Strut on by like a king
Telling everybody they know nothing
And long live what you thought you were
And time ain’t on your side anymore (anymore)
And so you tell me I
Can’t take my chances
But I told you one too many times
And you were crying like a bitch
I’m tougher than nails
I can promise you that
Step out of line
And you get bitch-slapped back
And you can run
Your little mouth all day
But the hand of god
Just smacked you back into yesterday
And so you tell me I
Can’t take my chances
But I told you one too many times
And you were crying like a bitch
And you wonder why
No one can stand you
And there’s no denying
You were crying like a bitch
You were crying like a bitch
Blinded by your sacred faded past times
Only time is your enemy
Granted a second chance
To prove that your arrogance
Is stronger than you’ll ever be
Is stronger than you can be
Oh stronger than you can be
Oh stronger than you can (be)
And so you tell me I
Can’t take my chances
But I told you one too many times
And you were crying like a bitch
And you wonder why
No one can stand you
And there’s no denying
You were crying like a bitch
You were crying like a bitch
You were crying like a bitch
You were crying like a bitch
Lay beside me, tell me what they’ve done
Speak the words I want to hear, to make my demons run
The door is locked now, but it’s open if you’re true
If you can understand the me, than I can understand the you.
Lay beside me, under wicked sky
Through black of day, dark of night, we share this pair of lives
The door cracks open, but there’s no sun shining through
Black heart scarring darker still, but there’s no sun shining through
No, there’s no sun shining through
No, there’s no sun shining
What I’ve felt, what I’ve known
Turn the pages, turn the stone
Behind the door, should I open it for you?
What I’ve felt, what I’ve known
Sick and tired, I stand alone
Could you be there?, ’cause I’m the one who waits for you
Or are you unforgiven too?
Come lay beside me, this won’t hurt I swear
She loves me not, she loves me still, but she’ll never love again
She lay beside me, but she’ll be there when I’m gone
Black heart scarring darker still, yes she’ll be there when I’m gone
Yes, she’ll be there when I’m gone
Dead sure she’ll be there!
What I’ve felt, what I’ve known
Turn the pages, turn the stone
Behind the door, should I open it for you?
What I’ve felt, what I’ve known
Sick and tired, I stand alone
Could you be there?, ’cause I’m the one who waits for you
Or are you unforgiven too?
(Solo)
Lay beside me, tell me what I’ve done
The door is closed, so are your eyes
But now I see the sun, now I see the sun
Yes now I see it!
What I’ve felt, what I’ve known
Turn the pages, turn the stone
Behind the door, should I open it for you?
What I’ve felt, what I’ve known
So sick and tired, I stand alone
Could you be there?, ’cause I’m the one who waits,
The one who waits for you
Oh what I’ve felt, what I’ve known
Turn the pages, turn the stone
Behind the door, should I open it for you?
(So I dub thee unforgiven)
Oh, what I’ve felt
Oh, what I’ve known!
I take this key (never free)
And I bury it (never me) in you
Because you’re unforgiven too
Ville bara säga att Jag hoppas att allt ordnar sig snart och att de får ordning på problemet. Jag minns hur jobbigt det var att hela tiden behöva åka fram och tillbaka till sjukhuset och hur det kändes när jag låg på olika avdelningar. Det finns absolut roligare saker att göra! Som att vara hemma en stund och bli ompysslad till exempel.
M & M pratar om dig med jämna mellanrum och jag förstår deras oro, men samtidigt är det betryggande att höra hur stor omtanken och kärleken är. Du har verkligen människor omkring dig som bryr sig om dig och det är ju verkligen guld värt. För att inte säga, fantastiskt.
Slutligen hade jag tänkt mig en passande melodi med passande text men det var så svårt att komma på och hitta någon bra, så det får helt enkelt bli en instrumental med åtminstone en passande titel. Bara för att det är så många som önskar att du blir frisk snart igen och tänker på dig. Astrid och jag håller alla tummar vi har. Krya på dig Elin!
