Eller i humanismens och medmänsklighetens namn, är det inte tvärtom? Ge mig ett jobb för h-vete.

Dagens bild: Lövén.

Hallå? Hallå? Är det någon som har sett en partiledare här någonstans? Blodhunden Voff letar för fullt, som ni kan se och även kungen, men han gav upp och vände blad…

Oansvarigt kan man väl tycka

Elisabeth ”Håret” Höglund har slagit näven i bordet och sagt nej till att rösta. Anledning? Politiken blir ändå densamma.

Själv har jag inte röstat i ett riksdagsval sen 1994. Det var ett väl genomtänkt och medvetet beslut. En journalist som slipper ta ­politisk ställning kan bättre och mera objektivt granska och ­bevaka den politiska makten. Den som inte röstar står mera fri och är mindre påverkad.

Men på sätt och vis har hon kanske rätt ändå. Kanske det är som min granne sagt att Moderaterna bara har gjort vad Socialdemokraterna inte vågade och att det nu inte finns några raka linjer för de olika partiernas politik?

Märkligt. Tycker jag har hört det i flera år. Skönt att även andra har insett det. Sedan finns det säkert de som säger att vi inte bör ta vår demokrati för given och rösta ändå. Hmm, ja, jovisst, om det bara spelade någon roll.

Nu börjar cirkusen igen.

Jahapp så nu har pamparna fått breda ut sig då regeringsförklaringen presenterades idag. Som vanligt var det en massa löften och tal om investeringar i allt och lite till.

1,5 miljarder till rättsväsendet och strängare straff för bland annat sexbrott och  misshandel, skattelättnader för näringslivet, lägre skatt för pensionärerna m.m. är några saker som har nämnts och nu spinner Reinfeldt vidare och förklarar sina planer såhär:

– I en orolig tid kan Sverige därför välja en annan väg än många europeiska länder. Vi kan investera i Sverige – i kunskap och utveckling. Vi kan investera i sammanhållning – i välfärd och full sysselsättning, sade han
– Vi kan investera i framtidstro – i hopp och engagemang. Vi kan investera i människor. Så bygger vi Sverige starkare

– Jobbpolitiken har fått effekt, med ökad sysselsättning och minskat utanförskap trots en utdragen ekonomisk kris som påverkat arbetslösheten. Men viktiga utmaningar kvarstår.

Hmm, ja jag får erkänna att det låter bra, för det gör det ju alltid. Men jag anar att de eventuella framgångar som spås i landets ekonomi knappast har att göra med direkta åtgärder av ett lands regering utan av en global ekonomi, vilken fortfarande ser ganska dyster ut. Sysselsättning låter också bra, men om det då menas mer åtgärder, dvs praktikplatser eller mer folk i Sysselsättningsfasen (tidigare den så kritiserade Fas 3) där folk fortsätter leva på bidrag från staten, så kan jag inte hålla med. Människor på svältgränsen spenderar inte pengar i lika stor omfattning, vilket ger affärer mindre inkomst, lika med sämre chanser att anställa – fler arbetslösa och på bidrag, vilket försämrar ett helt lands nationalekonomi. Solklart.

Men det där med praktikplatser låter ju hur bra som helst. Eller? Det utlovas 9500 sådana under kommande år och året därpå 4750 och dessutom ”ska Arbetsförmedlingen bli bättre på att hitta arbetsgivare som ställer upp med praktikplatser” vilket i mina öron låter en smula luddigt. Hur ska detta ske? Med mer effektiviseringar? Det kan nog bli ganska tufft när det som idag innebär runt 300 arbetssökande på varje arbetsförmedlare. Hur länge kommer de orka med det trycket? Å andra sidan har ju redan nu både föreningar och arbetsgivare ekonomiskt stöd från statligt håll, vilket ger 5000 kr plus för varje arbetssökande i Sysselsättningsfasen.

