Adjö min vän.

Så, idag har jag gråtit och jag är helt okej med det.  Nu förseglar jag dagen med en stilla gravöl.

Efter en lång bilfärd till Eksjö där vi var nära att bli prejade av en långtradare in i mitträcket, kom vi då fram till kapellet. Vi var först på plats och jag skrev några väl valda ord i det fina pergamentpapper som var framlagt åt oss gäster. Några sista ord liksom.

Efter lite väntan var det dags för begravningen att ta sin början. Vi var runt 50 personer i lokalen och musiken startade med ”The power of love”. Musiken var ju ett stort intresse för Mattias och jag mindes alla roliga stunder vi hade haft ihop, bland annat när vi spelade i samma band. Han på bas och jag på sång. Med min handsnickrade förstärkare som vi så troget bar runt på.

Hela tillställningen var väldigt bra och många välvalda ord sades till hans minne. Han var en god och rättvis människa, Mattias, och med ett stort hjärta. Efter sig lämnade han fru och två barn i en alldeles för ung ålder och det blev väldigt många tårar, även från mig, och det stämmer ju så bra som det skrevs i en dikt å hans minne;

Ditt hem, din trygghet var och där skall ljusa minnen för alltid leva kvar. Vi älskar dig för evigt.

När då tårarna trillade som mest log jag faktiskt. Med tanke på den cancer som som tog hans liv till slut var det väl ändå bäst, att han fick slippa plågorna, och jag hoppas innerligt att han har fått frid nu. Min vapenbroder som gav mig så många glada skratt och minnen och som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Tack Mattias för du var en äkta bästa vän, och även om vi förlorade kontakten under flera år, så fanns vi alltid där för varandra och det visste vi båda. Med bitterljuv smärta men ändå med en viss glädje önskar jag dig allt gott och en dag ska vi ses igen, helt absolut.

Rock on bro. Alltid i våra hjärtan.

Äkta tårar för en äkta vän.

Sorg

Han är nu borta. Mattias. Min vän som jag förlorade kontakten med under flera år men som jag fick veta hade långt gången cancer. Vi hann växla några sms innan det var dags och nu är han alltså borta. Mina tankar vilar hos hans familj och barn och med en tår i ögonvrån raderar jag sms:en vi hann växla under de sista veckorna han fick. Mattias, min vän, jag hoppas du har det bra på andra sidan och är glad att du slapp denna världens plågor. Du ska för evigt vara saknad. Rock on broder. Vi ses.

Mattias gillade Skid Row och just denna låt sammanfattar egentligen alla år vi har känt varandra…

Så vad händer här då?

Ytterligare ett dagboksinlägg egentligen, men också en update för de av er som fortfarande läser här. Med andra ord, jag lever fortfarande, men det har hänt en hel del på sista tiden:

Diabetes - För en tid sedan trampade jag på en glasskärva, vilken sedan blev infekterad, foten och benet svullnade rejält och sedan dess har det varit antibiotika och besök på vårdcentralen varannan dag. Jobbigt som sjutton men så kan det gå. Det som gjorde det värre än vanligt var en rejäl förkylning med hosta som gjorde blodsockret och läkningen mycket mer komplicerad och ja, jag blev sjukskriven i två veckor, med kryckor och allt. Men nu är det mycket bättre och det går definitivt i rätt riktning, vilket ju är skönt. Kryckorna var alldeles för jobbiga men jag har haft min käpp under tiden och mycket god hjälp från S som har hjälpt mig med mycket. Ta ut hunden, diska, tvätta o.s.v. och det har verkligen hjälpt mig och min fot. Stort, gigantiskt tack till S för vem vet hur det hade gått annars? Jobbigast är att plasta in foten varje gång jag ska duscha men hallå, det kunde varit värre! Det kan det nästan alltid, inte sant?

Jobbet - Jag fick ju äntligen fast anställning nu i början av februari och oturligt nog inleddes den med de ovan nämnda två veckornas sjukskrivning. Oturligt som attan men så kan det gå och det där verkar vara en följetång i mitt liv att så fort jag påbörjar något nytt och bra, ja då smäller det till ordentligt. Dock slapp jag akuten denna gång och det får man ju vara glad över hehe. Annars flyter det på ganska bra förutom att det var ordentligt stressigt den första veckan med flera datorer som skulle uppdateras och en massa pressreleaser som skulle ut. Det hade varit enklare med en dator som inte tar 30 sekunder på sig varje gång man trycker på en tangent men jaja, man ska väl vara nöjd med det man har.

Lägenhet - Jojomen, nu är det dags att flytta på sig, och denna gång till mindre yta. Jag har varit på två visningar hittills men båda blev väldigt dyra så jag var tvungen att backa ur. Banken har jag också besökt och diskuterat bolån och en mäklare har varit här med massor av papper och värderade min lägenhet. Sedan råkade jag skälla ut min ordförande i bostadsrättsföreningen vilket medförde att det nu är minst tre personer som är sura på mig. De har inte ringt, hälsat på eller ens gått samma väg som mig för att hälsa, som de alltid tidigare har gjort. Men faktiskt, det är helt okej. Att de klantar sig och det blir kaos är inte mitt fel, eller att ordf. är en person som försöker avbryta hela tiden, det gjorde mig så förbannad att jag flippade ur. Han är bra på det och det är bara att gratulera. Men hur som helst, jag bryr mig inte och nu har jag mejlkontakt med en kille som köpte en etta av mig för tre år sedan. Med lite tur kan jag flytta dit, med bra läge, kommunikationer och allt. Jag håller tummarna.

För övrigt har jag varit ganska irriterad på vissa människor som tydligen inte kan bete sig vuxet. Detta har dock gått över och jag bryr mig inte längre om att reta upp mig för det är inte värt det. Bättre att behålla sans och vett istället för att ödsla energi på idiotiska spel, och allt detta känns oerhört bra. Egentligen borde jag tacka alla besvärliga människor för ni bygger mig bättre, starkare och smartare. Jag ska se om jag hittar några fina diplom på nätet Orken har varit sådär men nu verkar tillvaron lugna ner sig lite och jag kanske kan finna ro och inspiration till att skriva snart igen. Allt omkring ska bara hinnas med!

