Dagens fundering.

Nyårslöften, håller ni på med sådana och hur fungerar det?

Själv brukar jag hitta på ganska bra nyårslöften och brukar också kunna hålla mig till dem ganska bra. Det gör iaf en skillnad och jag har gjort bättre ifrån mig än föregående år i många avseenden.

Men i år blir det svårt för jag vet inte vilket av dem som jag ska satsa på. För man kan väl bara ha ett per år? Kanske inte. Hur som helst kan det bli väldigt tufft under 2013 oavsett hur jag väljer då jag funderar på två ganska omfattande beslut.

Det ena är att jag ska tvinga mig själv till att vara tyst, helst så länge som möjligt i alla möjliga situationer. Faktiskt något som jag har funderat på ganska länge nu. Kanske inte så att jag stör andra lika mycket som jag stör mig själv men vissa dagar önskar jag vid dagens slut att jag kunnat hålla käften. Visst kan man väl säga att jag är allmänbildad och lättsnackad, men samtidigt är jag knappast den som ordbajsar till 110%. Inte vad jag tror iaf och man kan ju inte fråga sådant till folk, då de flesta verkar predika ärlighet och kommunikation för fullt men knappast använder sig av det själva. Frågar man så blir det inget svar tillbaka och jaha, där ser man hur vissa ryggar tillbaka när det kommer till kritan. Det är väl då, kan tänka, som jag anses ”jobbig”.

Men det är svårt att hålla tillbaka mina åsikter. Jag var väldigt tyst och blyg ända tills jag kom upp i tredje året på gymnasiet då jag började märka hur kul det kunde vara att diskutera och prata om allt och inget. Så på något sätt kanske jag försöker kompensera och hinna ifatt de 18 år som jag höll tillbaka. Kanske man istället skulle sikta på den ”bittra, lågmälda, beslutsamma” stilen a la tuffingen John Wayne? Precis som min farfar var som jag beundrade när jag var liten. Pappa var likadan och han lyckades ju skaffa sig ett rejält socialt nätverk. Mystisk, eftertänksam och kanske lite farlig image, jo det låter väl som ett bra koncept. Alltid lurar det någon och kanske man lär sig något nytt om sig själv.

Det andra nyårslöftet då, vad är det? Jag tänker inte avslöja något ännu för det kommer bli ett annat inlägg om detta och kanske Haubitz Svensson dyker upp ännu en gång, vi får se. Men det kommer.

Nu ska jag gå och äta lite, sedan ska jag träna på att hålla käften.

(Visste inte att han kunde svenska…)

Dagens fundering.

Egentligen borde detta inlägg kanske ha en varningstext…eller nä, det får räcka med denna snabba och enkla varning. Läs vidare på egen risk liksom

Så jag står och gör en massiv disk när mina tankar av okänd anledning går till gammal-sex. Alltså äldre människor som har sex. För det har de säkert, tro inget annat. Även där benen bakom öronen fortfarande fungerar, där ”helikoptern” ännu används även om det är risk att den fastnar i löständerna och…ja, ni kan ju fantisera vidare själva. Men det är klart, hur gammal ska man vara för att kunna skryta med denna bedrift? 70? 60? 50? 40? Till och med 30? Det finns säkert många åsikter om när detta fenomen bör inträffa, eller helst inte, oskyldiga små blåögda som vissa är.

Hur som helst, det var inte det jag funderade på utan med åldern kommer ju vissa krämpor och kanske man inte orkar göra det så ofta som förr i tiden. Kanske man rent av sparar kraftansträngningen till speciella dagar, som t. ex. födelsedagar. För visst borde man väl vara värd något extra på den stora dagen. Såvida det inte innebär en överhängande risk att få hjärtsnörp förstås eller fastna i en avancerad ställning då ryggen låser sig tvärt. Hugaligen, hemska tanke.