Det särskilda anställningsstödet för långtidsarbetslösa föreslås bli permanent från 2014, vilket beräknas kosta 876 miljoner kronor för 2014–2016
– Det är en kraftig subvention till arbetsgivare, den är 80–85 procent av lönekostnaden upp till ett år och gäller personer som varit arbetslösa i 1,5 år, säger hon.
Hittills har satsningen på lönesubventioner för unga långtidsarbetslösa varit ett misslyckande. Endast 500 av de 12.500 berättigade fått stödet, enligt arbetsmarknadsministern Hillevi Engström.

Märk väl, ”permanent” vilket ju är positivt, både för arbetsgivare och arbetstagare, men märk också hur låg summan är för de pengar som ska satsas. 876 miljoner är inte speciellt mycket på två år. Men om man bortser från det, vad är det meningen att leda till? Fast anställning existerar ju knappt längre, eller tillsvidareanställd som det kallas och ingen sitter numera säker på en oerhört tuff arbetsmarknad. Kompetensens finns än så länge där men kostar alldeles för mycket och vilka människor ska kunna fylla de nödvändiga platserna när den stora gruppen 40-talister nu börjar komma upp i pensionsåldern? Knappast är det väl de tusental som verkligen vill ha ett jobb då det krävs oerhört mycket för att ens kunna utbilda sig samtidigt som man ska ha en någorlunda dräglig levnadsstandard.

Men som sagt, racet mot valet 2012 har egentligen redan börjat och som vanligt är det de starkaste partierna S och M som går i clinch med varandra med diverse vackra ord om en ljusare framtid, samtidigt som smutskastningarna tycks bli grövre för varje val. Sverige har visserligen klarat sig förhållandevis bra ur världsekonomins svacka men det finns så oerhört mycket att jobba stenhårt på.

Sverige ligger tvåa i ett nationellt skattetryck med 45,8% av BNP. Visserligen är vi ett litet land och världsekonomin är inte den bästa än idag, men man kan ju undra lite över hur det kommer sig att vitala delar av vår samhällsstruktur har kunnat få så mycket stryk. Jag menar sådana saker som skola, vård, omsorg m.m. som man med jämna mellanrum får läsa om problem i, orsakade av indragningar, resursomflyttningar, dåliga löner, resursbrist och det ena med det andra. Sådana saker som är så otroligt viktiga, grundläggande, för att en nation ska orka kämpa emot och framåt. När man sedan läser om hur ledamöter seglar med gyllene fallskärmar, pensionsvederlag och skamlöst påökt i lönekuvertet undrar man hur det är med både solidariteten och samvetet hos våra folkvalda.

Möjligtvis om man kunde göra situationen lite roligare så att folk, däribland jag själv, inte skulle gnälla så förbannat, och byta namn på tråkigheter? Som att byta namn på broccoli för att få barnen att äta mer grönsaker.

Vi kan döpa om Alliansen till Mupparna, för de är skojiga. Rosenbad till Disneyland och påtvingad tv-licens a la skatts för Bolibompa. Efter ett packe skitdyr 6-pack öl en fredagskväll är det nästan så jag kan tycka det är roligt. Men bara nästan.

Se hela regeringsförklaringen här.

Sverige, Sverige fosterland…

Eller man kanske skulle säga ”i fosterställning” eftersom verkligheten har blivit så kall och hård istället? ”Moder Svea blev en häxa med en galen älskare”.

Egentligen vill jag inte säga så mycket om det här inlägget utan låter dessa länkar tala för sig själv. Vi får se om ni snappar upp den röda tråden i det hela.

• Facit efter satsningen: 57 nya kulturjobb.
• Stockholmsbörsen runt nollan.
• Hundratals tvingas sluta på Volvo.
• Var fjärde chef är beredd på att varsla.
• Storvarsel inom IKEA-företag.
• Myndigheter under nätattacker.
• Flyktingpolitiken inte vackrare än såhär.
• Bottenbetyg ges av 1200 lärare.
• 30-årig man sköts med minst tre skott.
• Regeringen ger upp om en jämlik skola.
• Afgansk flyktingpojke tvingas till Italien trots grova övergrepp.
• SOS Alarm slår igen larmcentraler.

Detta var en liten lista som jag funnit under dagen i olika tidningar. Å andra sidan…

• Alliansens nya miljardsatsning.