Så nu vet ni, jag lever, mår relativt bra, har ej blivit kidnappad av tomtar eller bytt identitet och ja, jag ska försöka skärpa mig med skrivandet. Lovar

Så är det just nu.

Lay beside me, tell me what they’ve done
Speak the words I want to hear, to make my demons run
The door is locked now, but it’s open if you’re true
If you can understand the me, than I can understand the you.

Lay beside me, under wicked sky
Through black of day, dark of night, we share this pair of lives
The door cracks open, but there’s no sun shining through
Black heart scarring darker still, but there’s no sun shining through
No, there’s no sun shining through
No, there’s no sun shining

What I’ve felt, what I’ve known
Turn the pages, turn the stone
Behind the door, should I open it for you?

What I’ve felt, what I’ve known
Sick and tired, I stand alone
Could you be there?, ’cause I’m the one who waits for you
Or are you unforgiven too?

Come lay beside me, this won’t hurt I swear
She loves me not, she loves me still, but she’ll never love again
She lay beside me, but she’ll be there when I’m gone
Black heart scarring darker still, yes she’ll be there when I’m gone
Yes, she’ll be there when I’m gone
Dead sure she’ll be there!

What I’ve felt, what I’ve known
Turn the pages, turn the stone
Behind the door, should I open it for you?

What I’ve felt, what I’ve known
Sick and tired, I stand alone
Could you be there?, ’cause I’m the one who waits for you
Or are you unforgiven too?

(Solo)

Lay beside me, tell me what I’ve done
The door is closed, so are your eyes
But now I see the sun, now I see the sun
Yes now I see it!

What I’ve felt, what I’ve known
Turn the pages, turn the stone
Behind the door, should I open it for you?

What I’ve felt, what I’ve known
So sick and tired, I stand alone
Could you be there?, ’cause I’m the one who waits,
The one who waits for you

Oh what I’ve felt, what I’ve known
Turn the pages, turn the stone
Behind the door, should I open it for you?
(So I dub thee unforgiven)

Oh, what I’ve felt
Oh, what I’ve known!

I take this key (never free)
And I bury it (never me) in you
Because you’re unforgiven too

Never free
Never me
‘Cause you’re unforgiven too!

Debuten.

Så, jag tänkte skrämma bort eventuella läsare här som har envisats med att hänga kvar…

Ifall ni undrar över bilden så är jag nog lite blyg fortfarande, men det får duga! Dessutom var det nog någon som tyckte att jag kan sjunga, men jag vet inte, jag har iaf hållt det väldigt personligt att sjunga inför publik…. Hur som helst, varsågoda.

Update onsdag kväll.

Tummen upp för denna dag också, kors i taket. Jodå, det verkar som att den nya kosten fungerar och jag har inte haft såhär mycket energi på väldigt länge. Första veckan var ju lite skum och jag tror kroppen reagerade på omställningen, men nu känns det som sagt hur bra som helst. Först jobba, sedan hem och vila i kanske 30-45 minuter och sedan sätter jag igång igen med en massa saker. Hushållsarbete, jobba, träna (?!), fixa i ordning saker och ting som legat och väntat hur länge som helst. Så jodå, det rullar på riktigt bra nu!

Men en sak var inte riktigt bra idag. Nämligen på morgonsidan då jag skulle iväg till jobbet. Jag hade sovit bra (igen) och var på väg ner till bussen då jag märkte att högerfoten inte hängde med ordentligt. Efter ett kort tag nästan släpade den med, vilket i sin tur gjorde mig väldigt osäker och jag började gå sämre. Det gick inte snabbt och dessutom vingligt och osäkert. Dessutom var det förbannat halt på sina ställen och en gång var det ytterst nära att jag slog en volt. Men jag tänkte att detta går inte så jag vände tillbaka hemåt, långsamt, långsamt, och ringde till jobbet, förklarade snabbt och lovade att komma in lite senare. Sagt och gjort och efter lite övningar samt uppvärmning kändes det bättre, och till jobbet kom jag tids nog, men detta oroade mig starkt. Kanske dags att försöka göra något åt saken, så ikväll har jag stretchat ordentligt (aj) och faktiskt cyklat några korta vändor på träningscykeln. Nu ska jag bara få detta som vana så kanske, kanske det inte är kört än. Fortsättning följer.

För övrigt har det varit en ganska lugn och bra dag. Jobbet gick finemang, jag körde en timme extra för jag blev ju sen på morgonen och gjorde väl ungefär allt som jag förväntas göra.

Väl hemma blev det en liten tuppis och sedan igång igen, vilket kändes bra. Såg även sista avsnittet av Nybyggarna och man blir ju förskräckt över hur vissa människor råkar illa ut. Helt otroligt egentligen. Det är ju den där Anders ”Arga snickaren” som varit programledare och i morgon kommer han även i programmet ”Mitt liv är ett skämt” där han tävlar mot Annika Jankell och det vill jag ju se hehe.

Nåja, nog tjatat från mig för idag. Nu ska jycken ut, sedan ska det ätas lite mer nyttigheter och snart, snart, snart sova. Skönt det för jag är ganska ordentligt trött, precis som man ska vara vid denna tid på dygnet, eller hur?

Natti alla, skrivs mer i morgon. Tjo på er

Lite frågor dårå.

(snodd av M)

ALLMÄNT…
Namn: Anders Johan Hemligt
Piercingar: Nope, inte än iaf.
Tatueringar: Snart, snart, snaaaart.
Längd: 174 tror jag.
Skostorlek: 42.
Hårfärg: Cendré på skallen, vilket inte syns då jag stubbar det ganska mycket. Röd-svart-grått på skägget.
Önskar du att du bodde någon annanstans: Många ggr. Drömmer just nu om en den utlimata lägenheten på den ultimata platsen. Eller en bondgård. Eller en stuga. Eller en lägenhet. Eller låda i skogen.
Tänker du på självmord: Nej, det vore väl att på ett fegt sätt ge upp.
Tycker andra att du är attraktiv: Jag tror inte att man som kille får veta sådant. Man får anta eftersom ingen någonsin säger något. Så länge ingen säger man är ful så ser man väl åtminstone intressant ut.
Vilket shampoo använder du: Har ingen koll och orkar inte gå och kolla men jag tror det är Barnängen.
Vilken parfym använder du: Lika osäker där men det är någon av Niveas iaf. Som inte luktar bajs.
Vad faller du för: En så fruktansvärt svår fråga. Över åren har ju det skiftat en hel del men just nu och de senaste åren har ju klädmodet varit till min fördel då jag tycker om det mesta av det. Dock finns det inte mycket som slår nitar, skinnjackor, läder och sådantdär lite tuffare. Stilfullt, typ spets, crochet, mycket detaljer, snirklar och krusiduller. Annars gillar jag blandning av svart, rött, lila, glasögon är hett, brunetter, ljusa jeans, hästsvans, flätor m.m.m. En mycket komplicerad fråga faktiskt då olika saker passar olika människor. Men nog med det ytliga.