Somewhere there’s a reason
Why things go like they do
Somewhere there’s a reason
Why somethings just fall through
We don’t always see them
For what they really are
But I know there’s a reason,
Just can’t see it from this far
Maybe I don’t like it, but I have no choice
I know that somewhere, someone hears my voice
I thought I knew it all
I thought I had it made
How could it end this way?
I thought I knew
Somewhere there’s a reason
Why things don’t go my way
Somewhere there’s a reason
That I cannot explain
Just like the change of season,
Just may not be my turn
But I know there’s a reason,
The lesson’s mine to learn
Så, jag tänkte skrämma bort eventuella läsare här som har envisats med att hänga kvar…
Ifall ni undrar över bilden så är jag nog lite blyg fortfarande, men det får duga! Dessutom var det nog någon som tyckte att jag kan sjunga, men jag vet inte, jag har iaf hållt det väldigt personligt att sjunga inför publik…. Hur som helst, varsågoda.
Alltså, ibland hör man melodier som man antingen gillar eller avskyr, börjar gilla och som man sedan ogillar, som man ogillar men lär sig tycka om. Ibland är det något speciellt man reagerar på men som man inte vet exakt varför.
Som trogna läsare vet, har jag en ganska bred musiksmak. Allt från klassiskt, rap, hiphop och country, till värsta illvråls-musiken, audiotune och acapella, men på senare tid har det blivit en hel del Bad Lip Reading, och här är ett väldigt märkligt exempel på detta.
Justin Bieber vet väl de allra flesta vem det är. Vissa skulle nog säga att han är svärmorsdrömmen som sjunger som en gud och får småflickornas hjärtan att brista då han är så otroligt söt och gullig. Andra skulle säga att han bara är ännu en pengamaskin som gillar att blåsa folk. Det må vara hur som helst med den saken, dock är det inte min stil av musik.
Men när Bad Lip Reading-gänget lade upp den här melodin på youtube så reagerade jag. Vem var den där mannen i bakgrunden, som tydligen också är sångare, men som ser betydligt äldre ut än Justin? Så jag googlade runt lite och fick reda på lite fakta. Den äldre mannen heter Gary LeVox och är sångare i ett countryband vid namn Rascal Flatts. Snubben är född 1970 medan Justin är född 1994 och det fick mig att reagera lite. Kan det kanske vara så att Gary kände att nu jäklar måste vi göra något drastiskt för att tjäna lite kosing innan våra karriärer går helt åt pipsvängen? Fan, tror jag ringer Justin, han har ju varit ute efter min dotter så länge att om vi får göra en smörig musikvideo där jag sjunger som en tjej, kan han få en chans att dejta min dotter. Ja, det låter som en busbra idé….
Om man sedan kikar på antalet prenumeranter på dels Rascal Flatts sida (57 737 st) på youtube och jämför det med Justin Biebers sida (1 692 581 st) så kan man ju ännu mer förstå varför de äldre snubbarna försöker få lite extra uppsving i publiciteten. Att snubben Gary är hela 42 år gammal känns ju lite lagom skumt, plus att han har tonat håret….seriöst?
Nej, tur då att vissa människor har humor och det är som det sägs, i alla skämt göms alltid ett korn av sanning. Frågan är om både Gary, hans band Rascal Flatts och Justin Bieber håller med när de ser den här oerhört sköna versionen?
Bara så ni vet är jag lite krasslig just nu. Troligtvis på gränsen till något och vi får väl se om jag ”tippar över” och blir riktigt sjuk.
Har ont i kroppen både här och där, fryser och svettas om vartannat och lilla maggen morrar på ett otrevligt sätt. Så vi får väl se hur det blir i morgon men jag tar det iaf väldigt lugnt nu, även med bloggandet.
Men oavsett hur man mår kan man alltid njuta lite av skön musik, inte sant? Även om jag inte klarar av några häftiga höftrörelser så sitter Elvis ganska bra just nu tycker jag.