…och då är ju allt förlåtet, så glöm allt det jag skrev innan. Ja, det var ironiskt.

Sedan vill jag bara tillägga att Sverige ligger högst i världen i att betala skatt, alltså sådant som ska gå till grundläggande väsentligheter i en modern välfärdsstat, som t. ex. skola, vård, polis, post, omsorg m.m. men varför läser man då hela tiden hur det går utför med den ena myndigheten/instansen efter den andre? Stora företag säljs, bemanningsföretagen blir fler och allt fler människor lever i osäkra anställningar. Vart tar våra skattepengar vägen och vad får vi för dem egentligen? Varför ökar främlingsfientligheten i vårt land när ni fortfarande tycker att integrationen fungerar? Varför ökar klassklyftorna? När får folket nog och säger stopp? Frågorna är många men svaren är kanske inte så långt bort i framtiden.

Tro mig, jag älskar mitt land med allt vad det innebär, men när man dag efter dag får läsa om förtroendevalda människor som beter sig som ärkesvin, andra människor som hamnat mellan stolarna, som går arbetslösa som är sjuka, om fundamentala funktioner i samhället som går på knäna, där människor tar livet av sig för att arbetsmarknadspolitikens tryck blir för högt, i ett land som tvingar oss att betala för saker vi inte ens vill ha – kan man låta bli att undra vart vi är på väg?

Nej, jag får nog avsluta detta inlägg med en liten melodi som visserligen är gammal men fortfarande väldigt aktuell. Jag tror nästan att Eddie såg framtiden när han skrev denna:

Asgarv med rysningar. Föräldragenerationen, Fuck Off.

Om ni ska läsa någonting alls idag, nej, någon gång i resten av ert liv – läs då detta. Jag skojar inte. Visserligen skrattade jag högt ett antal ggr men när man inser poängen bakom det hela, det viktiga, så får man rysningar. Men hur som helst, nog tamej fanken det bästa jag har läst på år.

I SHIT YOU NOT – Läs detta. Helt enkelt briljant skrivet.

(Tack Peter)

Den svenska solidariteten

Jag blir ärligt talat så j-vla förbannad. När man ena dagen läser om människor som dör av den svenska arbetsmodellen och andra dagen om hur giriga skitstövlar blåser sina medmänniskor på välbehövda skattepengar.

Jag menar såklart affären och bluffandet med Tillväxtverket och hur de har betett sig. Det är så fruktansvärt lågt och förbannat egoistiskt tänkt att man kan gå i taket av ursinne. Men jag ska inte ödsla svordomar eller svavel utan hänvisa till Kajsa-Lisas blogg där hon uttrycker det på ett mer civiliserat sätt. Själv blir jag bara arg. Allt jag kan göra är att hoppas att detta inte sopas under mattan och glöms i första taget. Vilka ärans svin det finns.

Inlägg 1 - Inlägg 2

Så grymt bra skrivet. Tack KJ.

Dagens bild: Felplacerad.

Den här fina, lite gammalmodiga skylten passade jag på att ta en bild av idag när vi stod och väntade. Men min undran är, varför har någon stulit den och hängt den på ett såhär opraktiskt ställe? De på Rosenbad måste ha blivit ordentligt sura när de upptäckte att den var borta.

Dagens fundering.

Kan det vara en slump att minister och sinister stavas nästan likadant? Det är ju bara en enda bokstav som skiljer orden åt och när man kikar på tyda.se kan man tydligt se samhörigheten, inte sant? Sedan kan man ju undra om Vänstern håller med

Almedalens theme song

Mitt politiska intresse är väldigt svalt just nu men okej då, jag får väl nämna The Muppet Show, nej, jag menar såklart Almedalen ändå. För det är ju det som tydligen är hetast just nu då ”alla” tidningar skriver om vad som händer där borta på Gotland.

Aftonbladet – Expressen – Dagens Nyheter – Svenska Dagbladet

Debatterna går hit och dit och allting är väldigt intressant för de som orkar lyssna, men jag funderar på den egentliga nyttan av sådana tillställningar. För är det egentligen inte som Eddie sjöng? Att man är en idiot och det kommer nya idioter vart fjärde år.