Intelligens är hett, man ska ju kunna snacka med människan. Allmänbildning. Vokabularitet. Att inte vara livrädd för allt. Att vara tuff men samtidigt kunna vara trygg i sig själv på ett bekvämt sätt. Medmänsklighet och ha förståelse för att alla människor är olika.

 Är du rädd för: Att jag ska leva ensam och dö bortglömd.

SENASTE…
Film du hyrde: Har inte hyrt film på flera år så jag minns faktiskt inte.
Film du köpte: Tror det var Indiana Jones-filmerna.
Låten du lyssnade på: U96 – Night in motion.
Låten du hade på hjärnan: Louise Hoffsten – Hit me with your lovething.
Låten du laddade ner: Någon med Lindsey Stirling, tror jag.
Personen du ringde: Mommsen och poppsen.
TVprogram du tittade på: Bones. Hon är allt bra konstig-snygg.
Personen du tänkte på: Rebecka, för jag saknar henne och undrar hur hon mår. Men ska hålla mig tills på lördag att höra av mig.

FAVORIT…
Mat: Är inte överlycklig över rotfrukter, men i övrigt äter jag nog det mesta. När kommer förresten första insekts-baren till Borås?

Låt: Oj, så svårt, det finns ju så mycket oerhört bra. Guns n Roses – Coma får jag nog säga då den har följt mig i flera år.
Sak att göra: Att få träffa intressanta, djupa, humanoider och ha härliga, inspirerande samtal. Att bara ligga i soffan med allt avstängt och låta tankarna flyga.
Sport: Motorcykel-trial. Grymma konster de kan göra ju.
Dryck: Kaffe. Vatten. Folköl.
Kläder: Jeans och t-shirt funkar väl alltid bra. Eller ja, med en varm tröja vintertid.
Film: Enemy at the Gates, Henry Fool, Kill Bill 1 & 2, K-Pax.

ANTAL…
Gånger du varit kär: Alltför många ggr..
Gånger ditt hjärta brustit: Samma som van och det blir svårare med åren att få gnistan tillbaka lika lätt. Men det är kanske så det ska vara.

Hjärtan brustit på grund av dej: Hmm…två ggr? Eller kanske inte.

Gånger ditt namn varit med i tidningen: 1-2 ggr kanske. Minns inte så noga.
Ärr du har på kroppen: 2-3 st. Alla från djur faktiskt.

SENASTE…
Bok du läste: Biografin av Bruce Dickinson, sångaren i Iron Maiden.
Personen du fick mail av: Någon Kristina som ville ge mig pengar om jag skrev något för dem på min blogg.
Personen du fick brev av: Brev? Oj. Det var länge sedan så jag minns inte.
Personen du fick sms av: Jobbarkompisen Nina.
Gången hela din familj åt middag tillsammans: Det var när vi firade mammas och brorsans födelsedagar ihop. Trevligt var det.

ÖVRIGT…
Vad har du gjort idag: Försovit mig, jobbat, åkt buss, svurit lite, sovit, ätit, varit ute med voff, spelat på Facebook, druckit kaffe.
Var det kul: Allt är väl kul, i mer eller mindre format.
Hur tidigt stiger du upp: Vid 6, eller försöker åtminstone.

Gillar du att slåss: Tror inte det. Har aldrig gjort det. Låter jobbigt.

Vad ska du göra ikväll: Handla mjölk, duscha, äta, rasta voff, sova.

Är du seriös: Jodå, det kan jag vara men ser det mesta med glimten i ögat och skojar bort de flesta bekymmer, åtminstone för mig själv.
Vad är du allergisk mot: Egotrippade kapitalister. Djurplågare. Rötägg.
Var har du ont: Inte ont men lite öm i nacken. Ska nog ringa en massör snart. Hon är blond.
Använder du hårspray: Med snaggat hår så lär det inte bli mycket hårspray här inte. Näshåren kanske?
Kan du stå på händer: Självklart, men troligtvis under mycket vingliga förhållanden.
Favoritserie: Bones? Uti vår hage.

ÖVRIGT MER…
Salt eller socker: Socker.
Gillar du ketchup: Om jag inte har lingonsylt.
Är du glad nu: Jovars.
Vad dansar du till: Lindsey Stirling – Electric Daisy Violin får mig alltid att svaja lite på mina läckra getben.
Stockholm är: För stort och stressigt för mig. Skulle få hjärtsnörp efter en vecka.
Göteborg är: Vackert, mysigt, gemytligt, ett bra tillhåll för att äga ett piratskepp.
Kan du sjunga: Folk påstår det. Själv tvekar jag.
Mer värt än guld: Vissa människor.
Ett land jag helst vill besöka: Kanada.
Ska bli skoj: Att åka till Göteborg och fika.
Ska inte bli skoj: Att gå upp tidigt på morgonen..
Sparar till: Ett eventuellt körkort och bil.
Dagens dryck: Kaffe, mjölk, fläderblomssaft och vatten.

Reder ut tankarna

Efter två dagars ältande så är jag ändå inte mycket klokare. Fredagskvällen var helt klart värst, lördagen lugnare och idag vet jag inte. Känns som jag väger mellan att ge fan i, eller ge upp. Framåt kvällen har jag förmodligen antingen gjort ett val eller rasat totalt.