This song is based on the true story of Lela and Raymond Howard, an elderly couple from Salado, Texas who drove to a nearby festival and kept going. She had Alzheimer’s disease and he was recovering from brain surgery. When they disappeared, a reporter from the Austin American-Statesman wrote a series of articles about the missing couple. Fastball bassist Tony Scalzo came up with the idea for the song after reading the articles (the band is from Austin). He says, ”It’s a romanticized take on what happened” – he ”pictured them taking off to have fun, like they did when they first met.” However, he found out after writing the song that the couple had died. They were found at the bottom of a canyon in Buffalo Gap,Texas (near Abilene), about a 3 hour drive from their destination. (thanks, Crystal – Springfield, MO)
They made up their minds
And they started packing
They left before the sun came up that day
An exit to eternal summer slacking
But where were they going without ever knowing the way?
They drank up the wine
And they got to talking
They now had more important things to say
And when the car broke down they started walking
Where were they going without ever knowing the way?
[Chorus:]
Anyone could see the road that they walk on is paved in gold
And it’s always summer, they’ll never get cold
They’ll never get hungry
They’ll never get old and gray
You can see their shadows wandering off somewhere
They wont make it home
But they really don’t care
They wanted the highway
They’re happy there today, todayThe children woke up
And they couldn’t find ‘em
They left before the sun came up that day
They just drove off and left it all behind ‘em
But where were they going without ever knowing the way?
Anyone could see the road that they walk on is paved in gold
And it’s always summer, they’ll never get cold
They’ll never get hungry
They’ll never get old and gray
You can see their shadows wandering off somewhere
They wont make it home
But they really don’t care
They wanted the highway
They’re happy there today, today (repeat)
Har suttit och knåpat lite på youtube och tänkte, varför inte plåga min omgivning med lite schyssta toner? Så vassego, här har ni både lite tyngre tongångar samt lite…öh…annan musik. Vassego
När man är hundägare så får man ibland se mer eller mindre förväntade saker i sin omgivning. Som t. ex. detta par kängor som står bakom redskapsboden på bensinstationen här intill. Man kan ju undra hur de har hamnat här och varför, om någon saknar dem eller om det är något skumt med dem.
Tror detta även fordrar en av världshistoriens bästa musikvideor…och ja, det var en smula ironiskt
Så var det tänkt att lyssna på Candlemass + en massa förband och jodå, vi kom faktiskt dit, men det var ”sådär”.
Egentligen vill jag inte racka ner på sådana här evenemang, men vart var allt folk? Vi svängde förbi två ggr och det var väldigt folktomt och knappt någon musik. Efter en fika åkte vi upp en gång till för att ge det en chans men det var ungefär likadant då. Så vi bestämde oss att styra kosan hemåt, glida runt lite i Mr. T´s El Camino och hamnade till slut hos brorsan min. Det blev lite snack och jag fick sniffa lite på en whiskey och sedan var det dags att bryta upp.
Men överlag var det en ganska soft och lugn kväll och för min egen del är jag glad att jag inte blev sittandes hemma igen. Efter lite däckspinn på gatan, lite bil- och hojsnack och en schysst fika kan man ändå inte klaga och vi får väl bara hoppas på att detta inte var sista gången att de gjorde en sådan tillställning, det är bara det att man vill ju mingla lite.
Vilka Candlemass är? Lyssna och beundra och skäms att du inte visste
Ursäkta men jag läser ingen skvallerpress och hänger knappast med i de svängarna. Jag vet inte vem som gick på röda mattan i helgen på den och den galan, vem som har gift sig med vem eller vilka som egentligen är populära just nu. Men det gör inget, för det lilla jag får av skvaller, får jag genom Aftonbladet, vare sig jag vill eller inte.