Sist men inte minst en tanke, om än så ganska kort, vad sjunger man på denna extra kryddade bemärkelsedag då en stay-up innebär stödstrumpor och rollator? Då matsexet blir en kladdkaka som ignoreras av Carema? Då frugan äntligen faller pladask då hon snubblar på sina taxöron så gubben äntligen får chans att….nä, glöm det där sista förresten….

Vi kopulerar!
Vi kopulerar!
Vi kopulerar på din förförelsedag!
Med blommor och blader
Vi är gla att du än ä fager
Vi kopulerar på din betäckelseda´!

Dagens fundering

Kroppsideal, vad är det egentligen? Är det mer okej att reta någon för hans stora mage än en mustasch man tycker är ful? Kan man rent av skratta åt halta människor?

Rent generellt är det väl ganska elakt att göra något av ovanstående oavsett om det är ett val eller inte som en människa har gjort för att se ut på något sätt, eller ha något som skiljer en från ”alla andra”. Det brukar åtminstone de flesta hålla med om. Men om man får kommentarer, är det okej att ge tillbaka med samma mynt då? Är det okej att åtminstone för en tid lägga sig på samma låga nivå som ens personliga antagonist?

Jag kan komma att få väldigt kul de närmaste dagarna. Man jävlas inte med en ordnörd

Dagens fundering

Idag har jag funderat på ordet ”hörsägen” och vad det egentligen innebär.

Hörsägen är en juridisk term som ibland används i juridiska sammanhang, och är synonym med vardagsbegreppet skvaller. Hörsägen är en uppgift där historien eller uppgiften består av löst sammanslagna fragment av uppgifter, eller där källan är en annan person än den som uttalar sig eller förhörs. Uppgiftens sanningshalt eller ursprung kan därför inte alltid vid uttalandet kontrolleras eller fastslås.

Så om man ser krasst på det, vad vet vi egentligen med 100% säkerhet? Är t. ex. påståendet sant att allt levande består av kol? Eller att människan består uppåt 60-65% av vatten? Är gravitationen verkligen mindre på månen? Är världens underverk sju till antalet?  Hur vet vi att kväve hänger ihop med syre för att vi ska kunna andas?

Vad jag menar är, vi har ju inte sett de flesta av dessa saker i verkligheten utan bara läst om det mesta. Hur ska vi med säkerhet kunna veta att alla dessa fakta är sanna? Om man tänker konspiratoriskt skulle det helt enkelt kunna vara så att regeringar, företag, forskare m. fl. bara vill få oss att tro på olika saker av olika orsaker, inte sant? Människan kanske kan flyga av egen kraft, bara det att kyrkan ansåg det vara onaturligt och tutade i människan att vi egentligen inte kan det. Men se isf på humlan som egentligen är för tung att flyga men gör det ändå. Han skiter fullständigt i vad överheten säger, tycker och tänker.

Tål att fundera på, eller hur?

Dagens fundering

Tidsbrist, eller kanske inte? För jag funderar på….1 minut, 1 timme, 1 dag…. varför tycks aldrig tiden räcka till för att få sagt det jag vill? Det är för mig smått märkligt.

En EQ-ualizer

Kanske det är vardagens sorl som gör att rätt ord aldrig kommer? Att det blir utsvävande förklaringar med massor av fina och komplicerade ord, istället för att säga det jag verkligen vill. När tillfället flytt och allt är sagt är fortfarande hälften osagt och kvar är bara frustration. Varför kan ingen se rakt in i själen och ordna upp alla tankar, alla ord, alla minuter?

Dagens fundering

Money talks, bullshit walks. The almighty dollar. Två uttryck för hur man värderar pengar och inkomst.

Även i de svanska dagstidningarna ges det tips om hur man kan vinna pengar, eller berättelser om hur många miljoner den och den har vunnit. Men det värsta av allt är alla de listor som ges på hur mycket pengar din granne tjänar, eller vem som tjänar mest där just du bor. Lite grand kanske för att spä på den svenska avundsjukan, som den så fint kallas.