Som vanligt mygel bland topparna.

Flera av de största tidningarna skriver idag om hur statliga tjänstemän lever gott på skattebetalarnas pengar. Det handlar om dyra konferensresor, alkohol och fester.

Aftonbladet – Expressen – Dagens Nyheter

I förrgår skrev jag om debattartikel som tog upp klasshat och klyftorna i samhället, och i Dagens Nyheter kan man läsa om Gustav Ingman som ordnade studieresa i Solsidan, alltså bland de rika och priviligerade i samhället, allt för att belysa klasskillnaderna. En vettig kille, verkar det som, som ser att samhället är uppdelat. Men inte bara i tidningarna förs det heta diskussioner. Bara idag fick jag en snabb men djup diskussion angående detta och nyttan av att tjäna sexsiffriga belopp. Kortfattat kan man väl påsåt att de gärna kan tjäna hur mycket som helst, bara pengarna används på rätt sätt. Insamlingar och bistånd i alla ära, men pengar är till att användas för att smörja den inhemska ekonomin, vilket i sin tur ger mer jobb åt alla. De som sparar pengarna i madrassen är alltså de största syndarna.

 Men åter till myglet bland våra statsanställda tjänstemän. Det är tråkigt att läsa och man blir lätt nedstämd när man ser dessa rubriker, ja absolut, men det var som någon sa att det vore än värre om media blundade för detta. Huruvida någon får sparken eller ens får stå till svars för fadäserna är väl som vanligt en fråga som få kan svara på, men det tycks som att solidariteten saknas i samhället numera, och att det är egot som göds. Gång på gång på gång, men händer det någonsin något?

Kanske jag rör mig i fel kretsar men det tycks som att allmänheten accepterar sådant alltmer och mest rycker på axlarna. Åtminstone runt omkring mig. Frågan är om det kokar någon annanstans och då tänker jag främst på temperamentsfulla områden där integrationen gått åt skogen, områdena är eftersatta och folk börjar få nog. Kanske något som vissa politiker har börjat märka av.

Förresten, ni vet väl varför debatten mellan Lövén och Reinfeldt har varit så tam och S har höga siffror? Jo, det kan jag tala om. Det är för att Reinfeldt och Alliansen vet att människor har kort minne så nu ligger de lågt tills det är dags att värva röster inför valet igen. Då är allt glömt och förlåtet (?) och då gäller det att slicka svenskarnas bakdelar så gott det bara går och blunda för det förflutna.

Heja Sverige friskt humör, för det går ju så j-vla bra…bra jobbat!

Hatet krymper människan.

Tanken är lätt att hantera när man sitter två, fyra, sex vänner runt ett bord, men blir alltmer abstrakt ju fler den omfattar. I stora folkmassor är det nästan omöjligt att föreställa sig att andras önskningar och rädslor, tragedier och drömmar, är lika verkliga som mina. Ändå är det ytterst nödvändigt att försöka.

Citatet är taget ur en debattartikel i DN, skriven av Jens Liljestrand, där han bland annat skriver om den kritik han fått på senare tid orsakad av en annan artikel. Dock berör han något som jag har funderat på en längre tid, nämligen Hat.

Människor tycks slänga ur sig det ordet i tid och otid utan att fundera en sekund på vad de egentligen säger. För hat är ett starkt ord, otroligt starkt, och likadant är det med ordet Kärlek. Att slösa med så viktiga ord urholkar till slut dess tyngd, dess betydelse, dess från en början avsedda verkan. Det är lite som berättelsen som pojken som skrek att vargen kommer när den inte gjorde det, och tids nog när vargen verkligen kom, ja då var det ingen som brydde sig om pojkens varningar längre.