En ”stjärna” eller vad man nu ska kalla henne, som är på uppgång just nu är Nicki Minaj, eller Onika Tanya Mara, som hon egentligen heter slog igenom 2010 (ojdå vad jag hänger med haha) med albumet Pink Friday och inte för att jag lyssnar vidare mycket på radio just nu, men hennes melodi Starships verkar ganska populär. En låt som jag själv tycker om även om den är ganska ostrukturerat uppbyggd, precis som de allra flesta poplåtar idag. Men det är en jättebra danslåt och man minns den, och sådant är ju bra för försäljningslistorna. Eller snarare nedladdningsantalet, för det är vad som gäller idag och att verkligen sälja CD-skivor är väl ganska förlegat.
Jag råkade förresten hitta en smått pinsam cover ute på youtube som jag bara måste visa er…
Men vad jag menar är att hon är relativ ny som artist och nu ska hon både synas och höras så mycket som möjligt. Detta betyder att hon nu måste vara så fräck, originell, sexig som möjligt och verkligen sticka ut från mängden. Att ha en hit räcker inte idag, men jag tror att hon vet det eftersom hon i sin text till Starships bland annat sjunger Bad bitches like me are hard to come by och det går ju helt i linje med att vara fräckt utmanande och het för medierna att intervjua. Inga problem alls, men lite löjligt, för hur originell är man då? Nästan allting har ju redan synts i rubrikerna, mestadels inom skandalpressen förstås, och nu senast hade Nicki visat upp sig i en ”lackstrumpa i rött”, vad det nu egentligen är. Men frågan är om hon bräcker Lady Gaga som bar en köttklänning och som har som vana att verkligen synas på alla tänkbara sätt.
Men hur var det egentligen förr, innan Lady Gaga, Nicki, Rihanna och allt vad de heter, började strutta runt, råka göra nipslips och bära underfundiga kläder, göra skandalösa uttalanden och balansera sin karriär mellan utvik och musik?
Det är väl så att gränserna flyttas mellan generationerna för om man ser tillbaka till t. ex. 50-talet så var Elvis ganska chockerande med sitt juckande på scen. Marilyn Monroe chockerade med sin sensuella stil och framförallt då hon fick sjunga inför den amerikanske presidenten John F. Kennedy på hans födelsedag och hennes mest berömda scen var med den fladdrande kjolen som var på väg att avslöja härligheterna därunder.
Såklart finns det fler exempel genom musikhistorien och under 80-talet kom flera bra exempel då hårdrocken tågade in. Där fanns Twisted Sister vars sångare Dee Snider sades vässa sina tänder med en fil, det skandalomsusade bandet W.A.S.P som kastade rått kött och blod på publiken, Alice Cooper med sin skräckshow på scen och självklart, Ozzy Osbourne som bet huvudet av en fladdermus.
Förutom Marilyn Manson, Rancid och ett flertal andra så verkar det inte finnas så mycket fler sätt just nu iaf, att utmärka sig på, och märk väl att då talar vi inte ens om popmusik längre. Ett flertal stora hårdrocksband från bland annat 80-talet är fortfarande världen runt men de ingjuter knappast någon skräck längre då massorna har vant sig, men de har fortfarande en skräckblandad förtjusning blandad med beundran och äckelkänsla, vilket jag i egen mening tycker är en alldeles fantastisk blandning. Men vad har popen att komma med? Det är ju trots allt de som lockar den stora marknaden och som verkligen kan tjäna några miljoner med lite tur och rätt image bland medierna.
Jag säger inte att dagens musik är dålig, det görs fortfarande otroligt bra musik i de mest blandade smaker och stilar, men popens väg känns förbannat tråkig och förlegad. Det tycks gå till enligt en mall:
Artistenska vara behaglig för ögat ochhelst synas på röda mattan i olika, mer eller mindre, fantastiska kreationer.
Musikenmå vara ett bra råmaterial men bör slipas till av diverse experter som vet hur publiken reagerar på olika beats, tongångar och bastryck.