Men tänk om man gjorde tvärtom? Om man gav ut listor för att veta vem i din stad som tjänar minst? Om man kunde komma över skäms-tröskeln så kanske det vore en bra grej. Då får man ju veta vem man kan hjälpa istället för att vara avundsjuk på.

I den bästa av världar…

Dagens fundering

Taget, klippt och klistrat från Facebook…

chokladdoppade cashewnötter, yoghurtdoppade russin, jord-, pecan- och hasselnötter och tranbär. Oh yes, gottelimums….Men nötter är inte billiga, ja förutom jordnötter, som är minst nyttiga. Se bara på alla politiska nötter vi har och de kostar! Dock verkar de inte vara så speciellt nyttiga för folkhälsan…och de verkar gilla att sticka huvudet i jorden.

• Anna Hehe när alla nötter är inte nyttiga. Men även politiker kanske är goda doppade I choklad: p

   
• Anders Åh ja det var en fantasieggande tanke haha. Reinfeldt skulle nog gå bra, rakad som han är men Hillevi Engström o andra vette sjutton…hon ser ganska hårig ut

Dagens fundering.

Kan det vara en slump att minister och sinister stavas nästan likadant? Det är ju bara en enda bokstav som skiljer orden åt och när man kikar på tyda.se kan man tydligt se samhörigheten, inte sant? Sedan kan man ju undra om Vänstern håller med

Dagens fundering.

Måndag och dags för nya bryderier och denna gång är det om något som jag inte har en aning om.

Efter ett samtal om sociala spelregler fick jag frågan, vad ställer du för ”krav” när du ingår i en relation? Med relation menas då av alla tänkbara sorters med människor, och jag blev egentligen helt ställd för jag förstod verkligen inte frågan. Ska man ställa krav på sina medmänniskor? Hur då?

Efter en stunds komplicerade diskussioner kom vi fram till vad jag har vetat i flera år, att man inte bara ska ge och ge hela tiden, utan också ta. För en person som beter sig som en dörrmatta och bara bjuder – eller snarare offrar – precis allting, hela tiden. Ett slags självutplånande alltså, som tids nog raderar bort vad personen en gång var. Det behöver iofs inte betyda att man saknar relationer och/eller vänner, men vilken typ av människor är det då man umgås med, och som accepterar en när man är en kappa i vinden?

Ett ganska enkelt exempel är väl om man säger ja hela tiden, i själva verket kan framstå som väldigt grå och trist, som är utan ett eget liv och intressen och genom relationer ska man väl kunna lära sig av varandra och upptäcka nya sidor, både hos sig själv och den andre personen. Är det kanske det som det hela vilar på, att inte vara för blek och att vara en smula intressant? Vilket ju kan vara nog så svårt.

Dagens fundering.

Sitter här och försöker skaka av mig en obehaglig känsla av ensamhet och tomhet. Det är ju midsommar och då ska man festa med vänner, bekanta eller familj. Om man nu har något av de nämnda förstås.

Så här har vi alltså en klar nackdel med att sköta sin diabetes, nämligen att känslorna har vaknat till liv igen – på gott och ont. Vissa saker får mig numera att skratta så det känns ända in i hjärtat, och andra saker får mig att känna mig miserabel.  Hittills har jag klarat mig bra, och då tänker jag främst på ”ihop-dagar” som julafton och Alla Hjärtans Dag, men det här året svider det lite extra, och då vid midsommar. Sant är ju förstås att människan är en social varelse och vi hade aldrig kommit såhär långt i vår utveckling, om vi varit enstöringar Men för vissa av oss fungerar inte det där med gemenskap, trots år av försök att upprätthålla de sociala kontakterna så är det likt förbannat något som alltid tar emot. Till slut ger man upp, krymper, hörs inte lika ofta och börjar inbilla sig saker som att ensam är stark. Jo, men ju fler man är desto starkare blir man ju också.