Själv använder jag de orden oerhört sparsamt, så gott som aldrig, och om vi ska hålla oss till Hatet och tänka efter en sekund – vad är egentligen värt att hata? Frågan har såklart individuella svar men kan man verkligen hata något så obetydligt som morgnar, sena bussar eller gnälliga tanter vars lappar man ofta finner i tvättstugan? För mig låter det i så fall som ett otroligt slöseri med energi som kunde användas åt något annat, mer produktivt. Jag hatar inte, men däremot kan jag ogilla eller rentav avsky, men inte hata. Det verkar så meningslöst.

Liljestrand skriver vidare i sin artikel, angående klasshat:

I Dagens Arena skriver Håkan Bengtsson att hatet är ”ett stickspår”. En annan klarsynt text hittar jag i socialistiska Flamman, där artikelförfattaren Jesper Weithz skriver: ”Hatet är en känsla som inte enbart riktar sig mot ett utanförliggande mål. Hatet bottnar i en känsla av underordning, av att inte duga. Att elda under klasshatet är därmed också att elda under det virus som äter upp en människa inifrån. Klasshatet är begripligt, men självhatet är dess förutsättning.” Det är väl formulerat. Hat handlar om självförakt och en vidrig känsla av maktlöshet.

Kanske det är så enkelt? När vi läser om att Reinfeldt och hans gäng får nya löneökningar, samtidigt som vi ser att klyftorna ökar, de hemlösa blir fler och vitala funktioner i samhället inte längre fungerar som de ska. Är det inte dags att bli ordentligt förbannad då och verkligen hata asen som sitter där uppe i toppen, som styr landet, rullar runt i pengar och skrattar år de fåniga väljarna som gått på deras lögner? Jo, eller det beror på hur man ser det.

Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte hålla med till 100% om förklaringen till varför man har ett klasshat, och då tänker jag på förklaringen att det svenska folket skulle ha självförakt, och i så fall, vart ifrån skulle vi i så fall fått det självföraktet ifrån annat än från det samhälle vi är fostrade i? Allting lägre än att vara statsminister är sämre, håller knappast som förklaring. Däremot kan jag verkligen hålla med om att det handlar om maktlöshet för det är så det fungerar i det här landet.

Vi väljer människor vart fjärde år som sedan blir okontaktbara på tre år. Sedan dyker de upp igen och börjar kyssa bakdelar landet runt. Att de sedan år efter år blundar för samma livsviktiga samhällsfunktioner, delar i vårt samhälles ryggrad verkar vara en tradition som förs vidare oavsett vilka dockor som får gästspela i masquerade, Cirque du Dècadence

Integrationen fungerar inte

Efter att ha läst en ganska sorglig artikel i DN kan man lätt se hur illa det är med dels integrationen här i landet, dels med socialiseringen. Detta främst för att myndigheterna har utgått från att invandrarna vill tillbaka till sina hemland och inte bli en del av det svenska samhällets gemenskap.

Föga förvånande faktum, inte sant? Speciellt som politikerna propagerar för kulturell mångfald och predikar att vi har mycket att lära oss av andra kulturer. Jaha, och hur ska det gå till när hela processen fungerar så dåligt som den gör idag? När Ali Mustafa placeras i en invandrartät stadsdel försummad av kommunen och borgarbrackorna bor i andra änden staden med sina figurklippta trädgårdar? När det tar flera generationer innan en invandrare kan känna sig, och erkännas, som svensk.

Skärpning. Systemet är en skam. Eller som författaren till debattartikeln, Jasenko Selimović (FP) själv uttrycker det, ”Hellre preciserade krav på medborgarskapet än otydliga och livslånga krav på kärlek till sill och potatis.”

Det är arbetsgivarens marknad.

Det är iofs ingen nyhet för alla de tusentals människor som idag går utan jobb, är sjukskrivna på halvtid eller som tvingas jobba timmar och skift genom alla de bemanningsföretag som finns. Men när stora, välkända företag som SAS och SJ låter de anställda arbeta under vidriga omständigheter och med svältlöner, vart är vi då på väg?

I en debattartikel går 4 fackordförande ut med kritiken och undrar varför regeringen blundar för det faktum att svenska arbetare blir utnyttjade och att så många svenska företag inte tar det sociala ansvarstagande som de påstår sig ha.

