Här händer det grejer…

Summering: Jag har kommit hem från sjukhuset, har träffat clowner och bor nu på annan ort likt en katt bland hermelinerna. Ja, ungefär så

Men för att börja från början, för det vore ju dumt att börja från slutet, inte sant? Jag försökte ju även att sälja min lägenhet, vilket var ett äventyr i sig.

Jag knåpade ihop en ganska schysst annons med bilder och allt och lade upp på blocket. Eftersom det verkade vara en helt galen budgivning överallt i den här stadsdelen trodde jag verkligen att detta skulle gå bra. Det hörde av sig ett antal människor, som också kom på visning varav de första gjorde mig ganska förbannad. Att stövla in här och slutligen säga att allt behövde totalrenoveras är rent nonsens och rentav ohyfsat. Självklart sa de så för att få mig att sänka priset, men när badrummet är totalrenoverat för bara några år sedan och de fortfarande tycker att allt ska renoveras, då är det en förolämpning gentemot min intelligens. Lyckligtvis slapp jag höra av dem igen, de gick väl och tomtade någon annanstans. För det var just vad de var, ett par lallande tomtar.

Hur som helst, jag blåste av försäljningen och tog bort annonsen för alla bud var för låga. Vi tänker istället renovera köket och göra lite mindre småfix, väntar tills den högtrafikerade vägen är flyttad och sedan tar jag antagligen hjälp av en mäklare då de når en större marknad än den man får genom blocket. Någonstans runt hösten 2014 blir det så vi har gott om tid.

Sedan var det ju detta med sjukhuset då. Som trogna läsare vet har jag haft problem med benen och i synnerhet ett sår i foten som jag fick i januari då jag råkade trampa på en glasskärva. Det blev då infekterat och hela benet svullnade men det styrdes upp väldigt bra genom ”mitt” diabetesteam som gav mig vård, antibiotika, inlägg och dessutom fick jag gå på vårdcentralen var tredje dag för ny omläggning och vård. Detta tog lite tid men fungerade jättebra, ända tills för ungefär två veckor sedan då jag fick nya rekommendationer från sjukhuset om ett annat slags förband och det var där problemen började. Grejen är att såret sitter på hälen, som är ett komplicerat ställe att lägga förband på. Dels för att det hela tiden belastas och det blir svårläkt, men även att förbandet har en förmåga att flytta på sig. När man dessutom lägger ett såpass svårt förband att det blir fel pålagt, så att det blir veck och skaver i skon, ja då är det bara en tidsfråga innan det blir ett nytt sår och som i detta fall, inflammerat än en gång.

Så efter en natt med otrolig frossa och undertemperatur (natten till måndag), åkte jag in till akuten dår jag såklart fick lära mig att sitta/ligga vackert och utöva den eminenta konsten att vänta. Tids nog kom läkaren som dessutom var en otroligt ohyfsad och hade ett minst lika fjantigt namn och fula ögonbryn, och gjorde en undersökning samt remitterade mig till röntgen. Med andra ord, efter ungefär 4 månader är det dags att kolla om jag har glassplitter kvar i foten, men okej då, det är väl bra att f¨det kollat också. Så runt klockan 22:30 ungefär fick jag gå(?) upp, röntga min fot och sedan gå ner igen för att kanske, kanske få en sängplats över natten. Lyckligtvis fick jag det och det fick bli på Barnavdelning 2, vars lokaler jag har varit ofta i när jag växte upp och ständigt var inlagd på sjukhus. Hemma igen!

På Barn 2 var det betydligt trevligare personal, jag fick eget rum och en maffig tv med egen fjärrkontroll och dessutom maten serverad på rummet, så ni må tro att jag hade det finemang. Senare på dagen hörde jag hög sång, någon barnvisa jag inte minns vad den heter, men jag fick förklaringen lite senare. Två clowner gick omkring bland barnen och livade upp stället ganska ordentligt. När de fick syn på mig, liggandes i sängen, konstaterade de snabbt att det var väldigt väl utvecklade och mogna barn som låg där men skägg och allt. Det lilla samtalet urartade snabbt med att jag skulle ge tips på raggningsrepliker för en av clownerna så att han kunde ragga på de söta sjuksköterskorna, men tyvärr kunde jag inte ge mycket hjälp där. Men kul var det

Tyvärr fick jag inte stanna så länge på Barn 2 utan jag fick åka vidare till Infektionsavdelningen som var betydligt lugnare och enligt mitt tycke, mer slitet, med mer härdad personal (med vissa undantag) och överlag, ett mer ålderligt klientel i form av vårdtagare. Men det där med brist på sängplatser har ju funnits i flera år på SÄS i Borås. Jag minns inte vilket år det var jag gick in i väggen men efter två dagar blev jag utskriven och jag fick på sladdriga ben ta mig ifrån sjukhuset, stöttande mig mot väggarna så jag inte skulle falla omkull. Men hur som helst… Så jag låg där i min säng och det fanns inte mycket mer att göra faktiskt, förutom att vänta på läkaren som aldrig dök upp. Jag fick dela rum också, ihop med en äldre herre som visserligen var trevlig men ack, han var högljudd över nätterna på alla möjliga sätt, och när han inte var det så satt han och halvskrek i telefon med nära och kära. Alltså inga clowner där inte, men en o annan pruttkudde.

Till slut kom då läkaren och han höll med mig om det jag hade sagt, egentligen från början, att ge mig en burk med antibiotika och skicka hem mig så jag slipper ligga där och ta upp resurser som andra människor behöver mer än mig. Den allra första läkaren hade även satt mig i väntekön på en hjärtskanner, men det behövde jag inte ligga inne på sjukhuset för. Även det var märkligt, tyckte läkare nummer 2, så han tyckte jag kunde åka hem så fort som möjligt, vilket jag såklart höll med om. Men överlag måste jag säga att antibiotikan och droppet jag fick i armen verkligen gjorde susen. Flera gamla krämpor har försvunnit och jag har inte haft några problem alls med mina stickande ben eller kramper. Jag hoppas bara att detta håller i sig nu och de få temperaturskiftningar jag har haft i kroppen de senaste dagarna börjar också försvinna.

Dags att duscha…

De två senaste nätterna har spenderat ihop med min flickvän och hennes barn och även hunden har fått vara med, vilket har gått jättebra. Kanske jag inte är en katt bland hermelinerna men det är ju en annan familjs regler, seder och bruk man ska ta hänsyn till, och det tar ju lite tid. Spännande är det iaf och än så länge har det gått jättebra, vilket ju är jätteskönt. Strax ska jag dit igen och kommer nog hem på söndag igen, troligtvis uppvilad och nästan 100% okej igen och redo för att jobba på måndag igen. Kanske det blir en liten fika hos mamma och pappa också. Måndag innebär även ny omläggning av foten, vilket jag hoppas ska bli en diskussion om vad som gick fel, för det är ju faktiskt viktigt, annars lär jag ju hamna på sjukhuset snart igen och det vill jag ju inte.

