Efter två dagars ältande så är jag ändå inte mycket klokare. Fredagskvällen var helt klart värst, lördagen lugnare och idag vet jag inte. Känns som jag väger mellan att ge fan i, eller ge upp. Framåt kvällen har jag förmodligen antingen gjort ett val eller rasat totalt.
Tack vare gott stöd av mina vänner – få men värda sin vikt i guld – så har jag fått chansen att processa den senaste tidens händelser, för det har varit väldigt tungt de senaste två veckorna. Bråk, misslyckanden, motgångar, stress och irritation är bara lite av det jag kan nämna som har hänt på jobbet. Jag har visserligen tänkt på det många gånger men i nästa vecka måste jag verkligen få det lugnare i min arbetsmiljö och gå undan till en något lugnare vrå någonstans så att tankarna får en chans att samla sig. I och med att en stor del av mitt jobb är kreativt så måste jag finna lugn och ro. Det låter väl inte helt fel? Att jag dessutom snart kommer få ännu högre hyra gör mig dyster. Jag trivs ju här men ju mer tiden går och mina inkomster redan ligger på gränsen till asdålig, förstår jag ju att detta inte kommer fungera i evighet. Nu går priserna för bostadsrätter ner så jag känner alltmer press på att hitta något mindre. Alltså från en stor, fin, välplanerad tvåa till…ja, vem vet? Kanske i en annan del av staden till o med.
Sedan är det, återigen, det här med relationer som har spökat för mig. Jag verkar helt enkelt fruktansvärt kass på sådana saker. Men jag brukar försöka lösa sådana problem genom att prata om det. Dock är det svårt när man blir ignorerad till svar. Det hade varit enklare att förklara mellan fyra ögon vad som har gått snett och sedan reda ut det. Men kanske det inte är värt tiden.
För en del människor är det lättare att inte bry sig, förmodligen de som är vana att lätt skaffa vänner. För andra som kanske har kämpat i årtionden med detta känns det mer som allvar och man kämpar hårt för att få det under kontroll. När det inte går känns det som ännu ett nederlag, man bryr sig alldeles för mycket och så till den milda grad att saker o ting spårar ur. Men det kanske är det som är meningen? Att tids nog lära sig att inte ta så allvarligt på vänskap eller tyngre menta realtioner, ja, kärleksrelationer då alltså. Det ligger väl mer i tiden att kunna hantera människor lättvindigt, som att de inte betydde så mycket. Lättare att bli egoistisk, att skita i att bry sig om andras känslor, att behandla folk som skräp. Lätt, enkelt och bra. Det hade varit underbart att vara sådan, men jag är inte riktigt där än. Å andra sidan är det inte så lätt som man kan tro att omvandla sig sådär. Inte när man är intresserad av andra människor, vad de tycker, tänker och hur de löser sina problem i livet, som man gärna vill vara ett stöd i om man kan. Då är det inte lätt att försöka bli vad jag nämnde tidigare.
För en tid sedan råkade vitt skiljda människor skriva om samma sak nästan på samma gång, människor som inte känner varandra men som jag ser på bloggar, facebook m.m. och helt plötsligt började de skriva om ensamhet. En vän till mig skrev att han var ensam och han ville ha sällskap, och jag undrade om det verkligen var så enkelt? Jag beundrade honom för att han faktiskt erkände att han satt där ensam och mådde dåligt och ville ha lite sällskap. Jag insåg då att det är inte så svagt att vara ensam trots allt och kanske man skulle försöka göra samma sak? Om det hjälper förstås, men för honom löste det sig ganska bra och han fick några vänner som dök upp för honom. I och för sig, tänk om man ”annonserar” men ingen dyker upp? Hur skönt skulle det kännas? Troligtvis minst lika svart som denna helg har känts. Då är det nog bättre att inte chansa och vara ensam med sina våndelser och plågor.
Så efter att envist ha försökt gång på gång i tja, vad kan det vara, +15 år, att etablera något slags kontaktnät så börjar jag ledsna. Eller så kanske jag redan har det men inte förstår innebörden? Inte lätt att veta när man aldrig har en diskussion om det så jag får fortsätta att gissa, eller vad som känns mer frestande, lägga ner försöken helt. Kanske man bara har varit dum som hoppats på något bättre? Jag behåller såklart de få vänner jag har, som jag aldrig kommer släppa frivilligt, men att fortsätta försöka verkar efter så många år och så många försök, vara ett hopplöst företag. Det känns iaf väldigt ensamt emellanåt och ingen att prata med. Virtuella medier i all ära men det känns mer äkta mellan fyra ögon, hur sällsynt det än må vara när alla ska hinna med sina liv, vilket självklart är förståeligt.
Ikväll råkade jag även i bråk med mina föräldrar. Vanligtvis bråkar vi typ aldrig, men idag var måttet rågat för min del. Vi brukar ses varje vecka, på söndagar, prata lite och jag ser det som en trevlig stund att få träffa dem. Dock är det nästan alltid missnöjda miner från min far som förr sagt att det är lång väg att åka (ungefär 7 mil fram o tillbaka) och det måste man ju ha förståelse för. Så jag tänkte bespara honom besväret att behöva ses mer, så slipper jag gnället. Självklart blev de bekymrade och undrade om jag hade mat hemma. Nej, det är söndag så jag har knappt något kvar, men det ordnar sig väl. Om jag orkar bry mig. Hur morgondagen blir får jag ärligt talat säga, bekymrar mig knappast.
Så många tankar om saker och ting som skulle kunna bli så mycket bättre och om man ska se krasst på det så kan jag, i rationalitetens namn…
- Inte bry mig om misslyckade relationer.
- Inte bry mig om att jag får flytta till ett råtthål.
- Inte bry mig om kritiken på jobbet.
- Inte bry mig om min familj längre så mycket som jag har gjort.
Är det så man ska lösa allting med alla livets problem? Att inte bry sig? En enkel lösning, ja absolut, men om det tankesättet går emot varje fiber i min kropp och mot allt jag tror på? Som i så fall skulle rasera meningen med 30 års kämpande. Ska det behöva gå så långt?
Många tankar och alla beslut ligger hos mig själv för det är smällar man får ta när man är socialt missanpassad. Om du mot all förmodan har orkat läsa hela vägen hit så tackar jag så oerhört. Det är värt mycket ska du veta.
Eller så är det som farsan sa i telefon, att alla blir väl lite deppiga ibland, med irritation i rösten. Alltså ännu ett skäl att inte bry sig, klistra på sig léendet på morgonen och låta problemen dö ut av sig själva, i sann John Wayne-stil. Hälsosamt och bra.
57.719260
12.942422
Arkiverat under: Blandat, Deppig, Personligt | 8 Kommentarer »