Förbannat skönt att detta ifrågasätts, tycker jag, för som arbetstagare är man fruktansvärt utsatt och helt i händerna på penninghungriga arbetsgivare. Å andra sidan är det inte konstigt att svenska företag månar om kostnader och andra utgifter då företagsklimatet och skattesatserna är så höga som de är. Inte konstigt att de diskriminerar människor på grund av ålder och bortser från kompetens.

Arbetsklimatet över lag har förändrats det senaste decenniet, om inte ännu längre bak, och som anställd är det oerhört lätt att bytas ut. Klimatet har blivit mindre nyanserat och det har börjat likna socialdarwinism där den starkaste överlever. Ett ytterst inskränkt sätt att se på sina medmänniskor som knappast passar sig i en demokrato och i en individorienterad kultur som västvärldens. Med andra ord, ett bakåtsträvande klimat har uppstått där det varken finns pengar eller empati nog att bry sig om sina medmänniskor. Dessutom tycks det som att Arbetsförmedlingen numera är en alternativ mellanhand som inte har mycket att säga till om när det gäller mer än lösa anställningsavtal. Själv tycks vara bäste dräng.

 Men hur som helst, BRA att detta nu debatteras och jag hoppas det sociala ansvarstagandet blir bättre. Men jag tror också att regeringen måste öppna sina ögon för att se vad som verkligen sker på den svenska arbetsmarknaden, ser de utslagna, ser de som verkligen försöker dra sitt strå till stacken men som tvingas gå med på vidriga avtal eller som inte ens får en chans för att de inte är 18 år med en armslängds meritlista.

Ettåring i kö för seniorboende.

Det gäller att vara i tid om man ska få ett boende, men ibland undrar man ju vart gränsen går.

När man läser om ettåringen vars mor- och farföräldrar har säkrat sitt barnbarns ålderdom redan nu så börjar man undra hur systemet är uppbyggt egentligen. Är det kanske dags att se över det och göra vissa förändringar? Hallå, folkvalda, är ni däääär?

Sedan är ju ungar som ungar är och plötsligt kanske de emigrerar till Tjottahejti och då var ju den bokningen åt skogen. Varför han eller hon skulle emigrera? Kanske för att systemet suger?

Dagens fundering.

Arbetsmoral. Arbetsetik. Två ord som vi säkert kan ha delade meningar om, men vad betyder de egentligen och framförallt, har vi någondera och varför missbrukas dem ibland av vissa?

Snacket om arbete är väldigt hett just nu efter Reinfeldts uttalande om pension vid 75, som har mötts av kraftiga protester landet runt. Men dels kan man ju kanske förstå om folk inte längre har varken etik eller moral när det gäller sitt arbete eftersom arbetsmarknaden har blivit så ostadig. Kanske vi helt enkelt borde byta ut orden mot åtgärdsmoral och nödlösningsetik?

Men hur som helst, vad betyder egentligen orden? Vi kikar in på wikipedia en sväng, tycker jag.

Arbetsmoral är en moralisk princip som förordar flit och hederligt arbete. Begreppet arbetsmoral kan också syfta på en persons eller grupps arbetsvilja. Enligt Max Webers bok Den protestantiska etiken och kapitalismens anda var protestantisk arbetsmoral avgörande för kapitalismens framväxt i västvärlden.

Synnerligen intressant, eller hur? Det skulle ju betyda att om vi inte längre hade arbetsmoral så skulle kapitalismen gå under….

Arbetsetik är den etik som framhåller vikten av flit och plikt i lönearbetet. I etiken ingår också en tro på det moraliskt riktiga i att arbeta och i att arbete förbättrar karaktären. Ett mycket närbesläktat begrepp är arbetsmoral.

Återigen väldigt intressant, för det står ”lönearbetet” och än en gång, inte åtgärd, slavarbete eller nödlösning. Kan detta betyda att vår kära regering är inne på helt fel spår? Att den här arbetspolitiken kommer leda till inte bara kapitalismens fall utan även materialismens? För utan pengar kan man inte konsumera vilket i sin tur missgynnar den nationella ekonomin vilket i korthet betyder att landet går åt fanders med pukor och trumpeter. Å andra sidan kanske detta är hela planen, att när allt har gått åt skogen så kan vi sälja hela Sverige för att bli en förort och dörrmatta åt Ryssland.