Men, men, nu vet ni ungefär vad jag har pysslat med sista tiden och såklart blir detta även en dagboksnotering för min egen del. Här händer det minsann grejer, bara så ni vet.

Slutligen, tack till alla som har hört av sig. Det värmde gott och gav mig annat att tänka på än läskiga blodprov, pruttande grannar och idioten till läkare jag fick första dagen. Ni är bäst! Dessutom får jag såklart vara oerhört glad och tacksam för att min flickvän var med mig under så många timmar, trots hennes blodfobi, men jag behövde ju någon att skoja med också när vi satt där och väntade timme, efter timme. För skratta åt eländet, det kan man ju alltid göra

Hare gottans alla! Anders är lös igen och nu jäklar…

Så vad händer här då?

Ytterligare ett dagboksinlägg egentligen, men också en update för de av er som fortfarande läser här. Med andra ord, jag lever fortfarande, men det har hänt en hel del på sista tiden:

Diabetes - För en tid sedan trampade jag på en glasskärva, vilken sedan blev infekterad, foten och benet svullnade rejält och sedan dess har det varit antibiotika och besök på vårdcentralen varannan dag. Jobbigt som sjutton men så kan det gå. Det som gjorde det värre än vanligt var en rejäl förkylning med hosta som gjorde blodsockret och läkningen mycket mer komplicerad och ja, jag blev sjukskriven i två veckor, med kryckor och allt. Men nu är det mycket bättre och det går definitivt i rätt riktning, vilket ju är skönt. Kryckorna var alldeles för jobbiga men jag har haft min käpp under tiden och mycket god hjälp från S som har hjälpt mig med mycket. Ta ut hunden, diska, tvätta o.s.v. och det har verkligen hjälpt mig och min fot. Stort, gigantiskt tack till S för vem vet hur det hade gått annars? Jobbigast är att plasta in foten varje gång jag ska duscha men hallå, det kunde varit värre! Det kan det nästan alltid, inte sant?

Jobbet - Jag fick ju äntligen fast anställning nu i början av februari och oturligt nog inleddes den med de ovan nämnda två veckornas sjukskrivning. Oturligt som attan men så kan det gå och det där verkar vara en följetång i mitt liv att så fort jag påbörjar något nytt och bra, ja då smäller det till ordentligt. Dock slapp jag akuten denna gång och det får man ju vara glad över hehe. Annars flyter det på ganska bra förutom att det var ordentligt stressigt den första veckan med flera datorer som skulle uppdateras och en massa pressreleaser som skulle ut. Det hade varit enklare med en dator som inte tar 30 sekunder på sig varje gång man trycker på en tangent men jaja, man ska väl vara nöjd med det man har.

Lägenhet - Jojomen, nu är det dags att flytta på sig, och denna gång till mindre yta. Jag har varit på två visningar hittills men båda blev väldigt dyra så jag var tvungen att backa ur. Banken har jag också besökt och diskuterat bolån och en mäklare har varit här med massor av papper och värderade min lägenhet. Sedan råkade jag skälla ut min ordförande i bostadsrättsföreningen vilket medförde att det nu är minst tre personer som är sura på mig. De har inte ringt, hälsat på eller ens gått samma väg som mig för att hälsa, som de alltid tidigare har gjort. Men faktiskt, det är helt okej. Att de klantar sig och det blir kaos är inte mitt fel, eller att ordf. är en person som försöker avbryta hela tiden, det gjorde mig så förbannad att jag flippade ur. Han är bra på det och det är bara att gratulera. Men hur som helst, jag bryr mig inte och nu har jag mejlkontakt med en kille som köpte en etta av mig för tre år sedan. Med lite tur kan jag flytta dit, med bra läge, kommunikationer och allt. Jag håller tummarna.

För övrigt har jag varit ganska irriterad på vissa människor som tydligen inte kan bete sig vuxet. Detta har dock gått över och jag bryr mig inte längre om att reta upp mig för det är inte värt det. Bättre att behålla sans och vett istället för att ödsla energi på idiotiska spel, och allt detta känns oerhört bra. Egentligen borde jag tacka alla besvärliga människor för ni bygger mig bättre, starkare och smartare. Jag ska se om jag hittar några fina diplom på nätet Orken har varit sådär men nu verkar tillvaron lugna ner sig lite och jag kanske kan finna ro och inspiration till att skriva snart igen. Allt omkring ska bara hinnas med!

Så nu vet ni, jag lever, mår relativt bra, har ej blivit kidnappad av tomtar eller bytt identitet och ja, jag ska försöka skärpa mig med skrivandet. Lovar

Så, vad händer här då?

Jo, det är nog dags för en snabb och liten update om vad som händer och fötter här, eller hur? Faktiskt en hel del.

Som mina vänner på Facebook kanske minns, råkade jag trampa på glas för några veckor sedan. Detta har nu utvecklats till stor, svullen fot och fotled, som i sin tur förvärras av en jäkla hosta samt förkylning. Själv tänkte jag att det går väl över men när det började bli svårt att knyta skon så var det dags att hälsa på lite på sjukhuset. Jag valde att gå direkt till Diabetes-teamet, som jag ju känner väl efter alla år, och inte till vårdcentralen eller än värre, Akuten.

Väl där kunde det snabbt konstateras att det var mycket värre än jag hade trott och det var inget snack om att jag skulle bli sjukskriven i två veckor, omedelbums, ordinerad antibiotika 3 ggr om dagen och absolut vila av foten. Tjo vad det small till minsann! Som grädde på moset fick jag en mindre förkylning men en jäkla hosta so gör ont i hela kroppen, lite sköna kramper, ilningar och feber så jajemen, nu är jag igång igen! Lite tråkigt nu när jag äntligen har fått fast anställning, men jag är min vana trogen och påbörjar alla större livsförändringar med dramatik, buller och bång. Men jag är väl snart på benen igen, som jag brukar och dessutom har jag väldigt stor hjälp med så gott som allt av kvinnan i mitt liv. Återigen, mina vänner på Facebook vet mer

Så läget är väl långt ifrån 100 men jag klagar inte, det kunde varit mycket värre. Humöret och humorn är minst lika skruvad som vanligt, dock mer eller mindre i feberyra ibland men det betyder bara att jag får skratta mer

Mer då? Jo lille voff Astrid har återigen fått problem med kissandet och det är väl urinvägsinfektionen som har kommit på återbesök. Med andra ord, både husse och vovve äter antibiotika just nu, dock ej ur samma skål. Men det ordnar sig nog, och om inte annat får det bli ännu ett besök hos veterinären som säkert blir jättebilligt. Eller inte. Men jaja, vad ska man göra utom att gilla läget? Läget är som det är, inte sant?