Om du är en kvinnlig artist måste du förr eller senare göra en s.k. nipslip, alltså ”råka” visa ett bröst eller två, helst i en offentlig tillställning, eftersom detta genererar massor av media. Om du är manlig artist ska du helst råka i bråk eller förstöra ett hotellrum och kalla fansen för idioter.
Imagenska inte vara generell, inte heller för enkel. Helst ska du framstå som en missförstådd och plågad konstnärsjäl, vilket i sin tur ursäktar att du beter dig som ett svin i övrigt.
Texternaska helst vara en blandning av olika sinnesstämningar. Killarna ska vara badboys men tråna efter kärlek och kvinnorna ska antingen ha attityd eller öppet uttala sig om vilken bitch de är. Det bästa av allt är när albumet kröns med ett fint litet klistermärke med ”Explicit lyrics” (stötande material)som såklart gör massorna än mer intresserade av att ha ”rätt sorts” musik. Föräldrarna blir förbannade och försöker skydda sina barn, vilket gör att ungdomarna går emot föräldrarnas vilja och lyssnar ändå.
Dessa steg är bara några av den strategi som skivbolagen tycks följa för att på så kort tid som möjligt mjölka ut så mycket pengar som möjligt. Vart sedan artisterna tog vägen, det är det ingen som skriver något om. Vad hände t. ex. med ypperliga Gwen Stefani?
Eller underbara Nelly Furtado?
Deras upplägg och image anspelade många gånger också på sex och antydningar på sex, men det var mer nedtonat än det tycks vara idag och texterna var mer rumsrena och inte så censurerade som de är idag. Tiderna må förändras men så också tempot på hur artister byts ut när de har ”gjort sitt”. Med andra ord, dagsländorna tycks komma allt snabbare och avverkas minst lika snabbt. Var är de artister som håller, år efter år? Någon kanske tänker på Madonna, och ja hon är med fortfarande, dock dök hon upp i rätt tid då tv- eller radiokanalerna inte var så många och det var en större mängd människor som fick motta den nya, heta musiken.
Nej, jag säger då det, att det inte finns många idag som håller vid det som de är kända för. Som representerar en stil och image som håller, som har funnit sin plats och som stadigt står kvar utan att påverkas alltför mycket av mode, nycker eller infall. Som ger publiken och lyssnarna vad de vill ha, gång på gång på gång, och vi älskar dem för det.
Avslutningsvis, här är en man som garanterat aldrig kommer göra en nipslip eller gå på röda mattan med en köttklänning. Eller tja, det där sista vette sjutton förstås…
Fanken, jag är inte 20 år och det känns i kroppen idag. Dock kan jag lugnt konstatera att kungen fortfarande är vid gott liv.
Det startade dåligt med en buss som var 25 minuter försenad, vilket gjorde mig än mer nervös än jag redan var, hur skulle jag hinna i tid? Tids nog kom bussen och vi kom trots allt i tid till Landvetter flygplats där jag skulle vidare med en flygbuss. Där började krånglet.
Jag gick fram till den enda flygbussen som fanns där och frågade om det va den jag skulle med, och jag fick ett ja till svar. Men när han tittade på biljetten sa han att jag skulle med en annan flygbuss och pekade på den jag hade kommit dit med, alltså inte en flygbuss. Så jag gick ut igen och kikade runt men såg verkligen ingen annan buss i närheten, trots att den sistnämnde busschauffören tutade åt mig och pekade på en buss som uppenbarligen inte existerade. Lite smått förbannad och förvirrad beslöt jag att ta en taxi istället. Visst kostar det lite extra men det skulle det vara värt för det skulle ta mig mycket snabbare till Liseberg, tänkte jag.
Sagt och gjort och som jag trodde gick det snabbare och lättare och därmed också värt pengarna. Väl vid Liseberg betalade jag taxichauffören men sa något om mina knäppa ben så han erbjöd sig att köra mig runt hela Korsvägen och släppa av mig direkt vid entrén till Liseberg, något som lät väldigt bra för mig. Dock visade sig detta vara ett misstag för det tog närmare 20 minuter att bara vända bilen. Bilar, bussar, spårvagnar och massor av folk i vägen. Dels på grund av Liseberg men också för att det spelades någon stormatch någonstans, så det fullkomligt vimlade av folk överallt.