Ojdå, nu skenade tankarna iväg igen, förlåt.

Jag bara menar att det inte är konstigt att arbetsmarknaden ser ut som den gör när den fullständigt ägs av bemanningsföretag, företagen skattas till den grad att de inte har råd att nyanställa och för att inte tala om alla de sjuka och halvkrassliga människor som faktiskt vill jobba men marknaden föredrar de som orkar jobba både fulltid, kvällar, helger och skift.

Själv är jag absolut inte 100% och jag kommer troligtvis aldrig kunna gå upp till heltid igen. Men just nu har jag en arbetsplatsåtgärd att gå till som jag verkligen trivs på. Jag har den stora förmånen att ha förstående medarbetare och en chef som lyssnar och jag känner mig behövd i alla de arbetsuppgifter jag har fått. Men alla har inte den turen och fastän jag kunde haft det bättre, med ett fast jobb och betydligt mycket mer i lön, så känner jag att det fungerar. Jag går till jobbet varje dag fastän det sticker som knivar i mina ben vissa dagar. Fastän jag har sömnproblem ibland och är helt slut efter 2-3 timmars sömn. Fastän magen är åt helvete, jag har kramper, jag ser suddigt och det känns som att jag måste krypa fram. För vissa dagar är det faktiskt så även om det inte syns på mig.

Det, mina vänner, är arbetsmoral, och jag är förbannat stolt att jag har den. Trots allt.

Hatet som sprider sig

Efter en artikel i Dagens Nyheter som handlar om det högerextremistiska hatet som tycks sprida sig börjar jag fundera: är det verkligen så?

Eller som Maria Sveland frågar sig, är vi på väg tillbaka i samma situation som innan andra världskriget? Att främlingshatet sprider sig. Först nästan obemärkt men smått ökande, tills det en dag är allmänt accepterat att ha partier a la SD, rumsrent, helt okej och en naturlig del av politiken.

En bok kommer med posten, ”De hatade” av Magnus Linton. Det är en liten bok utgiven på bokförlaget Atlas men med ett innehåll som får mitt hjärta att bulta upprört och gör mig sömnlös flera kvällar i rad. Lintons reportagebok skildrar det som händer just nu i Ungern och Nederländerna och hur det hänger ihop med händelserna på Utøya. Det är en skildring av ett Europa där de högerradikala partierna vuxit sig allt större och intagit parlament i land efter land. I Ungern finns det ny­fascistiska partiet Jobbik som byggt sin framgång på ”zigenarfrågan” och numera är landets tredje största parti. I Holland finns Geert Wilders och PVV som med sina 15 procent kan ställa krav på regeringen – slöjförbud, halalförbud, moskéförbud, kort sagt en kriminalisering av islam.

Med färg och bättre skärpa – Sverige om 10 år?

Det ser inte bättre ut i resten av Europa. I Finland har vi Sannfinländarna, i Danmark Dansk Folkeparti, i Frankrike Front National, i Sverige har vi SD och i Norge har de Fremskrittspartiet. Jag läser och skäms över att jag inte fattat omfattningen, det här är på inga sätt nyheter, flera andra har skrivit och rapporterat om läget. Men min punkt, där den där skavande magkänslan plötsligt blir formulerad, är när jag läser Lintons bok. Där och då om kvällarna faller bitarna på plats och helheten gör mig sömnlös och sömnlös och sömnlös.

 Visst låter det skrämmande? Men det är också sant.

För inte så länge sedan råkade jag se en dokumentär om hur tiden innan Andra Världskriget var och intresserad av både historia och psykologi som jag är, blev jag faschinerad över hur snyggt det sköttes för att få en hel nation att avsky judarna. Tecknen finns där igen, idag och runt omkring oss, men vi kanske inte tänker på det. Men samtidigt är det sagt att historien upprepar sig så vem vet? Små gränser som delar upp oss i ”oss” och ”de där”, små signaler och många bäckar små… Kanske tiden är mogen för ännu en masspsykos och med ett behov att få ut sin uppdämda aggressioner över orättvisor, arbetslöshet m.m. så måste vi finna offer att skylla saker på.