Tack vare gott stöd av mina vänner – få men värda sin vikt i guld – så har jag fått chansen att processa den senaste tidens händelser, för det har varit väldigt tungt de senaste två veckorna. Bråk, misslyckanden, motgångar, stress och irritation är bara lite av det jag kan nämna som har hänt på jobbet. Jag har visserligen tänkt på det många gånger men i nästa vecka måste jag verkligen få det lugnare i min arbetsmiljö och gå undan till en något lugnare vrå någonstans så att tankarna får en chans att samla sig. I och med att en stor del av mitt jobb är kreativt så måste jag finna lugn och ro. Det låter väl inte helt fel? Att jag dessutom snart kommer få ännu högre hyra gör mig dyster. Jag trivs ju här men ju mer tiden går och mina inkomster redan ligger på gränsen till asdålig, förstår jag ju att detta inte kommer fungera i evighet. Nu går priserna för bostadsrätter ner så jag känner alltmer press på att hitta något mindre. Alltså från en stor, fin, välplanerad tvåa till…ja, vem vet? Kanske i en annan del av staden till o med.

Sedan är det, återigen, det här med relationer som har spökat för mig. Jag verkar helt enkelt fruktansvärt kass på sådana saker. Men jag brukar försöka lösa sådana problem genom att prata om det. Dock är det svårt när man blir ignorerad till svar. Det hade varit enklare att förklara mellan fyra ögon vad som har gått snett och sedan reda ut det. Men kanske det inte är värt tiden.

För en del människor är det lättare att inte bry sig, förmodligen de som är vana att lätt skaffa vänner. För andra som kanske har kämpat i årtionden med detta känns det mer som allvar och man kämpar hårt för att få det under kontroll. När det inte går känns det som ännu ett nederlag, man bryr sig alldeles för mycket och så till den milda grad att saker o ting spårar ur. Men det kanske är det som är meningen? Att tids nog lära sig att inte ta så allvarligt på vänskap eller tyngre menta realtioner, ja, kärleksrelationer då alltså. Det ligger väl mer i tiden att kunna hantera människor lättvindigt, som att de inte betydde så mycket. Lättare att bli egoistisk, att skita i att bry sig om andras känslor, att behandla folk som skräp. Lätt, enkelt och bra. Det hade varit underbart att vara sådan, men jag är inte riktigt där än. Å andra sidan är det inte så lätt som man kan tro att omvandla sig sådär. Inte när man är intresserad av andra människor, vad de tycker, tänker och hur de löser sina problem i livet, som man gärna vill vara ett stöd i om man kan. Då är det inte lätt att försöka bli vad jag nämnde tidigare.

För en tid sedan råkade vitt skiljda människor skriva om samma sak nästan på samma gång, människor som inte känner varandra men som jag ser på bloggar, facebook m.m. och helt plötsligt började de skriva om ensamhet. En vän till mig skrev att han var ensam och han ville ha sällskap, och jag undrade om det verkligen var så enkelt? Jag beundrade honom för att han faktiskt erkände att han satt där ensam och mådde dåligt och ville ha lite sällskap. Jag insåg då att det är inte så svagt att vara ensam trots allt och kanske man skulle försöka göra samma sak? Om det hjälper förstås, men för honom löste det sig ganska bra och han fick några vänner som dök upp för honom. I och för sig, tänk om man ”annonserar” men ingen dyker upp? Hur skönt skulle det kännas? Troligtvis minst lika svart som denna helg har känts. Då är det nog bättre att inte chansa och vara ensam med sina våndelser och plågor.

Så efter att envist ha försökt gång på gång  i tja, vad kan det vara, +15 år, att etablera något slags kontaktnät så börjar jag ledsna. Eller så kanske jag redan har det men inte förstår innebörden? Inte lätt att veta när man aldrig har en diskussion om det så jag får fortsätta att gissa, eller vad som känns mer frestande, lägga ner försöken helt. Kanske man bara har varit dum som hoppats på något bättre? Jag behåller såklart de få vänner jag har, som jag aldrig kommer släppa frivilligt, men att fortsätta försöka verkar efter så många år och så många försök, vara ett hopplöst företag. Det känns iaf väldigt ensamt emellanåt och ingen att prata med. Virtuella medier i all ära men det känns mer äkta mellan fyra ögon, hur sällsynt det än må vara när alla ska hinna med sina liv, vilket självklart är förståeligt.

Ikväll råkade jag även i bråk med mina föräldrar. Vanligtvis bråkar vi typ aldrig, men idag var måttet rågat för min del. Vi brukar ses varje vecka, på söndagar, prata lite och jag ser det som en trevlig stund att få träffa dem. Dock är det nästan alltid missnöjda miner från min far som förr sagt att det är lång väg att åka (ungefär 7 mil fram o tillbaka) och det måste man ju ha förståelse för. Så jag tänkte bespara honom besväret att behöva ses mer, så slipper jag gnället. Självklart blev de bekymrade och undrade om jag hade mat hemma. Nej, det är söndag så jag har knappt något kvar, men det ordnar sig väl. Om jag orkar bry mig. Hur morgondagen blir får jag ärligt talat säga, bekymrar mig knappast.

Så många tankar om saker och ting som skulle kunna bli så mycket bättre och om man ska se krasst på det så kan jag, i rationalitetens namn…

• Inte bry mig om misslyckade relationer.
• Inte bry mig om att jag får flytta till ett råtthål.
• Inte bry mig om kritiken på jobbet.
• Inte bry mig om min familj längre så mycket som jag har gjort.

Är det så man ska lösa allting med alla livets problem? Att inte bry sig? En enkel lösning, ja absolut, men om det tankesättet går emot varje fiber i min kropp och mot allt jag tror på? Som i så fall skulle rasera meningen med 30 års kämpande. Ska det behöva gå så långt?

Många tankar och alla beslut ligger hos mig själv för det är smällar man får ta när man är socialt missanpassad. Om du mot all förmodan har orkat läsa hela vägen hit så tackar jag så oerhört. Det är värt mycket ska du veta.

Eller så är det som farsan sa i telefon, att alla blir väl lite deppiga ibland, med irritation i rösten. Alltså ännu ett skäl att inte bry sig, klistra på sig léendet på morgonen och låta problemen dö ut av sig själva, i sann John Wayne-stil. Hälsosamt och bra.

Dagens bild: Missnöjd.

Det här är en bild på mig. Den är inte tagen idag utan igår, på en solig och varm balkong med en Anders som har klätt sig fel och som idag undrar varför han aldrig någonsin blir bra på bild. Det hade kunnat vara bättre om jag var snaggad, gjorde det, det, det och det m.m.m. men jaja… och nej, ni får den inte i full storlek!