Slutligen kan jag berätta att jag har fått livstecken från Mattias. Jag skickade ett sms till honom och sa att jag gärna ville prata med honom om han tyckte det var en bra okej, så kunde han höra av sig när han orkade. Vilket han gjorde och tyckte det var ett bra förslag, så jag väntar på samtal. Inte för att jag vet vad jag ska säga men det löser sig nog på något sätt. ”Heavy metal rulez bro!” tillbaka på dig mannen

Så nu vet ni ungefär allt som händer här, eller iaf nästan. Jag är inte dö än, det bara luktar så och blir jag bara av med feber och hosta så kanske det blir ett blogginlägg snart igen och när ni minst anar det. Om ni vill, vågar och kan

Det går bra nu! Del 2

Idag var det sista dagen för samtal och man kan lugnt säga att det har hänt mycket på det senaste året. En del bra saker, andra grymt bra och vissa, inte så bra. Men visst kan människor förändras!

• Som jag nämnde i Del 1 så förändrade jag kosten ganska radikalt och den håller jag fortfarande fast vid. Jag får i mig betydligt mer nyttigheter än jag gjorde förr och det märks utan tvekan på min energi. Dock är detta bara första steget och jag räknar med minst två till, vilket kommer ta tid att få som rutin, men jag är en god bit på väg, vilket känns riktigt bra. Kramper eller krypningar i benen är numera ett minne blott och jag har numera grym koll på vad min kropp behöver. Mer regelbundna måltider med mellanmål och insulin till huvudmålen ger bättre energi, dagen ut och jag brukar numera bli trött precis lagom tills det är dags att sussa.
• Kolla blodsocker och ta insulin i samband med måltider blir alltmer naturligt, det bara händer numera, utan problem. Några ggr till och speciellt till natten vore önskvärt för att ge ännu bättre inställning, men det kommer.
• Alkoholkonsumtionen har blivit mycket lägre, vilket känns helt rätt. Visserligen dricker jag alltid 3,5:or men att göra som jag gjorde förr och belönade mig både helg och vardag är nu länge sedan. Att det är helg är numera inte synonymt med att dricka och dricka är inte synonymt med att ha kul. Det känns liksom gammalt, utslitet och utan poäng.
• Relationer och socialt liv har förändrat sig på både det ena och andra hållet. Nu är det lättare att ta kontakt med andra människor, ja även okända, och ja, även av den kvinnliga sidan av människosläktet. Jag kommer ut och rör på mig mera nu och visst är det kämpigt att dra med sig benen men det går och det har än så länge bara varit bra. Inte att jag har varit ute varje helg men nästan, och faktiskt haft både trevligt och roligt. Jag har även lärt mig och vågat att ta första steget om jag har varit intresserad av någon. Det har visserligen inte resulterat i något konkret men så är jag bara i startgroparna just nu, något som jag aldrig har prövat på förr, så det är lite outforskade marker än så länge, men också smått spännande. Jag har också lärt mig att inte bry mig lika mycket om människor och numera gör det inget att folk beter sig konstigt eller rentav dåligt. Max tre chanser, sedan bryr jag mig inte längre, oavsett om det är vänskap eller annat,  och det är nog det som känns mest befriande. Att inte behöva bry sig i evighet då man inte får samma respekt eller värde tillbaka. De är helt enkelt inte värda min tid, omtanke och ork och det är faktiskt deras förlust. Varför då ens försöka? De kan flyga och fara, lycka till med livet liksom. Se om jag bryr mig längre.
• Motivationen att söka jobb har kommit tillbaka och det känns som att det är dags att lämna Fas 3 bakom mig nu. Sant förvisso att jag inte är 100% än då kosten och benen kunde vara bättre, men jag tror att med aktivitet och lite bekräftelse att det faktiskt händer något, växer också min motivation att sköta mig än mer. Sedan om det någonsin blir fulltid igen är ju en annan fråga, speciellt som även Arbetsförmedlingen undrar samma sak men en sak är iaf klar, inga mer skiftjobb då det är förödande för en diabetiker som till viss mån måste hålla rutiner. Men hur som helst, nu är jag på jobbjakt igen. Mitt i lågkonkan och det är min sedvanliga tajming a la Anders
• Hushållssysslorna har jag definitivt dragit ner på, men bara till en viss grad. Med andra ord ser det inte helt åt skogen ut hemma hos mig, men jag lägger min tid på andra saker än att städa och plocka i ordning hela tiden. Som trogna läsare känner till testade jag att låta bli sådant i en hel vecka och jag höll på att spricka av irritation, men denna gång har det gått betydligt enklare. Lite damm i hörnen, tomma pizzakartonger här och där, en hög med disk, gammal reklam spridd på köksbordet – vem bryr sig?
• Internet och bloggande har minskat allt mer och det är av samma anledning som att jag gör mindre i hushållet. Det finns annat att lägga tid på och det verkar inte som att jag kommer bli någon storbloggare som kan tjäna pengar och Borås Tidning inte behagar svara på några mejl, oavsett ämne så skrivandet har det blivit mindre av. Den påbörjade novellen/romanen/whatever har jag såklart kvar men det är oklart när jag får lust att skriva klart den. Eller refusera den helt, det beror på självkritikern inom mig. Att helt sluta blogga verkar dock inte aktuellt.
• Skägg och käpp är två relativt nya attribut hos mig, men något jag tänker behålla så länge som det behövs och känns rätt. Benen har blivit sämre, det kan jag erkänna, men jag tror fortfarande inte att hoppet är förlorat. Det handlar bara om att få rutin på träningscykeln och eftersom det är jobbigt och obekvämt att cykla så är det ganska självklart att jag drr mig för att köra stenhårt. Människan är av naturen bekväm av sig och senast jag kollade var jag en människa.- Även om jag ibland undrar om det verkligen stämmer… Skägget känner jag mig numera väldigt bekväm i och det tänker jag behålla, åtminstone tills jag har lärt mig att fläta det. Nej, det är inte så enkelt för någon som aldrig har flätat något i hela sitt liv, men det kommer! Både skägg och käpp är något som syns ordentligt på mig, en slags karaktäristik markör och ja, jag har nog saknat att visa mig. Att ha vuxit upp och blivit fostrad till att ständigt vara en grå liten tyst mus fungerar inte längre. Det har inte varit jag och det är dags för lite förändring. Sedan får folk tycka och tänka vad de vill, det är helt okej.
• Affirmationer är något jag har börjat ta alltmer på allvar. Alltså att föreställa mig positiva saker så till den milda grad att jag kan känna, smaka och lukta dem. Enligt vissa människor ska det fungera och eftersom det är psykologiskt, sm jag ju är intresserad av, så varför inte? Att ta tio minuter om dagen och affirmera saker är väl värt det och man förlorar inget på det. Även där är jag ganska mycket i startgroparna men jag har redan märkt saker som har blivit bättre. Att kroppen är full av energier som drar till sig andra energier, positiva och negativa, kan man ju tro vad man vill om men som sagt, det är helt gratis och hjärnan och psyket är fantastiskt komplicerat och värt att utmana lite mer.