Att ha ett stort social nätverk är också något att stoltsera med och det är nästan lite skämmigt att  vara ensam. Dock kan man vara ensam på flera olika sätt. Man kan vara utåtriktad och socialt begåvad, men privat kan man vara den ensammaste människan på jorden. Kanske det är där som problemet ligger, att människor i ens närhet ger sig själva den idén att han eller hon ständigt måste vara upptagen och inte har tid för dem. Ja, kanske.

Så när tidningarna skyltar om svenska jordgubbar, människor på väg till släkt, familj, vänner och man ska kunna testa sina kunskaper om traditionen midsommar och otaliga bilder på långbord med leende folksamlingar som höjer nubben, ja då svider det faktiskt lite. Men kanske det ändå finns en orsak till det här.

En kollega till mig frågade mig vad jag skulle hitta på på midsommar och jag svarade, att det blir väl jag, hunden och kanske några folköl. Varför, undrade hon då och jag hittade inte orden för i min värld finns det inget enkelt svar på detta fenomen. Det bara är så och rent logiskt är väl egentligen allt som händer i ens liv ett val man har gjort, på ett eller annat sätt. Kanske det helt enkelt är så att man måste göra som Tomas Ledin sjunger, att man måste gilla läget. Det vore väl enklast.

Ett psykologiskt experiment med mig själv

Vad händer om man vänder något självklart till en belastning? Går det att ändra tankemönster hur som helst och hur snabbt i så fall? Kan man lägga mer tid på något annat, mer viktigare, än något man alltid har prioriterat? Hur mår man om man tvingar sig själv till andra rutiner?

Över helgen har dessa tankar surrat runt hos mig och för att förklara detta på ett enkelt sätt; Kan Anders sluta städa? För om jag gjorde det, kanske jag skulle lägga mer tid och energi på viktigare saker. För i grund och botten, varför städar man egentligen? Förutom Astma och allergier alltså, så gör man det troligtvis för att besökare ska känna sig bekväma – eller nåt. Men några besökare har jag aldrig numera så varför inte låta allting sunka ihop ordentligt? Det skulle ju knappast någon annan än jag själv lida för, och det är då det blir ett psykologiskt experiment! Hur länge kan jag hålla mig själv från att städa, plocka undan, diska osv utan att bli irriterad och kommer jag göra viktigare saker?

Sant förvisso, riktigt så enkelt är det såklart inte. Att sunka ner sig ordentligt innebär väl även personlig hygien, eller har jag fel? Ska man göra något ska man väl göra det ordentligt och då kan man väl lika gärna strunta i att duscha eller byta kläder? Dock börjar det kännas väldigt obekvämt med den tanken. Får nog fundera lite mer på det. Å andra sidan, det är aldrig någon som kommer och luktar på mig ändå.

Så från ett helt liv med ordning och reda och regelbundna städningar, till ett liv där man skiter i allting sådant och gör annat istället. En vecka? Två veckor? En månad?

Planering pågår.

Dagens fundering.

Kan man bli eremit och samtidigt älska människor? Jo, antagligen, men man skulle nog inte må vidare bra av det.

Än en gång har mina tankar gått runt och omkring det här med sociala regler. Det sociala spelet. Spelreglerna när man ska vara bekvämt social. När allting bara fungerar. Eller är det verkligen så lätt? Man kan ju faktiskt vara socialt utåtriktad och lättpratad men samtidigt och egentligen, totalt jävla ensam, även om ingen ens med sin vildaste fantasi kunnat ana det. Innerst inne är kanske den enkla sanningen att vi alla behöver någon att kunna prata med om vad som helst, ringa till mitt i natten för att bara snacka lite, dela sina tankar med och hitta på något med. Men ibland är det svårt att föreställa sig att någon har det behovet.