Men tids nog lyckades vi komma fram och jag hoppade av. Det var inga längre köer utanför Liseberg så jag kom in nästan direkt och sökte mig ganska direkt till Stora Scénen. På vägen dit såg jag en hel del t-shirts med Alice Cooper på, skinnjackor, skinnbyxor och ett par riktigt stylade tjejer i både skinn, läder, nitar och annat smått och gott ögongodis.
Så jag tar mig in och hittar en liten plats vid kravallstaketet strax framför storbildsskärmen, till vänster om scenen och beslutar mig för att slå läger där. Klockan är då strax efter åtta och platsen börjar fyllas på ganska ordentligt med folk, dock inget emot vad det kommer bli lite senare och den senaste siffra jag hörde så var vi 22.000 människor där för att se kungen. Klockan 21:05 började spektaktlet vilket möttes av folkets jubel och Alice kör igång med Black Widow och hela jag är i ett närmare saligt tillstånd.
Jag tog såklart lite bilder men det var svårt att få någon vidare kvalitet på dem. Mobilkameran höll verkligen inte måttet och den lånade kamera jag hade till hands var knappt bättre, men man kan ju se lite iaf.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Vid 22:30 ungefär var showen slut och folk omkring mig tycktes vara mer än nöjda. Det var då jag märkte att mina ben var stumma som trumpinnar och jag försökte mjuka upp dem lite genom att sträcka på dem en smula, men detta fungerade inget vidare. Stel som en planka och stödd på mitt paraply försökte jag ta mig ut samtidigt som andra människors armbågar gjorde sig påminda. Ganska trött, stel, hungrig och törstig snubblade jag mig igenom Liseberg, vilket tog mig dryga 30 minuter, så ni kan tro att jag var ganska spak efter att ha stått upp 2½ timme och nästa gång ska jag nog ta med mig någon liten pall eller något. Dessutom hade jag förbannat ont i ryggen då jag hade lutat ig mot kravallstaketet på något konstigt sätt. Men det var verkligen värt allting, och det vidhåller jag även idag, dagen efter, då jag känner mig ganska mörbultad och skön.
Jag fick faktiskt skjuts hem från Liseberg men det var en timmes krypkörning då de asfalterade en lång sträcka på riksväg 40, efter Landvetter, och jag gäspade ganska sort ett antal gånger innan jag äntligen kom hem. Lite snabbt käk och ut med voff, sedan var det bingen som gällde. Tur man fick sovmorgon idag!
Så nu har jag sett Alice Cooper, mannen vars musik har följt mig i så många år och jag skulle absolut se honom igen. Den mannen kan verkligen leverera, med både monster och dockan Ethyl på scen, sedelbuntar som slängdes ut över publiken, den sedvanliga giljotinen såklart och sist men inte minst, ett gigantiskt ballong-krig för publiken.
En annan som var där var Nathalie, som beskriver showen på ett väldigt bra sätt. Även Johan Lindqvist på Göteborgsposten var där men har definitivt missat charmen och hela grejen med ikonen Alice. Eller som han beskrivs på Lisebergs egen hemsida, skräckmästaren själv, chockrockens gudfader.
Mer Alice kommer det bli för mig, absolut och ingen tvekan om saken!
En av de bästa sakerna i världen måste vara musik som berör, inte sant? Ni vet, när man hittar en låt som sätter sig i dig och vägrar lämna dig, som alltid finns där år efter år.
En av dessa är ”The diva song” som jag fick höra i filmen Femte Elementet med Bruce Willis och Milla Jojovich, som för övrigt är en väldigt bra sci-fi-film. Men lyssna på den här låten. Så otroligt vacker.