Det går bra nu!

Detta är ett inlägg jag har velat skriva en längre tid, men inte riktigt vågat. Varför? För att reality comes back to bite u in da ass

Nej, men saken är den att jag faktiskt mår ganska förbannat bra just nu på ganska många sätt. Eftersom detta är ganska unikt tänkte jag att det kunde vara värt ett inlägg, eller hur? Att det hittills inte varit så bra som det är just nu beror dels på diabetesen förstås och dels invanda, dåliga tankemönster, men det är också något som har förändrats. Tankens kraft är egentligen ganska fantastiskt och rutiner uttrycker sig inte enbart i handling utan också i tanke, och båda kan vara väldigt svår att bryta. Såvida man helt enkelt inte blir urbota trött på sig själv och sin dassiga situation. Vilket hände mig och nu, efter flera års väntan, känns det som att det är dags att vända.

• Efter flera månaders träning med benen har jag fått bättre styrka och balans, vilket också ger mig bättre självkänsla. Det känns som att jag kan bara vara utan att folk stirrar på mig och tycker jag beter mig konstigt. Jag är inte fullt framme ännu men trägen vinner. Jag fortsätter träna och utökar momenten i den takt jag känner är rätt för mig.
• Synen har blivit bättre. För ganska många år sedan nu var jag tvungen att få laserbehandling för spruckna blodkärl i ögonbotten, något som jag inte vill uppleva igen då det gör så otroligt ont, så jag är glad att jag de senaste åren legat stabilt. Alltså inte skärpan i sig har blivit bättre, men jag märker att dagarna som allting är suddigt är borta och jag har mycket stabilare syn numera. Förr var det tvunget för mig att ha solglasögon på så fort solen sken, sommar som vinter, men nu är det behovet borta och jag är inte alls lika besvärad. Inte mer än vem som helst skulle vara en solig dag.
• Emotionellt har det blivit bättre och jag kan faktiskt känna känslor igen. Förr kunde jag visserligen skratta åt saker men det kändes liksom inget. Grät gjorde jag aldrig. Men numera finns som sagt känslolivet där igen och det känns skönt att kunna glädjas med någon eller att kunna delta i någons svårigheter. Att jag ibland klämmer ur mig en tår eller två gör inget utan det är snarare något jag är stolt över.
• Energin är tillbaka och med stora mått. Förr kunde jag knappt orka jobba halvtid och sedan komma hem fullständigt slutkörd och redo för en powernap a la istid. Nu kör jag bara på och kanske, bara kanske, behöver jag bara blunda en kvart ungefär så kör jag vidare. Städa, diska, tvätta, gå ut med jycken på lite längre promenader är numera mycket enklare och humöret hänger med. Jag till o med sjunger lite då och nu bara för att det känns så bra. Dessutom går jag till sängs i lagom tid för att orka minst lika bra nästa dag.
• Armen som förr gjorde så ont är nu nästan helt återställd. Jag gick ju till en naprapat ett flertal gånger, något som verkligen lindrade ordentligt, men jag fick också tips om övningar för att få bort smärtan. Att återigen kunna sova en hel natt i en vanlig säng och ibland även drömma känns faktiskt ganska fantastiskt.
• Tankeverksamheten är visserligen på lågvarv men ibland sipprar det ut en lagom dos av galenskap och påhittighet, precis som det ska vara.  Det är en bit kvar att gå men om jag bara får ordning på kosten så kommer jag säkert komma tillbaka till mitt gamla, vanliga, energiska, idérika jag.
• Regelbundna mattider ger mig energi i lagom portioner över dagen, något som jag tydligt har märkt av. Som sagt äter jag mer regelbundet, det lilla jag äter, men det har ändå gett mig mer ork och lust och jag har fått mer aptit. Nu ska jag bara långsamt vänja matsäcken vid allt större portioner, vilket säkert kommer ta tid men blir säkert värt det, och att få inspiration till olika maträtter.
• Kramper, sendrag och krypningar i benen som jag har haft i så otroligt många år har avstannat nästan helt. Kanske att jag ibland känner något men det stoppar mig inte längre från att kunna sova på nätterna eller att behöva halta omkring. Lösningen var löjligt enkel faktiskt och det kan jag ju tipsa alla, oavsett om de är diabetiker eller inte och som har liknande problem, att köp magnesiumtabletter. Enligt mina erfarenheter är de suveräna!
• En fast punkt har jag fått, vilket mentalt tydligen var viktigt för mig. Visserligen kan det tyckas trist att inte få sväva ut ibland men jag har funnit min plats på jobbet och har, på sätt och vis, fått hopp om en framtid där – på något sätt. Ett jobb man kanske inte blir miljonär på men det är ändå omväxlande med nya evenemang, människor att möta och uppgifter att lösa. Det är en fast punkt i tillvaron vilket känns som en trygghet.
• Blodsockret är mycket, mycket stabilare nu än det var för bara några år sedan. Förr struntade jag helt i vad mitt socker låg på och att vara över 16 (idealiska är mellan 5 och 7) var mera regel än undantag och så var det i ungefär 15 års tid. Självklart sätter detta spår i kroppen, något som jag jobbar med att vända på nu, och det går som sagt bra. Numera kollar jag mitt blodsocker betydligt oftare och har definitivt bättre koll på hur olika maträtter förändrar mina nivåer vilket gör det enklare för mig att planera saker och ting. Jag har även – äntligen – fattat sambandet mellan ork, insulin, mat och blodsocker. En liten vetenskap som jag är ganska stolt över att behärska ganska bra. Dessutom vet jag nu att  jag inte kan känna (gissa) hur jag ligger i nivå.

Allt det här är ju faktiskt ganska fantastiskt och numera kan jag faktiskt med att ta åt mig äran för detta. Vissa faktorer har såklart hjälpt mig in på det rätta spåret, såsom vänner och bekanta, bloggvänner, djupa samtal och många långa nätter med tankar och ibland, plågor. Men det är ju jag som äntligen har satt ner foten, jobbat och nått resultat. Förr hade jag otroligt svårt för att se att det jag gör har en verkan och resultat. Att jag faktiskt kunde göra något bra som var värt något alls. Allt var bara grått och inte värt något och alla positiva omdömen, kommentarer och goda råd i all välmening kunde jag inte lita på. Varför skulle någon bry sig om mig? Men nu kan jag klappa mig själv på axeln, vara lite stolt och säga att ja, det här har du gjort bra Anders. Nu har vi bara en liten bit kvar. Du är ju faktiskt värd något trots allt.