Tanken har slagit mig förr och för att ta ett exempel, lika gott som något annat – hur är din chef? Vill inte han/hon ha någon att bara snacka lite skit med? Att kanske dra en öl med utanför arbetstid. Någon som frågar hur han/hon mår, egentligen? För de flest människor är bara mänskliga, precis som du och jag, med känslor, tankar – helt förbannat mänskliga saker – och inte supermän eller superkvinnor innerst inne.

Med andra ord, allt är inte alltid vad det ser ut att vara och med bara ett par ord kan man få veta en hel del om någon som man bara såg som sin jobbarkompis, chef eller granne. Föredragsanordnare, cafépersonal eller datanisse. Kanske det sitter en socialt utåtriktad eremit där någonstans i din närhet och undrar vart alla tagit vägen.

Dagens fundering.

Det här med kramar. Att använda kramar som ett tecken på tillgivenhet är ju absolut ingenting nytt, men idag används det väldigt mycket mer, bland annat som ett alldagligt sätt att hälsa på de flesta.

Trevligt, jo det antar jag väl att det är, dock är jag absolut ingen kram-människa på det sättet. Jag sprider dem inte omkring mig när som helst och absolut inte till vem som helst. Jag spar dem till speciella människor och tillfällen. Men om man inte får en kram från mig betyder det inte att jag inte tycker om dig, bara att vi är inte tillräckligt kompatibla. Om man nu kan förklara det så.

Kanske jag har föreställningar om detta fenomen som inte alls överensstämmer med vår övriga omvärld, men kan man inte använda kramar på ett alltför lättvindigt sätt? Att slösa dem överallt måste väl göra kramen mindre effektiv när den verkligen behövs? Sant, förvisso, att det finns olika typer av kramar, men ändå?

Dagens fundering.

Vad är ett människovärde egentligen? Hur mycket är en människa värd?

Tankarna och frågorna hos mig har gnisslat uppe på hjärnkontoret en längre tid och av flera olika anledningar. Kanske det bara är jag som undrar detta, men har inte samhället gått från att ha varit empatiskt och humant till ganska kallt och egocentrerat? Låt mig förklara mina irrgångar och tankebanor…

Dels kan man ju se på de senaste årens politiska åtgärder där den så kallade Fas 3-delen varit väldigt omdiskuterad. Människor har synts i medierna som har berättat om hur de har blivit utförsäkrade och ialla behandlade i systemet. Att de kanske har lidit av svåra sjukdomar men förväntats arbeta 100% o.s.v. Ett antal människor har även tagit livet av sig på grund av detta då de känner att de blivit motarbetade och svikna av välfärdssytemet. En del menar att den politik i har idag främjar klassklyftorna och att antalet hemlösa har ökat och att till och med barn blir utsatta. Där har vi en vinkel att se ur på människovärde. Kanske det har en högre valuta i andra länder?

En annan intressant del är samhället i stort och arbetsmarknadens fördelning av resurser och arbetare. Det tycks vara alltmer krav på prestation idag och inte sällan är det så att en människa ska klara av tre människors jobb. Viktiga positioner har tagits bort och då tänker jag närmast på polisväsendet och vårdsektorn där sekreterare och administratörer har fått gå, vilket gett som resultat att dessa områdes hjärtepunkter har fått lida. Varken läkare eller poliser hinner göra vad de egentligen är ämnade för då pappersarbetet tar alltför lång tid och för stor del av deras egentliga arbete. Stress och tidsbrist är givna resultat vilket sprider sig som ringar på vattnet och alla försöker hålle uppe tempot i rädsla för att bli ersatta av någon annan. Någon som är snabbare, billigare och effektivare. Människovärdet är ett resultat av hur mycket du kan prestera och den som inte är vid 100% hälsa får det väldigt svårt att konkurrera.

