Begreppet polyamori kom jag i kontakt med för några år sedan, jag minns inte hur, men undrade hur sjutton det där någonsin kan fungera. Det gör jag iofs fortfarande men frågorna har blivit fler.
Polyamori, innebär människor som har flera kärleksrelationer samtidigt och där alla inblandade är införstådda med praktiken. En mer ingående förklaring och en liten ordlista finns att tillgå här.
Lite skämtsamt lade jag upp en artikel på Facebook där Krister i DN berättar mer ingående vad det innebär att vara polyamorisk, bland annat att vara ärlig om ens intentioner och att varje ny relation ingås med en slags förhandling. Men medan jag stod och diskade började jag fundera ganska djupt angående detta. Bland annat undrar jag hur sjutton en sådan förhandling skulle kunna se ut. Det låter lite som en intevju på något sätt där tycke har uppstått.
-Du tjejen, jag gillar dig, vill du bli min vän med fördelar, bara sexpartner eller den av oss som sköter disk och tvätt?
Seriöst, jag fattar liksom inte grejen hur upplägget skulle kunna göras. Å andra sidan är jag inget vidare på relationer över huvud taget, så det kanske förklarar saken. Hur gör man med svartsjuka t. ex. som ju alltid är en överhängande risk?
För några år sedan, jag minns inte var, hörde/läste jag om ”ungdomars nya sätt att ha relationer på” eller något liknande och där det kritiserades över hur ansvarslöst sådana förhållanden skulle kunna vara. Jag säger ”kunna” för jag har svårt att tänka mig hur man kan ha lika starka känslor för alla parter inom en polyamorös relation. Eller som Krister själv beskriver det i artikeln:
– Jag upplever att många människor ser det som att polyamori inte handlar om riktig kärlek, utan att det är något man gör innan man hittar den rätta och slår sig till ro. Men jag har inte den ambitionen, jag trivs att leva så här och detta tycker jag att det saknas acceptans för i samhället.
Jag får erkänna att jag själv tänker i de banorna, alltså hur man ska kunna fördela sin kärlek och tillit på ett antal människor utan att någon känner sig utanför eller att jag själv skulle kunna acceptera en (troligtvis) obalanserad fördelning. Det skulle, med andra ord, ha en risk att bli ojämställt, och det vill man ju inte. Det är ju trots allt levande människor med känslor som man har att göra med. Å andra sidan kanske de inte bryr sig lika mycket om det eventuella problemet och då blir det ju jag som blir mer eller mindre förbisedd.
Men som sagt, jag vet ju inte och kan väl erkänna mig smått insnöad i det kulturellt nedärvda mantrat att monogami är modellen – vilket kanske inte alls stämmer. Men vad jag däremot kan hålla med om till 100% är att ärlighet ska alltid finnas där, oavsett om man vill satsa på polyamori eller monogami. Å tredje sidan kanske det är en bra lösning på samvaro, som jag tror att vi alla behöver i någon dos emellanåt, då man funderar på om man verkligen är något att ha, är osäker på vad man vill i livet eller helt enkelt vill ha något kravlöst. Det kan vara en lockande enkel lösning, eller helt enkelt ett sätt att leva på, om än komplicerat, som forskarna har sett i sina studier.
Men kanske det är så enkelt, att bara tala om vad man vill ha? Person 1 kan vara ögongodis och samtalspartner men inget mer, person 2 kan vara den man går till för att bara kela, person 3 den man kan ha kravlös sex med o.s.v. För någon som kan hantera detta är det säkert en perfekt lösning och att slå hål på äganderättsanspråken på en annan människa kanske bara är bra, rent samhällssocialt sett.
Smått skämtsamt (eller inte
) kanske man skulle göra en förslagslista och sedan helt enkelt fråga en rad människor om de är med på noterna. Man kan inte få mer än ett nej. Eller besöksförbud och mista den personen för alltid. Hemska tanke. Det kanske är lättare med ett anslag på Nettos anslagstavla.
Polyamori, kanske en lösning för de som inte passar in i den monogama samhälls-mallen?
57.719260
12.942422
Arkiverat under: Jämlikhet, Nyheter, Sex, Singelliv | Taggat: Polyamori, Relationer, Samliv | 4 Kommentarer »