Nu är fysiken en bra bit på gång, det emotionella har du fått tillbaka, den goda sömnen utan smärtor eller krämpor, kunskapen om hur du ska fortsätta leva, människor omkring dig som faktiskt bryr sig om hur du mår och någonstans, på något konstigt vis, av någon märklig anledning, finns det nog säkert en framtid även för dig, din lurige filur.

Ett steg i taget, hur små de än är, så är de faktiskt värda något. Förresten, tack för att du orkade läsa såhär långt

Leva och låta leva. Quid pro quo.

Min succubus har blivit nedskjuten av en ulv i fårakläder. De så svarta vingarna blevo skadade, hjärtat än mer sprött och hennes rödskimrande gloria kantstött.

När helvetets eldar så smärtsamt slickar hennes vackra kropp, jag nickar igenkännande och suckar, för det är ju så det ska vara. När livets dansande jävlar sargar oss med stickande och brännande, det är då vi lär oss att hålla garden uppe. Att stirra dem blint i ögonen och förbanna dem tills nästa gång då vi vet hur vi ska gå segrandes ur infernot. Lite klokare, lite stoltare, lite mer rakryggade vet vi bättre.

Så hav förtröstan. Öppna ögonen och sinnet och vakna upp. För hjälpen finns där om du vill.

Låt nu tiden läka dina vingar, sätta ny glöd i dina ögon och låt ulven sakta smulas sönder till det stoft han är värd. Lev, lär och ladda om.

Hjärtat kommer  tids nog få ro och vila igen, i en annan tid i ett annat rum. I väntan på nästa ulv i fårakläder, men den gången ska du vara redo och beväpnad till tänderna.

Varför?

För att du är du och ingen jävlas med en succubus.

Dagens fundering.

Sitter här och försöker skaka av mig en obehaglig känsla av ensamhet och tomhet. Det är ju midsommar och då ska man festa med vänner, bekanta eller familj. Om man nu har något av de nämnda förstås.

Så här har vi alltså en klar nackdel med att sköta sin diabetes, nämligen att känslorna har vaknat till liv igen – på gott och ont. Vissa saker får mig numera att skratta så det känns ända in i hjärtat, och andra saker får mig att känna mig miserabel.  Hittills har jag klarat mig bra, och då tänker jag främst på ”ihop-dagar” som julafton och Alla Hjärtans Dag, men det här året svider det lite extra, och då vid midsommar. Sant är ju förstås att människan är en social varelse och vi hade aldrig kommit såhär långt i vår utveckling, om vi varit enstöringar Men för vissa av oss fungerar inte det där med gemenskap, trots år av försök att upprätthålla de sociala kontakterna så är det likt förbannat något som alltid tar emot. Till slut ger man upp, krymper, hörs inte lika ofta och börjar inbilla sig saker som att ensam är stark. Jo, men ju fler man är desto starkare blir man ju också.

Att ha ett stort social nätverk är också något att stoltsera med och det är nästan lite skämmigt att  vara ensam. Dock kan man vara ensam på flera olika sätt. Man kan vara utåtriktad och socialt begåvad, men privat kan man vara den ensammaste människan på jorden. Kanske det är där som problemet ligger, att människor i ens närhet ger sig själva den idén att han eller hon ständigt måste vara upptagen och inte har tid för dem. Ja, kanske.

Så när tidningarna skyltar om svenska jordgubbar, människor på väg till släkt, familj, vänner och man ska kunna testa sina kunskaper om traditionen midsommar och otaliga bilder på långbord med leende folksamlingar som höjer nubben, ja då svider det faktiskt lite. Men kanske det ändå finns en orsak till det här.

En kollega till mig frågade mig vad jag skulle hitta på på midsommar och jag svarade, att det blir väl jag, hunden och kanske några folköl. Varför, undrade hon då och jag hittade inte orden för i min värld finns det inget enkelt svar på detta fenomen. Det bara är så och rent logiskt är väl egentligen allt som händer i ens liv ett val man har gjort, på ett eller annat sätt. Kanske det helt enkelt är så att man måste göra som Tomas Ledin sjunger, att man måste gilla läget. Det vore väl enklast.

God morgon!

Ville bara säga det liksom.

Jag sov lite för länge men har iaf pluggat sedan ungefär klockan 4 och tar nu en liten paus med gott kaffe innan det är dags för avslutning på inlämningsuppgiften. Men det känns bra! Jag hann precis och klockan 13 är det som sagt provdags och jag har gott hopp om detta. Hoppas bara jag får någorlunda lugnt på jobbet idag för att samla tankarna och inte bli för splittrad. Kanske jag kan smita undan lite…?

Nåja, som sagt finns det gott hopp om detta. Nu gäller det bara att behålla och överföra de tankarna till sal A1

Ha en bra dag alla så skrivs vi lite senare!

Dagens bild: Småttingar.

Så här såg jag och brorsan ut när vi var riktigt, riktigt små. Ganska söta va? Men en av oss var en riktig liten bulle, kan ni gissa vem av oss det var?

Drömtydning: Ännu en med samma tema.

Vaknade vid 2:30 av ont i magen och att det lät som femtielfte världskriget där inne. Jag minns även att jag drömde något konstigt om att jag piercade magen med ett stort metallspänne (som inte ens satt rakt) där det stod något i stil med ”All hail Satan” och min lille mamma gillade inte det. Konstigt va? Vad jag inte kunde berätta var att jag behövde det väldigt tunga metallpännet för att smälta in som gängmedlem i ett mc-gäng och jag var en polis under täckmantel. Vi gick i något slags berg-o-dal-bane-liknande område med en massa eld, svavel och lavafyllda sjöar – men jag var aldrig rädd eller besvärad av det, bara av vad lilla kristna mamma tyckte.