En tredje sak jag tänker på är hur lätt det är att välkomna och avfärda en annan människa. Kanske det är för att vi har så mycket annat att tänka på att vi måste rationalisera bort det som utvecklar oss mest av allt; möten med andra människor? Vi hinner inte sätta oss ner och lära känna någon ny människa, att lyssna och försöka förstå, att bara njuta av stunden ihop med en annan tänkande individ. En personlighet med känslor och tankar, precis som vi själva. Kanske det beror på internet och dess oerhört enkla och snabba sätt för oss att kommunicera på som gör det så enkelt. En av- och på-knapp för sociala relationer, vilket såklart är oerhört bekvämt. Är någon annan människa jobbig eller krävande så kan man faktiskt stänga av den personen för att slippa ta en diskussion eller ens bry sig. För vem är egentligen den där Anders som skriver om en massa saker? Vilken är hans favoritfärg? Vilken är hans favoriträtt? Vet vi dessa enkla saker om våra medmänniskor eller har vi haft för bråttom i vårt egen bekvämlighet?

För oavsett hur vi vrider och vänder på det så är det faktiskt människor vi interagerar med, som vi utbyter tankar och idéer med, som får oss att skratta, tänka och ibland gråta. Som vi med lite tur, lär känna en smula, som vi gillar, älskar, ogillar eller hatar. Formbara personligheter, färgade av arv, miljö, erfarenheter, känslor och möten med andra människor.

Precis som dig och mig har de ett värde, kanske större än vi någonsin kan ana. Kanske, bara kanske är de värda en chans ;)

Dagens fundering.

Det offentliga rummet, alltså de offentliga platser som vi alla ska försöka samsas på – men hur mycket av det är egentligen mitt?

Tanken slog mig idag när jag kom ut från jobbet och hörde ett märkligt ljud. Efter någon sekund kunde jag se några ungdomar som med hjälp av en häftpistol satte upp affischer på de anslagstavlor som fanns i närheten. Inte så mycket att anmärka på kan man ju tycka, men när de klär in hela anslagsarean med enbart sina affisher – alla av samma slag – så började jag fundera på hur mycket plats man egentligen får. En affisch borde väl räcka om man ska ta hänsyn till andras anslag men när man fullständigt tapetserar hela anslagstavlan så att ingenting annat syns, är inte det lite…ego?

Hänsyn – ett okänt ord för vissa?

Dagens fundering.

Om ni skulle kunna vara vilken superhjälte som helst, vilken skulle ni välja då?

Med tanke på nattens bravader och föregående inlägg skulle jag nog vilja påstå att jag redan är en superhjälte faktiskt. Dock är inte mina superkrafter fullt utvecklade ännu men jag skulle nog kalla mig för Svettmannen. Superkraften skulle såklart vara att skölja bort alla skurkar och problem

med mina vågor av…ja, ni fattar.

Mina enda svagheter skulle vara kvinnor och thaimat, speciellt Teriyaki Beef och min ärkefiende skulle vara Tena, the super mutant lady! Ja, ni ser ju, hon är så gigantisk att hon inte ens får plats på bild.

 

Dagens fundering.

Om vuxna människor betedde sig som vuxna människor…hade inte världen mått bättre då?

Hade vi haft krig? Hade vi haft mobbing på arbetsplatser? Hade vi haft baktalande om personer vi inte tycker om? Vettiga bilförare, inga alkoholrelaterade olycksfall eller modeideal? Skulle vi ha behov av politiker? Eller skulle världen helt enkelt bara vara för jäkla tråkig utan något som kryddar tillvaron?

Ännu en ”tänk om…” som är omöjlig att ge ett svar på iofs men lite kul att filura på ändå.

Dagens fundering.

Inspiration. Det är en förbannat konstig grej eller hur?

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit inspirerad att börja träna, sköta min diabetes, storstäda eller plugga och självklart blåser man på i 200 km/h för att slutligen bli trött på ”skiten” och lägga ner hela projektet. Men det är väl knappast konstigt då man helt plötsligt vänder upp och ner på hela sitt liv och tillvaro och om inte huvvet blir förvirrat så lär väl kroppen bli det.