Så, som ni ser har det hänt en hel del med mig där både samtalen och bloggen har varit verktyg för mig att komma hit där jag är idag. Händelser i livet, människor och många föredrag om hälsa och livsstil har även de, hjälpt mig och det jag egentligen har vetat hela tiden, har fått fotfäste. Eller som min goa kollega C uttryckte sig, att det får ta sin tid för bitarna och tankarna att falla på plats. Universum måste vara i rätt konstellation och varje tanke är en slags mognadsprocess, tills det är dags.

Allt ovanstående plus det jag skrev i Del 1 är nu etablerade, bergsäkra saker, naturliga saker i mitt liv och det känns som att livet börjar anta fasta former som dessutom är bra för mig. Något som är helt nytt för mig. Alla pusselbitar är ännu inte helt på sin plats men de är på väg, det är jag säker på. Det finns några hinder på vägen mot ett fullgott liv, eller så nära man kan komma, men de är inte större än att jag kan hantera dem i min egen hastighet.

Ett steg i taget och det är nog sant som det sägs, att var sak har sin tid. Nu är det bara uppåt som gäller.

Slutligen, en sång åt alla de dåliga relationer som jag idag övergivit och begravt.

While you’re dying I’ll be still alive. And when you’re dead I will be still alive.

Update onsdag kväll.

Tummen upp för denna dag också, kors i taket. Jodå, det verkar som att den nya kosten fungerar och jag har inte haft såhär mycket energi på väldigt länge. Första veckan var ju lite skum och jag tror kroppen reagerade på omställningen, men nu känns det som sagt hur bra som helst. Först jobba, sedan hem och vila i kanske 30-45 minuter och sedan sätter jag igång igen med en massa saker. Hushållsarbete, jobba, träna (?!), fixa i ordning saker och ting som legat och väntat hur länge som helst. Så jodå, det rullar på riktigt bra nu!

Men en sak var inte riktigt bra idag. Nämligen på morgonsidan då jag skulle iväg till jobbet. Jag hade sovit bra (igen) och var på väg ner till bussen då jag märkte att högerfoten inte hängde med ordentligt. Efter ett kort tag nästan släpade den med, vilket i sin tur gjorde mig väldigt osäker och jag började gå sämre. Det gick inte snabbt och dessutom vingligt och osäkert. Dessutom var det förbannat halt på sina ställen och en gång var det ytterst nära att jag slog en volt. Men jag tänkte att detta går inte så jag vände tillbaka hemåt, långsamt, långsamt, och ringde till jobbet, förklarade snabbt och lovade att komma in lite senare. Sagt och gjort och efter lite övningar samt uppvärmning kändes det bättre, och till jobbet kom jag tids nog, men detta oroade mig starkt. Kanske dags att försöka göra något åt saken, så ikväll har jag stretchat ordentligt (aj) och faktiskt cyklat några korta vändor på träningscykeln. Nu ska jag bara få detta som vana så kanske, kanske det inte är kört än. Fortsättning följer.

För övrigt har det varit en ganska lugn och bra dag. Jobbet gick finemang, jag körde en timme extra för jag blev ju sen på morgonen och gjorde väl ungefär allt som jag förväntas göra.

Väl hemma blev det en liten tuppis och sedan igång igen, vilket kändes bra. Såg även sista avsnittet av Nybyggarna och man blir ju förskräckt över hur vissa människor råkar illa ut. Helt otroligt egentligen. Det är ju den där Anders ”Arga snickaren” som varit programledare och i morgon kommer han även i programmet ”Mitt liv är ett skämt” där han tävlar mot Annika Jankell och det vill jag ju se hehe.

Nåja, nog tjatat från mig för idag. Nu ska jycken ut, sedan ska det ätas lite mer nyttigheter och snart, snart, snart sova. Skönt det för jag är ganska ordentligt trött, precis som man ska vara vid denna tid på dygnet, eller hur?

Natti alla, skrivs mer i morgon. Tjo på er

Dagens bild: Ironi.

Ibland råkar man ut för livets ironi och extra roligt blir det när man förut inte alls har reflekterat över det. Som att jag med mina kassa ben faktiskt har en rulle Ballerina hemma. Ja jisses haha.

Update tisdag kväll

En smått tom dag är snart slut. Tom för att det inte har hänt vidare mycket. Ibland känns det bara på det sättet, inte sant?

Jobbet gick väl bra och jag lyckades boka in en föreläsare till den 17de augusti. Vissa kommunikationsproblem tycks ha uppkommit för en livespelning på torsdag kväll men jaja, det kanske hinner lösa sig. Annars hände inte vidare mycket på den fronten.

Det var även dags för rutinkontroll för min diabetes. Det är alltid trevligt att komma dit för numera har de ett så grymt bra team, hjälpsamma och trevliga. Inte mycket pekpinnar utan mer samtal i jakt på förstående. Hur bra som helst. Vi kunde dock konstatera att det genomsnittliga blodsockervärdet fortfarande är lite för högt. Lägre visserligen men det ska ner ännu mer vilket vi kom överens om att jag ska skärpa mig lite till och framförallt inte slarva vid lunchtid. Men det fixar jag säkert.

Sedan var jag, som mina följare på Facebook redan vet, tillbaka till mitt stamställe för att införskaffa något i lunchväg. Av respekt för de nya ägarna så ska jag inte ens skriva ut namnet på stället men det fanns en hel del att förbättra. Interiören var visserligen mysig men också väldigt mörk. Nästan för mörk. Men möblerna och dekorationerna var helt okej. Tjejen i kassan var väldigt nervös och det fattades saker som de skyltade med som de alltså inte kunde sälja och baguetten som jag beställde tog en evighet att få och när den väl kom så smakade den inget. Sedan gör väl alla som man vill men man placerar väl aldrig allt innehåll i baguetten lagd i salladsbladet? Jag är ingen expert på tycke och smak och alla har väl sin egen mening om sådant men jag är tveksam om jag ska gå tillbaka dit. Å andra sidan verkade de vara hyggliga människor så det vore ju illa om de var tvungna att dra…

Nåja, nu ska jag hitta på något, jag vet dock inte vad. Känner mig lite rastlös inför i morgon på Liseberg. Men voff har iaf varit ute på sista rundan nu när det äntligen har slutat regna, tvätten är gjord och allting är i ordning inför i morgon. Kanske jag ska jobba lite till innan det blir natta. Nåja, vi får väl se.