Som alla i min omgivning vid detta laget vet, ska jag till Liseberg på onsdag för att se och höra på Alice Cooper. Dock visar det sig inte vara så väldigt lätt trots allt…
”Snälla, gör så att Anders kan komma till Liseberg…”
Start från Borås Resecentrum kl 18:35 med buss till Göteborg, sedan ett byte på vägen och är vid Lisebergs station kl 20:00. Alice börjar spela vid 21 och spelar troligtvis i 2 timmar. Då blir det buss 23:20 och hemma i Borås vid 00:25 då det såklart inte går några bussar hem så sent så det blir taxi. Så ungefär vid halv ett på natten är jag hemma igen.
Sedan, pinsamt nog, hade jag glömt – var ska man ju dumpa jycken någonstans också. Någon som känner sig manad?
Med lite tur orkar jag dra mig ur snarkofagen vid kl 6 på torsdagen och sedan jobba, för att på eftermiddagen få besök av en mäklare som ska värdera min lägenhet. Framåt kvällen eller ens om jag orkar så långt, kommer jag vara ett totalt vrak, ifall någon undrar varför jag är okontaktbar.
Jag är inte orolig att jag ska orka onsdagen, men däremot dagen därpå. Hur ska detta gå? Spänningen är olidlig.
Å femtielfte sidan, hur ofta ser man en levande legend? Inte varje dag nej. Kom igen nu Anders, det här fixar du!
Mitt politiska intresse är väldigt svalt just nu men okej då, jag får väl nämna The Muppet Show, nej, jag menar såklart Almedalen ändå. För det är ju det som tydligen är hetast just nu då ”alla” tidningar skriver om vad som händer där borta på Gotland.
Debatterna går hit och dit och allting är väldigt intressant för de som orkar lyssna, men jag funderar på den egentliga nyttan av sådana tillställningar. För är det egentligen inte som Eddie sjöng? Att man är en idiot och det kommer nya idioter vart fjärde år.
Jag är absolut ingen expert på klassisk musik men jag har åtminstone ett litet hum om de stora mästarna. Dessutom har jag ganska bra koll på vad som är god sed i olika situationer.
Så idag, när jag gjorde ett inlägg på jobbets blogg om kompositören Gustav Mahler och hans nionde symfoni fick jag syn på en av kommentarerna.
Alltså, alla är vi olika och jag vet ju ingenting om vem kommentatorn var men att han inte fick något svar på sitt inlägg kanske inte var så konstigt. Fel forum, fel attityd. Med andra ord, ett gigantiskt FAIL liksom haha.
Nä, man kanske skulle tjäna lite pengar? Jag har hört att de är bra att ha ibland. Så kan man trycka in dem i truten på sig själv när man pladdrar för mycket. Jo, men så gör vi.
Det är knappast svårt att hitta artiklar om Sveriges hopp i Eurovision Song Contest, Loreen och hennes prisade låt Euphoria. Det står allt om från hur hon har festat till hennes eventuella romanser. Jepp, pressen har hittat ännu en pengakossa.
Men allting är inte frid och fröjd och glädjebägaren tycks ha fått sig en kantstötning nu när det diskuteras ivrigt om Loreen har snott vissa delar till sin hitmelodi, av ett pojkband. När man lyssnar på jämförelserna i det här klippet så kan man förstå varför för även om det inte är exakt likadant så finns det en hel del liknelser. Men egentligen är det väl inte så värst konstigt då möjligheterna att gör musik inte är oändliga och ibland kan man råka få till det, väldigt likt något annat. Det har hänt mig själv då jag på något sätt hade plankat Elton John. Jag vet inte hur det gick till men kanske jag hade hört någon av hans melodier på radion, den satte sig i skallen på mig och vips, trodde jag att jag var begåvad Men om man ser hur simpelt det kan vara, kika på detta:
Hur som helst, jag tycker Loreens låt är väldigt bra och att den har goda chanser att sopa banan med det mesta. Lycka till, oavsett hur det går.
Men om man ser hur simpelt det 