Jag kikade i mitt Drömlexikon vad detta kunde betyda…

• Metall = Hårda känslor; den verkliga världens ellerden egna fantasins begränsningar; viljestyrka eller envishet; verklighet.
• Helvetet = Om det är hotande: känslor, ängslan; det elände man själv skapat, vilket kanske kommer ur vrede och bitterhet som vi klamrar oss fast vid, eller en känsla att vara annorlunda eller oönskad; känslor som brinner i oss. Ibland byter människor himmelens och helvetets roller. Helvetet kan bli attraktivt och fyllt av spänning, medan himmelen blir grå och trist.
• Satan: Saker hos oss själva, eller i världen, som skrämmer oss eller som vi känner att vi inte kan kontrollera; påverkan av kylig intellektualism eller materialism.
• Färger: (rött och svart) I många drömmar med framträdande färger kan känslorna vara starka. Detta antyder att färgerna avspeglar våra känslor och sinnesstämmningar. När en drömmare huvudsakligen är intellektuell eller utan kontakt med sina känslor, så kommer färgen att ta känslans plats istället för att komma samtidigt. Färgen rött kan betyda många olika saker i olika kombinationer men det som verkade som den mest troliga betydelsen var att i min dröm betyder rött lidelsens faror, starka känslor, rädsla eller sexualitet. Svart däremot betyder det omedvetna, okända, gömda eller undvikta; den icke accepterande sidan av jaget; att inte vara medveten; depression; rädsla; död.
• Polis: Känsla av vad som socialt är rätt eller fel – våra känslor av vad andra skulle tycka illa om eller straffa oss för; våra sociala beteenderegler snarare än våra innersta känsla för rättvisa, därigenom hämningar, skam eller skuldkänslor.
• Magen: I allmänhet representerar magen potentialen hos våra aktiva, naturliga drifter – hunger, längtan att bli omfamnad; längtan av att ge av oss själva. Om dessa skadas tenderar vi att dra oss undan från aktivt socialt liv eller intima känslor i olika relationer. Magdrömmar kan också referera till någon sjukdom i de aktuella organen.
• Mamma: Det är från vår familj som vi lär oss de flesta positiva och negativa relationsmönster och attityder mot livet som vi sedan använder i vardagslivet. Om modern inte lyckas utveckla en riktig känslomässig kontakt med oss kan vi själva få svårt att möta våra känslor på grund av brist på självförtroende. Föräldrar utgör grunden, myllan där vår jagkänsla skapas. Modern står för känslor; kompetens i relationer; det förenande i familjen; hur vi förhåller oss till känslor i en relation; styrkan att ge näring och av sig själv: intuition.

Så det verkar som att mina innersta känslor, min sanna personlighet vill ut och ha lite röj, oavsett vad omgivningen säger. Dags att ge sig ut på lite äventyr kanske, att leva för första gången i mitt liv och visa min rätta personlighet med allt vad det innebär, utan att ta överdrivet mycket hänsyn till allas åsikter. Dags att sluta identifiera mig med min diabetes och sluta hitta ursäkter på grund av den. Dags att bejaka människan och känslorna. Men så har det nog alltid varit att jag har varit envis på mitt sätt men ändå begränsad av min omvärld, schemalagd som den alltid har varit och min täckmantel är kanske det som alltid har legat vilande hos mig, men gömt.

Man ska komma ihåg att alla tolkningar är individuella och att en sak i en dröm inte betyder samma sak för alla människor. Men jag tycker ändå att den här boken, Drömlexikon – av Tony Crisp, ger väldigt bra tolkningar då det ges mycket olika förslag på tolkningar. Drömmen jag hade stämmer bra överens med tidigare drömmar inom samma område, även om drömmarna har varit helt annorlunda så är ändå tolkningarna väldigt snarlika. Egentligen kan man nog sammanfatta hela tolkningen till en enda sak:

Våga vara människa.

Det låter väl ganska vettigt, inte sant?

Update måndag kväll

En dag med mycket tankar. Om ensamhet, om existens, om sociala spelregler, utanförskap, om beroende av andras vara och icke vara, om härligheten av att ha någon att inspireras av, om relationer som uppstår, spirar och dör helt oväntat, om mentala blockader, om avståndstagande, om ignorans, om raderande, alienation, förväntningar….ja, i sanning, mycket tankar idag men ibland behövs ju även de, inte sant? Har iaf kommit till beslutet att jag i flera fall ska sluta försöka driva relationen framåt då gensvaret ofta uteblir eller ignoreras. Finns ingen poäng med sådana konstellationer och det är bättre att lägga energin på andra, mer givande saker.

Annars har dagen varit…tja…den kom, den gick och that´s it. Inga direkta ovanligheter så dagen satte inga spår hos mig, den bara gled förbi. Jobb, samtal, ett snabbt möte med en granne och en jäkla blåst nästan hela dagen.

Nu tänkte jag sjunka ner i en behaglig, asocial koncentration. Med andra ord, jag tänker plugga lite innan det är dags att dra ut jycken på sista svängen. Ah yes, ska ju jobba lite också, höll jag på att glömma…

Naughty night alla, skrivs mer i morgon.

Changes

Loneliness is a dreadful way of life when it´s not chosen other than thru great insanity
No one to call when I drag myself once a week to the darkest corners of humanity

Shooting aimlessly in the dark and brick by brick I´m building the perfect defensive wall
Aiming for loneliness where all hope has been blown to pieces, true one day we all must fall

When the last deck of cards contains nothing but jokers that´s taking cheap shots at your expense
With your last intelligence in a crazy egoistic world, all shields are up in defence and u take a emotional stance

When I feel I am the last brick at the end of the domino, another step closer to schizo
With my beloved imaginary puppet friends, I´m the star of a eternal psycho freakshow.

So this is the way the story goes with invisible and/or faded tears
Facing demons from the past, winding down in a cyclone of fears

In a whirling journey heading for the eye of the needle
Aiming and hoping for things to get better
Soon, real soon.

Vad gör jag här?

Vårkänslor och folk finner kärleken. Inget ovanligt, även om det ännu inte riktigt är vår ännu och visst är det fantastiskt kul. Men ändå funderar jag lite över det där med ensamhet och tvåsamhet.