Naughty night alla och tack för idag. Kram o kläm o grejer till alla som förtjänar det

Det går bra nu!

Detta är ett inlägg jag har velat skriva en längre tid, men inte riktigt vågat. Varför? För att reality comes back to bite u in da ass

Nej, men saken är den att jag faktiskt mår ganska förbannat bra just nu på ganska många sätt. Eftersom detta är ganska unikt tänkte jag att det kunde vara värt ett inlägg, eller hur? Att det hittills inte varit så bra som det är just nu beror dels på diabetesen förstås och dels invanda, dåliga tankemönster, men det är också något som har förändrats. Tankens kraft är egentligen ganska fantastiskt och rutiner uttrycker sig inte enbart i handling utan också i tanke, och båda kan vara väldigt svår att bryta. Såvida man helt enkelt inte blir urbota trött på sig själv och sin dassiga situation. Vilket hände mig och nu, efter flera års väntan, känns det som att det är dags att vända.

• Efter flera månaders träning med benen har jag fått bättre styrka och balans, vilket också ger mig bättre självkänsla. Det känns som att jag kan bara vara utan att folk stirrar på mig och tycker jag beter mig konstigt. Jag är inte fullt framme ännu men trägen vinner. Jag fortsätter träna och utökar momenten i den takt jag känner är rätt för mig.
• Synen har blivit bättre. För ganska många år sedan nu var jag tvungen att få laserbehandling för spruckna blodkärl i ögonbotten, något som jag inte vill uppleva igen då det gör så otroligt ont, så jag är glad att jag de senaste åren legat stabilt. Alltså inte skärpan i sig har blivit bättre, men jag märker att dagarna som allting är suddigt är borta och jag har mycket stabilare syn numera. Förr var det tvunget för mig att ha solglasögon på så fort solen sken, sommar som vinter, men nu är det behovet borta och jag är inte alls lika besvärad. Inte mer än vem som helst skulle vara en solig dag.
• Emotionellt har det blivit bättre och jag kan faktiskt känna känslor igen. Förr kunde jag visserligen skratta åt saker men det kändes liksom inget. Grät gjorde jag aldrig. Men numera finns som sagt känslolivet där igen och det känns skönt att kunna glädjas med någon eller att kunna delta i någons svårigheter. Att jag ibland klämmer ur mig en tår eller två gör inget utan det är snarare något jag är stolt över.
• Energin är tillbaka och med stora mått. Förr kunde jag knappt orka jobba halvtid och sedan komma hem fullständigt slutkörd och redo för en powernap a la istid. Nu kör jag bara på och kanske, bara kanske, behöver jag bara blunda en kvart ungefär så kör jag vidare. Städa, diska, tvätta, gå ut med jycken på lite längre promenader är numera mycket enklare och humöret hänger med. Jag till o med sjunger lite då och nu bara för att det känns så bra. Dessutom går jag till sängs i lagom tid för att orka minst lika bra nästa dag.
• Armen som förr gjorde så ont är nu nästan helt återställd. Jag gick ju till en naprapat ett flertal gånger, något som verkligen lindrade ordentligt, men jag fick också tips om övningar för att få bort smärtan. Att återigen kunna sova en hel natt i en vanlig säng och ibland även drömma känns faktiskt ganska fantastiskt.
• Tankeverksamheten är visserligen på lågvarv men ibland sipprar det ut en lagom dos av galenskap och påhittighet, precis som det ska vara.  Det är en bit kvar att gå men om jag bara får ordning på kosten så kommer jag säkert komma tillbaka till mitt gamla, vanliga, energiska, idérika jag.
• Regelbundna mattider ger mig energi i lagom portioner över dagen, något som jag tydligt har märkt av. Som sagt äter jag mer regelbundet, det lilla jag äter, men det har ändå gett mig mer ork och lust och jag har fått mer aptit. Nu ska jag bara långsamt vänja matsäcken vid allt större portioner, vilket säkert kommer ta tid men blir säkert värt det, och att få inspiration till olika maträtter.
• Kramper, sendrag och krypningar i benen som jag har haft i så otroligt många år har avstannat nästan helt. Kanske att jag ibland känner något men det stoppar mig inte längre från att kunna sova på nätterna eller att behöva halta omkring. Lösningen var löjligt enkel faktiskt och det kan jag ju tipsa alla, oavsett om de är diabetiker eller inte och som har liknande problem, att köp magnesiumtabletter. Enligt mina erfarenheter är de suveräna!
• En fast punkt har jag fått, vilket mentalt tydligen var viktigt för mig. Visserligen kan det tyckas trist att inte få sväva ut ibland men jag har funnit min plats på jobbet och har, på sätt och vis, fått hopp om en framtid där – på något sätt. Ett jobb man kanske inte blir miljonär på men det är ändå omväxlande med nya evenemang, människor att möta och uppgifter att lösa. Det är en fast punkt i tillvaron vilket känns som en trygghet.
• Blodsockret är mycket, mycket stabilare nu än det var för bara några år sedan. Förr struntade jag helt i vad mitt socker låg på och att vara över 16 (idealiska är mellan 5 och 7) var mera regel än undantag och så var det i ungefär 15 års tid. Självklart sätter detta spår i kroppen, något som jag jobbar med att vända på nu, och det går som sagt bra. Numera kollar jag mitt blodsocker betydligt oftare och har definitivt bättre koll på hur olika maträtter förändrar mina nivåer vilket gör det enklare för mig att planera saker och ting. Jag har även – äntligen – fattat sambandet mellan ork, insulin, mat och blodsocker. En liten vetenskap som jag är ganska stolt över att behärska ganska bra. Dessutom vet jag nu att  jag inte kan känna (gissa) hur jag ligger i nivå.

Allt det här är ju faktiskt ganska fantastiskt och numera kan jag faktiskt med att ta åt mig äran för detta. Vissa faktorer har såklart hjälpt mig in på det rätta spåret, såsom vänner och bekanta, bloggvänner, djupa samtal och många långa nätter med tankar och ibland, plågor. Men det är ju jag som äntligen har satt ner foten, jobbat och nått resultat. Förr hade jag otroligt svårt för att se att det jag gör har en verkan och resultat. Att jag faktiskt kunde göra något bra som var värt något alls. Allt var bara grått och inte värt något och alla positiva omdömen, kommentarer och goda råd i all välmening kunde jag inte lita på. Varför skulle någon bry sig om mig? Men nu kan jag klappa mig själv på axeln, vara lite stolt och säga att ja, det här har du gjort bra Anders. Nu har vi bara en liten bit kvar. Du är ju faktiskt värd något trots allt.