Anledningen till att jag har dessa funderingar idag är såklart att jag var hos dietisten och blev – just det, inspirerad, att börja äta, ta insulin o.s.v. och ikväll känns det bra, jag har faktiskt varit duktig idag. Men hur känns det i morgon? Kommer jag vara lika taggad i morgon som jag gör idag? Om jag känner mig själv rätt så är jag ganska skeptisk mot min nyinslagna väg mot ett bättre mående för det har ju gått åt skogen var gång hittills. Men å andra sidan kan jag också överraska mig själv så man vet ju aldrig!

Kanske det är så enkelt som hon sa, dietisten, att man ska ta små steg och ett i taget? Men allra helst skulle jag vilja ha en personlig (och gratis) coach som sparkar mig där bak när det behövs, ända tills allt sitter som rutiner och i ryggmärgen. Det vore ju jättebra, och eftersom jag gillar att hjälpa mina medmänniskor så skulle jag kunna sparka någon annan där bak så blir det en kedjereaktion liksom. Till slut skulle det bli en rikstäckande organisation där alla hjälpte alla och vi skulle kunna kalla oss för B.U.T.T. och då tänker jag självklart på betydelsen Buttkickers Utan Tröga Tankemönster – liksom, bara gör det utan att fundera ut dumma förevändningar och ursäkter. Låter inte detta som en alldeles utmärkt tanke? Genial om ni frågar mig!

Nu blev jag engagerad så där har jag något att sätta tänderna i. I morgon. Jag ska bara…

Dagens fundering.

Stålmannen hade en hund. Än sen då, tänker ni då? Och jag håller med.

Tanken slog mig i förrgår direkt efter att jag hade vaknat, att Stålmannen hade en vit hund som jag tror hette Krypto, eller nåt, men vad kunde den där superhunden egentligen? Han har ju inga tummar och sprang mest omkring på alla fyra liksom.

Sant förvisso att serietidningarna inte avslöjar allt men jag har mina gissningar om vilka superkrafter denne jycke hade. Naturligtvis måste han kunna göra en hel del supersnabbt, eller hur? Som att vifta på svansen i 1000 km/h är ju jätteviktigt och användbart, eller hur? Eller möjligtvis att han kunde pinka så intensivt och länge att han släckte skogsbränder o liknande, ja självklart!

Vad jag minns så var denne hund inte så ofta i serietidningarna. Möjligtvis för att Stålmannen tröttnade på byrackan för vart slänger man en bajspåse med superbajs liksom? Finns ju inte en soppress i världen som klarar av en sådan grej och nedbrytningstiden skulle vara en miljard år. Tänk om hunden ätit ägg?

Nä, vissa seriehjältar är ganska överflödiga. Vilket vill få mig att säga något om regeringen men det tar vi någon annan gång

Dagens fundering.

Folk borde sjunga mer än vad de gör idag. Alltså offentligt och kanske åt varandra. Typ på bussen. Och visst är det ju så att många gånger säger en sång mer än vad vanligt tal kan göra.

Som nyss när jag satt på busstorget och väntade på bussen hem så plötsligt dök det upp två gamla sånger i skallen på mig. Den ena var Walk a Mile in My Shoes och den andra var Are You Lonesome Tonight, alltså båda med Elvis då. Jag har inte lyssnat på Elvis på massor av år men plötsligt bara dök de upp och jag började nynna. Först lite tyst sådär, sedan lite högre och när det kom folk in i busskuren, ja då höjde jag volymen lite till och vad fick jag tillbaka om inte ett leende. Trevligt att man kan få det iaf!

En grymt bra sång med ett bra budskap. Eller som Elvis själv sa det:

A man once said, you never stood in that man shoes or saw though his eyes or stood and watch with helpless hands, while your heart inside dies, so help your brother along the way, no matter where he starts, for the same God that made you made him too, this is for those men with broken hearts. I would like to sing a song along the same line…