För ungefär en månad sedan blev jag övertalad att registrera mig på Mötesplatsen.se för att, tja, möta någon ny. Kanske mest för att träffa nya människor och om chansen uppenbarade sig, kanske till och med träffa någon mer än en vän. Så jag skaffade bild på mig själv, fyllde i en massa frågor, skrev en presentation av mig själv och egentligen det mesta man kan göra för att över huvud taget synas. Därefter väntade jag, väntade, väntade och väntade, samtidigt som jag då och då kollade efter andra människor som verkade intressanta….och jag väntar fortfarande.

Ingen katastrof egentligen då jag redan har sagt upp abonnemanget men jag fick 3 månader för 49 kronor, vilket ju är riktigt billigt, men jag undrar fortfarande om jag verkligen är så märklig och udda att jag ännu inte hittat någon. Eller jo, det gjorde jag iofs, men hon bodde i Skåne och det var lite för långt bort, tyckte hon, så det lade vi ner ganska snabbt. Så en enda person under en hel månads tid har behagat svara, vilket bekräftar mina kritiska tankar angående kontaktsajter.

Dels är det väl där som på så många andra platser på nätet, att tjejerna är i färre antal och till slut blir trötta på alla hormonstinna Don Juans att de helt enkelt inte orkar svara i tron om att ”här kommer ännu en stolle”. Sedan är det ju alltid ett problem med att försöka beskriva sig själv på ett bra sätt och är man inte actionhjälte eller sticker ut på något sätt, ja då är man väl knappast intressant heller. Att vara lugn, trygg, sanningsenlig och faktiskt tycka om de mer jordnära sakerna i livet är helt enkelt inte spännande nog.

Så hela grejen med att sätta sig till allmänt beskådande på nätet är inte för alla. Speciellt inte om man redan har ett vacklande självförtroende och att människors tystnad blir ännu ett kvitto på att man inte är något att ha, varken som partner eller vän. Risken är väl att man avskärmar sig ännu mer  när man börjar tänka på det sättet och det är väl knappast hälsosamt.

Nu har jag ju betalat fram till mars så jag ska väl fortsätta hänga kvar på Mötesplatsen även om jag inte hyser något större hopp. Men samtidigt ska jag försöka ta mig ut lite mer än vad jag gör nu. Nästa helg hoppas jag kunna gå på teater, förmodligen ensam, sedan kommer det att bli biblioteket några gånger framöver, även där blir jag ensam men det gör inget. Så länge man inte tänker på det alltför mycket så gör det heller inte ont. För varken ensamhet eller tvåsamhet är en självklarhet, eller hur?

Update måndag kväll

Ujujuj nu är Anders trött må ni tro. Men ett inlägg till ska jag väl orka med

Dagen har varit bra och faktiskt bättre än vanligt. Jobbet gick bra och lite extra blev gjort så jag är jättenöjd. Det här med föreläsarna tär på krafterna men nu när jag har ordnat med en mejladress som fungerar och lagt upp allting på en plats så att alla berörda kan läsa så känns det otroligt mycket bättre. Att vi även får en föreläsare på fredag är ju guld värt så TACK tusen gånger goa Kj

Eftersom det var måndag blev det även en tripp för samtal och där nämnde jag förstås att jag hade ”stängt av” i fredags. Detta innebar i korthet att jag isolerade mig totalt. Ingen dator, ingen telefon, inte ens tv på utan bara jag, neddragna persienner, soffan och en filt i två dagar i gränslandet mellan sömn och yrvakenhet. Jag har aldrig förr gjort såhär och visste – hur dramatiskt det än må låta – att jag skulle få möta mina inre demoner och dystra tankar. Men det var nödvändigt för någonstans, någon gång inser man att det är dags att dra sig ner i den djupaste depression, låta tankarna falla på plats, må dåligt ett tag för att till slut, sakta samla sig själv och vara beredd på framtiden, rustad med nya insikter. Så det var det jag gjorde och nu efteråt känns det riktigt befriande. Nu orkar jag kämpa på ett tag till, inte allra minst för de fina kommentarer jag fick i fredags. Stort tack, ni vet vilka ni är.

Nåväl, nog pratat om det. Kvällen har innehållit studerande från min sida, lite snack med inneboende och nu ska jag strax ut med pälsbollen en sväng. Sedan blir det bingen för jag är som sagt trött och inte direkt 100% men vid liv, och det är banne mig inte kattskit.

Tack för idag, slut för idag. Love ya all, vi ses i morgon :)

Dagens fundering.

Sexiga underkläder. Jojomen, nu hettar det till här på bloggen minsann

Kvällsskift på jobbet och under fikarasten med mina två kollegor dök frågan upp; Vad är liksom idén med sexiga underkläder? Min gissning var att om man vill ha lite krydda på relationen efter ett antal år, ja då kan det väl vara bra att klä sig lite raffigare. Detta förslag bojkottades snabbt av mina kollegor och samtalet gled vidare om andra saker.

Men tanken stannade kvar hos mig och jag funderade vidare. Det här är ju exakt samma sak som jag nämnde i måndags, förra veckan, och den ursprungliga tanken föddes egentligen för 2 år sedan sisådär, när någon undrade varför jag tyckte att dagens mode på tjejer var snyggt, och då menade jag leggings. Än idag vet jag inte varför, och då ska ni tro att jag verkligen har grunnat på den frågan ända sedan dess.

Varför tycker vi att viss musik är behagligare än annan? Varför gillar vi vissa konstarter än andra? Varför har vi olika smak när det gäller det motsatta könet? Varför är sexiga underkläder trevligt för vissa men helt otänkbart för andra? Nyckelordet är alltså ”varför”.

Egentligen borde man väl ha någon biofysiker eller något liknande som kan besvara varför vissa hormoner eller vad det är i kroppen, som släpps lösa när det berör oss, men en sådan tur att någon sådan förståsigpåare läser den här bloggen har vi väl inte. Så egentligen borde svaret på varför vara, för att det är så. Punkt och slut, och mer är det inte med det utan låt det förbli magin, pirret, den extra ingrediensen i våra liv och inte något mekaniskt eller medicinskt förklarat.

Kort sagt behöver allting inte förklaras och tycke och smak är olika och det är nog en jäkla tur det. För tänk om alla hade samma smak, tyckte om samma kvinna eller samma man, samma plagg och samma musik. Om det vore så kanske det inte heller vore så konstigt om vi verkligen var ensamma i universum. Av den enkla anledningen att vi är så förbannat tråkiga.