Sympathy with the devil. Muslimhat. Orättvisor. Frustration. Sympathy med människor, nej djur, som Anders Breivik.

Tänk på det

Man blir ju bara så förbannad.

Jaha, nu ska vi jobba tills vi fyller 75. För det säger arbetsnarkomanen Reinfeldt är en bra grej.

Aftonbladet -  Expressen – Dagens Nyheter – Metro

Att han får kritik där nio av tio säger nej till att jobba tills de är 75 är väl knappast oväntat men man undrar ju hur han har mage att uppmana svenskarna att ”rita om sin mentala karta”. Seriöst? Låter ju som hjärntvättning att behöva jobba tills man dör. Själv kan han sluta jobba vid 50 om han vill och få 1,7 miljoner första året. Men det lär han ju knappast göra, han är ju Übermänsklig, vår kära landsfader som är så flitig att han troligtvis kommer gräva sin egen grav helt på egen hand när den dagen kommer.

Men har du tänkt på det Fredrik, att folk kanske är värd att njuta av sina sista år i livet och av sin pension, som de mot all förmodan fått ihop då hela systemet är ett enda ryskt roulette? De som vill fortsätta jobba får väl göra det men sedan får du fan tänka på att alla inte är kärnfriska som du tydligen är. Du snackar om att ge morötter åt folket och det är väl så du ser oss, som åsnor.

Å andra sidan snackar vi åtminstone inte i nattmössan som du gör. Ta tillbaka, tänk om och gör folket en tjänst genom att låte dem njuta av ålderdomen och av vetskapen att de har gjort en insats under alla sina år i arbetslivet. Morot eller piska, vet du egentligen skillnaden?

Bye bye Värmland?

Landstinget i Värmland har kommit på den smarta idén att gå ihop med Västra Götalands Län och ska nu skriva till regeringens utredare om saken. I artikeln är det lite oklart om varför, förutom en önskan om att Sverige i framtiden ska indelas i färre län än vad det är nu.

Men har de tänkt på den kulturella aspekten egentligen? Jag menar, tänk på den traditionella sången Ack Värmeland du sköna, även kallad för Värmlandsvisan från 1822, det känns ju lite som en attack på den svenska kulturen. För att inte nämna den ekonomiska aspekten, ska vi nu dela kosing ihop med en massa värmlänningar? Inte för att jag har något emot dem men kommer inte standarden och servicenivån att sänkas än mer? Är det inte lika bra att göra ett enda län av hela landet när man ändå håller på så kan alla få trängselskatt och p-förbud för gotlandsfår.

Nej, behåll Värmeland du sköna som det är, gör om Öland till fångkoloni och gräv två nya Göta Kanal som gränsar till både Norge och Finland med tillhörande broar så kan vi beskatta dem också så att de ansvariga politikerna kan rulla runt i lite mer pengar. För de kommer ju på så bra idéer hela tiden….

Dagens fundering

Den här nyheten fattar jag inte varför den är en nyhet:

Landstinget sålde en byggnad, en vårdcentral, till läkarna själva för en blygsam summa. Nu har den sålts vidare för en massa miljoner – och det blir en nyhet. I artikeln nämns att de ansvariga för försäljningen var Filippa Reinfeldt och Chris Heister, och det är kanske där skon klämmer? Att de är politiker. Med andra ord, är det den svenska svartsjukan som slår till igen?

Tro mig, jag har ytterst lite övers till penninghungriga politiker som skor sig på andra, men är det verkligen så med alla politiker? Nej, säkert inte, och hade jag varit den som gjort den här affären hade det väl knappast varit en nyhet och jag hade blivit gratulerad till att ha gjort en fantastisk affär och vara ett finansgeni.

Sedan kan man ju debattera om privatiseringar m.m. men det är väl knappast där skon klämmer för de som klagar. Snarare att det är skillnad på folk och fä.