Nu är fysiken en bra bit på gång, det emotionella har du fått tillbaka, den goda sömnen utan smärtor eller krämpor, kunskapen om hur du ska fortsätta leva, människor omkring dig som faktiskt bryr sig om hur du mår och någonstans, på något konstigt vis, av någon märklig anledning, finns det nog säkert en framtid även för dig, din lurige filur.

Ett steg i taget, hur små de än är, så är de faktiskt värda något. Förresten, tack för att du orkade läsa såhär långt

Update måndag kväll.

Hoppla, så tiden försvann helt plötsligt och nu är det snart natta. Ujuj…

En lång dag är strax till ända och jag är smått överraskad faktiskt att jag inte dog halvvägs. Nejdå, riktigt så illa var det inte men utan sömn så blir allting en extra utmaning liksom. Först var det såklart jobbet som gällde, vilket gick bra och pressreleasen för gatuteatern lär bli förbannat bra, vilket såklart känns finemang.

Efteråt var det samtalsdags där jag fick mer myror i skallen. Smått otroligt det där, men också väldigt skönt. Slutligen var det dags för rutinkontroll på sjukhuset för mina ögons skull. Jag hade ju komplikationer för några år sedan och blev behandlad med laser i ögonbotten (gjorde ont som f-n kan jag meddela) och nu ska de kolla om det har hänt något mer. De senaste åren har det legat latent och det är ju bra och alltså inte så mycket att oroa sig för, tack o lov.

Sedan bar det av hemåt och min lilla tupplur råkade bli några extra timmar haha. Men jag tror ändå jag kommer sova gott i natt och komma till jobbet i tid i morgon. Så det är lugna puckar.

Nu blir det lite spelande på Facebook, lite mat och kanske tv innan det är dags att nanna. Jag tackar mina lamer och märrar för idag så skrivs vi mer i morgon. Tack och hej och tjo på er

Drömtydning: Ännu en med samma tema.

Vaknade vid 2:30 av ont i magen och att det lät som femtielfte världskriget där inne. Jag minns även att jag drömde något konstigt om att jag piercade magen med ett stort metallspänne (som inte ens satt rakt) där det stod något i stil med ”All hail Satan” och min lille mamma gillade inte det. Konstigt va? Vad jag inte kunde berätta var att jag behövde det väldigt tunga metallpännet för att smälta in som gängmedlem i ett mc-gäng och jag var en polis under täckmantel. Vi gick i något slags berg-o-dal-bane-liknande område med en massa eld, svavel och lavafyllda sjöar – men jag var aldrig rädd eller besvärad av det, bara av vad lilla kristna mamma tyckte.

Jag kikade i mitt Drömlexikon vad detta kunde betyda…

• Metall = Hårda känslor; den verkliga världens ellerden egna fantasins begränsningar; viljestyrka eller envishet; verklighet.
• Helvetet = Om det är hotande: känslor, ängslan; det elände man själv skapat, vilket kanske kommer ur vrede och bitterhet som vi klamrar oss fast vid, eller en känsla att vara annorlunda eller oönskad; känslor som brinner i oss. Ibland byter människor himmelens och helvetets roller. Helvetet kan bli attraktivt och fyllt av spänning, medan himmelen blir grå och trist.
• Satan: Saker hos oss själva, eller i världen, som skrämmer oss eller som vi känner att vi inte kan kontrollera; påverkan av kylig intellektualism eller materialism.
• Färger: (rött och svart) I många drömmar med framträdande färger kan känslorna vara starka. Detta antyder att färgerna avspeglar våra känslor och sinnesstämmningar. När en drömmare huvudsakligen är intellektuell eller utan kontakt med sina känslor, så kommer färgen att ta känslans plats istället för att komma samtidigt. Färgen rött kan betyda många olika saker i olika kombinationer men det som verkade som den mest troliga betydelsen var att i min dröm betyder rött lidelsens faror, starka känslor, rädsla eller sexualitet. Svart däremot betyder det omedvetna, okända, gömda eller undvikta; den icke accepterande sidan av jaget; att inte vara medveten; depression; rädsla; död.
• Polis: Känsla av vad som socialt är rätt eller fel – våra känslor av vad andra skulle tycka illa om eller straffa oss för; våra sociala beteenderegler snarare än våra innersta känsla för rättvisa, därigenom hämningar, skam eller skuldkänslor.
• Magen: I allmänhet representerar magen potentialen hos våra aktiva, naturliga drifter – hunger, längtan att bli omfamnad; längtan av att ge av oss själva. Om dessa skadas tenderar vi att dra oss undan från aktivt socialt liv eller intima känslor i olika relationer. Magdrömmar kan också referera till någon sjukdom i de aktuella organen.
• Mamma: Det är från vår familj som vi lär oss de flesta positiva och negativa relationsmönster och attityder mot livet som vi sedan använder i vardagslivet. Om modern inte lyckas utveckla en riktig känslomässig kontakt med oss kan vi själva få svårt att möta våra känslor på grund av brist på självförtroende. Föräldrar utgör grunden, myllan där vår jagkänsla skapas. Modern står för känslor; kompetens i relationer; det förenande i familjen; hur vi förhåller oss till känslor i en relation; styrkan att ge näring och av sig själv: intuition.

Så det verkar som att mina innersta känslor, min sanna personlighet vill ut och ha lite röj, oavsett vad omgivningen säger. Dags att ge sig ut på lite äventyr kanske, att leva för första gången i mitt liv och visa min rätta personlighet med allt vad det innebär, utan att ta överdrivet mycket hänsyn till allas åsikter. Dags att sluta identifiera mig med min diabetes och sluta hitta ursäkter på grund av den. Dags att bejaka människan och känslorna. Men så har det nog alltid varit att jag har varit envis på mitt sätt men ändå begränsad av min omvärld, schemalagd som den alltid har varit och min täckmantel är kanske det som alltid har legat vilande hos mig, men gömt.

Man ska komma ihåg att alla tolkningar är individuella och att en sak i en dröm inte betyder samma sak för alla människor. Men jag tycker ändå att den här boken, Drömlexikon – av Tony Crisp, ger väldigt bra tolkningar då det ges mycket olika förslag på tolkningar. Drömmen jag hade stämmer bra överens med tidigare drömmar inom samma område, även om drömmarna har varit helt annorlunda så är ändå tolkningarna väldigt snarlika. Egentligen kan man nog sammanfatta hela tolkningen till en enda sak:

Våga vara människa.

Det låter väl ganska vettigt, inte sant?

Dagens bild: Sweatpants.

Nu förstår jag varför detta plagg heter som de gör. Vid 3-tiden i morse vaknade jag av lågt  blodsocker och som jag brukar göra vid de tillfällena, fullständigt badade jag i svett. Alltså vi snackar seriösa floder. Så det är alltså vad ni får se på idag, en av mina svettpölar som dryper rakt igenom mina extra tjocka mysbrallor. Grattis, eller nåt

Dagens bild: Nyttigheter.

Nu har jag tömt första lådan och såhär ser de ut, näringsdrinkarna Diben DRINK Nutrition. De ska tydligen vara bra för både hjärta, blodomlopp och immunsystemet, ha fiber, vitaminer och mineraler och…ja, den ska helt enkelt vara skitbra och hjälpa metabolismen att sätta igång. Receptbelagda och har tydligen annars kostat 95 kr för ett fyrapack på apoteket. Goda? Jo, faktiskt

Update torsdag kväll

Hej vad det går, nu är det redan torsdag kväll ju! Ibland går veckan snabbt som attan och speciellt när man är ledig eller har kul, eller hur? Så jag måste haft riktigt skoj idag då dagen rann iväg i all hast

Egentligen har det väl varit ganska stillsamt här idag. Däremot har jag skött mig exemplariskt, d.v.s. tagit insulin när det har behövts, kollat blodsocker och tagit mina näringsdrinkar. Jag stod t.o.m. en stund vid spisen och brände ihop något idag! Kroppen har inte reagerat ännu men sådant här tar väl lite tid, dock har jag lite energi över så jag tänkte strax placera min ändalykt i soffolainen för att plugga lite.

Jobbet gick även det bra och min nya lille kompis dök upp även idag. Erik, 5 år gammal, som tycker att jag har ett skägg som jultomten. Charmigt som sjutton ju hehe. Han och jag är polare nu, bara så ni vet!

Kanske jag även ska oroa mig lite inför morgondagen då det är dags för ännu en föreläsare som vi har ”lurat dit” hehe. Själva föreläsningen ska säkert gå bra men vissa människor har – låt oss säga annorlunda uppfattning om vad som är bra/intressanta ämnen och inte. Personer som vanligtvis sitter på sina bleka arslen och inte lyfter ett finger för att hjälpa till. Så egentligen borde jag inte vara varken sur eller orolig, bara tycka synd om dem som är så ynkliga av sig. Passar det inte kan de väl göra något åt saken, eller hur? Så med andra ord, jag laddar upp verbalt inför i morgon och ska försöka att inte tugga fradga medans jag svingar stolar omkring mig. Stubinen är kortare numera, mycket kortare, bara så ni vet, och det mina vänner är något att verkligen oroa sig för. Nåja, vi får väl se hur det går…

Men nu ska jag köra lite basinsulin, äta och dricka lite mer och sedan som sagt plugga lite. Hare finemang lavemang så skrivs vi mer i morgon. Tjo på eder mina lamer och märrar

Update onsdag kväll

Jahapp, så snöar det igen då. Ska bli kul att se hur många som sitter på uteserveringarna i stan i morgon hehe. Flinar jag samtidigt som jag huttrar

Dagen har väl varit…sådär. Många tråkiga tankar och insikter som inte gjort mig direkt munter, men inte heller arg eller ledsen. Men ibland inser man saker som måste göras och då är det bara att se till att det händer. Kryptiskt, jo jag vet, men orkar inte rabbla upp massa saker som kan missuppfattas. Strunt samma, beslut har gjorts och jag kommer må bättre av det. Dags att vinka av ett antal energitjuvar, så mycket kan jag iaf säga.

Onsdag var det minsann och det betydde veckohandla maten, denna gång utan vare sig svordomar eller raseriutbrott. Mot alla odds får man väl säga då jag inte sov en blund förra natten. Men det gick iaf bra och det är ju huvudsaken.

Sedan var det ju sjukhuset också och ett besök hos dietisten. Vi pratade om små steg och det känns ju bra, plus att jag fick näringsdrinkar utskrivna på recept. Jag testade en nu på kvällen och den var väldigt mättande. Plus den sedvanliga kvällsmaten så jag borde må ganska hyfsat i morgon bitti. Självklart tog jag insulin till också så nu har jag varit duktig. Egentligen är det inte någon svårighet att sköta sig, eller åtminstone försöka minnas allt. problemet är anledningen till varför man ska göra det. Att må bra är bara halva svaret och ett mycket svagt sådant…

Men nu ska jag rikta nosen mot sängen. Voff har varit ute och jag kan meddela att det blåste ljumma söderhavsvindar, papegojorna skrek i skymningen och hula-hula-flickorna tog sig ett kvällsdopp i Viskan…eller så var det tvärtom, jag minns inte för jag tror jag fick en köldchock.

Nä, nog tjötat nu. Gå och lägg er och därmed basta! Tjo på er

Dagens fundering.

Inspiration. Det är en förbannat konstig grej eller hur?

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit inspirerad att börja träna, sköta min diabetes, storstäda eller plugga och självklart blåser man på i 200 km/h för att slutligen bli trött på ”skiten” och lägga ner hela projektet. Men det är väl knappast konstigt då man helt plötsligt vänder upp och ner på hela sitt liv och tillvaro och om inte huvvet blir förvirrat så lär väl kroppen bli det.

Anledningen till att jag har dessa funderingar idag är såklart att jag var hos dietisten och blev – just det, inspirerad, att börja äta, ta insulin o.s.v. och ikväll känns det bra, jag har faktiskt varit duktig idag. Men hur känns det i morgon? Kommer jag vara lika taggad i morgon som jag gör idag? Om jag känner mig själv rätt så är jag ganska skeptisk mot min nyinslagna väg mot ett bättre mående för det har ju gått åt skogen var gång hittills. Men å andra sidan kan jag också överraska mig själv så man vet ju aldrig!

Kanske det är så enkelt som hon sa, dietisten, att man ska ta små steg och ett i taget? Men allra helst skulle jag vilja ha en personlig (och gratis) coach som sparkar mig där bak när det behövs, ända tills allt sitter som rutiner och i ryggmärgen. Det vore ju jättebra, och eftersom jag gillar att hjälpa mina medmänniskor så skulle jag kunna sparka någon annan där bak så blir det en kedjereaktion liksom. Till slut skulle det bli en rikstäckande organisation där alla hjälpte alla och vi skulle kunna kalla oss för B.U.T.T. och då tänker jag självklart på betydelsen Buttkickers Utan Tröga Tankemönster – liksom, bara gör det utan att fundera ut dumma förevändningar och ursäkter. Låter inte detta som en alldeles utmärkt tanke? Genial om ni frågar mig!

Nu blev jag engagerad så där har jag något att sätta tänderna i. I morgon. Jag ska bara…

Dagens bild: Nyttigheter.

Jag får allt svårare att uppskatta och njuta av mat av alla de slag, men här är något som jag verkligen gillar just nu: Biff  kawasaki…karate…Teriyaki. Massor av mums och nyttiga grönsaker. Men om jag ska vara helt ärlig så vill jag helst äta det utan att se portionen, gammal grönsakshatare som jag är som blev itvingad maten när jag var liten och gamla vanemönster sitter fortfarande i. Men med en dimmer på lampan så kanske det blir lättare med tiden…

Update måndag kväll

Ujujuj nu är Anders trött må ni tro. Men ett inlägg till ska jag väl orka med

Dagen har varit bra och faktiskt bättre än vanligt. Jobbet gick bra och lite extra blev gjort så jag är jättenöjd. Det här med föreläsarna tär på krafterna men nu när jag har ordnat med en mejladress som fungerar och lagt upp allting på en plats så att alla berörda kan läsa så känns det otroligt mycket bättre. Att vi även får en föreläsare på fredag är ju guld värt så TACK tusen gånger goa Kj

Eftersom det var måndag blev det även en tripp för samtal och där nämnde jag förstås att jag hade ”stängt av” i fredags. Detta innebar i korthet att jag isolerade mig totalt. Ingen dator, ingen telefon, inte ens tv på utan bara jag, neddragna persienner, soffan och en filt i två dagar i gränslandet mellan sömn och yrvakenhet. Jag har aldrig förr gjort såhär och visste – hur dramatiskt det än må låta – att jag skulle få möta mina inre demoner och dystra tankar. Men det var nödvändigt för någonstans, någon gång inser man att det är dags att dra sig ner i den djupaste depression, låta tankarna falla på plats, må dåligt ett tag för att till slut, sakta samla sig själv och vara beredd på framtiden, rustad med nya insikter. Så det var det jag gjorde och nu efteråt känns det riktigt befriande. Nu orkar jag kämpa på ett tag till, inte allra minst för de fina kommentarer jag fick i fredags. Stort tack, ni vet vilka ni är.

Nåväl, nog pratat om det. Kvällen har innehållit studerande från min sida, lite snack med inneboende och nu ska jag strax ut med pälsbollen en sväng. Sedan blir det bingen för jag är som sagt trött och inte direkt 100% men vid liv, och det är banne mig inte kattskit.

Tack för idag, slut för idag. Love ya all, vi ses i morgon :)

Out of order.

Idag blir det inget bloggat. Inget jobb heller för den delen.

Jag vet inte säkert men jag anar att jag missade att ge mig själv basinsulinet igår kväll. Det ger effekten att jag ligger skyhögt i blodsocker, jag är jättetörstig och kan inte äta. Energin uteblir, hjärnan fungerar inte och jag mår alldeles åt skogen. Men så kan det gå!

Vi hoppas på en ljusare morgondag istället. Det blir nog bra.

Update torsdag kväll

Ja jisses så snabbt veckorna går, det är redan torsdag och alldeles snart, fredag.

Dagen började i 200 km/h då min far ringde mig och undrade när jag skulle börja jobba. Klockan 16, svarade jag, yrvaket. -Men jag trodde du skulle börja vid ett, undrade han. Nejdå, klockan…fyra…hm…h-vete, vad är klockan??!! Så jag vaknade 12:30 ungefär och var på jobbet strax efter klockan 13 och mot all förmodan kom jycken ut, en ynklig frukostlunch blev nerslängd och puuuh! Men eftermiddagen gick bra och det var lagom mycket att göra. Innan bussen gick hemåt hann jag även med lite e-mejl och uppdateringar så jag är ganska nöjd.

Dock märkte jag ju att denna dagen inte var så skön rent kroppsligt. Jag blev jätteseg framåt 16-tiden och när jag steg ur bussen stack det som små knivar i benen. Matbrist, no shit? Så jag kom hem, lade mig i soffan en halvtimme och sedan ut med voff. För trött för att äta, det fick bli senare och vid 19-tiden åt jag äntligen makaronilåda plus en Gainomax och en glass. Lite senare blir det makrill i tomatsås, några mackor med västkustsallad och havtornsjuice med vitamintablett så att man orkar med morgondagen.

I morgon ska vi ha föredrag och det ska handla om kroppens harmoni. Spännande! Dock är vi på lite djupt vatten så jag undrar lite hur det kommer gå hehe. Mycket snack om andevärlden på föredragshållarens hemsida men det är som jag brukar säga, don´t knock it until you´ve tried it, så vi ger henne en chans. Det går säkert alldeles lysande!

Men nu, som sagt, dags att varva ner lite. Jäkla förkylning har jag också så det är lite segt nu men i morgon startar helgen äntligen, halleluja, anfäkta och anamma. Har verkligen känt mig risig denna vecka men snart, snart, snart ska jag få vila ordentligt.

Natti alla, skrivs mer i morgon. Tjo så länge

Goodbye sweetheart, it is time to go

Jahapp, så var det då dags att säga farväl av min relativt nya lilla kompis.

Sedan flera veckor tillbaka har jag testat den här glukosmätaren, en fantastisk liten apparat som har hjälpt mig en hel del. Dels har alla mina värden blivit mycket bättre och den har även fått mig att inse hur kroppen reagerar på olika sorters mat. För mig har det varit perfekt att ständigt ha en liten vakt på mitt blodsocker! Att jag dessutom fick mer ork och energi var ju en välkommen bonus.

Men tyvärr är nu vår tid ute och i morgon ska jag återlämna den till sjukhuset och diabetesteamet, så att någon annan patient ska kunna få den hjälp jag har fått. Men kanske vi ses igen, sa sköterskan när hon ringde mig i fredags. Eftersom jag har uppvisat väldigt goda resultat och jag verkligen är den typen av diabetiker som behöver den, så finns det en mikroskopisk chans att jag får använda den igen. Förvisso kan man köpa en egen men jag har tyvärr inte råd med 8000 kronor, som de kostar, så jag får helt enkelt vänta på bättre tider.

Så jag får finna mig i situationen och det känns lite bittert att ta adjö av dig, min lille vän, och jag hoppas vi ses igen någon dag. Det har varit trevligt även om det var lite ovant i början men vår vänskap visade sig vara väldigt bra matchad. Hoppas din nya husse eller matte tar väl hand om dig