Morgonrutinen

Att ha någorlunda rutiner är bra, sägs det, och jag kan inte annat än hålla med eftersom jag är diabetiker sedan länge. Men att bli påtvingad andra människors rutiner kan också vara smått irriterande (jepp, nu gnäller jag lite på sedvanligt morgon-Anders-manér men jaja).

Att t. ex. lyssna på samma morgonradioprogram kan vara en rutin som för mig känns som ganska själadödande. Sant förvisso att inte alla radiokanaler är likadana, men om man ser till de mest populära, såsom Rix Morronzoo, Morgonpasset i P3 och allt vad de heter så är ju de oftast de kanaler som köra samma spellista på vad jag gissar, rutin. Den senaste veckan, eller mer, har jag fått höra i stort sett samma låtar och det känns lite robotaktigt. Är de låtarna så otroligt bra? Njae, säger jag.

Men egentligen är inte det den värsta biten av det allmänna cirkusnumret. För värst är egentligen alla de stackare som varje morgon åker förbi 15 meter utanför mitt köksfönster. Samma bilar, samma riktning, samma stress, samma yrvakna betéende, samma zombieliknande döda blick i ögonen. Är det vad som kallas för livet liksom? Det känns inte vidare lockande. För övrigt, vem är det som vidhåller att vi prompt ska fortsätta vakna astidigt för att dra oss ur sängen och hela vägen till jobbet eller skolan, dimmiga i skallen och livsfarliga i trafiken, plåga oss till dagens första kaffepaus? Jag menar, tidiga morgnar låter lite som 1800-talets Sverige där lantbrukarna måste iväg och mjölka kossorna. Sedan, inte att förglömma, måste vi genomgå samma procedur när vi ska hem och möjligtvis att vi rent av träffar grannen i bilkön, exakt vid samma tidpunkt och vid samma rödljus. Som varenda annan jäkla vardag.

Sant förvisso, alla människor är inte lika inrutade i sina rutiner. Vissa växlar mellan att ta bussen, bilen eller cykeln. Andra kanske till o med är så miljövänliga och socialt lyckat anpassade att de vågar sig på samåkning. Eller möjligtvis har de möjligheten att jobba lite skift eller helt enkelt, hemifrån. En del har en viss flexibilitet i sina liv, såsom jag när jag likt en urban rebell vågar byta radiokanal på klockradion, fråga efter skjuts eller jobbar en timmes övertid bara för att på ett högst psykologiskt sätt spela en slags rysk roulette med vilken bussförare jag får att köra mig hem. Blir det ”kamikaze-turken” eller ”ställ-dig-på-bromsen-Hasse” idag?

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är absolut ingenting, men det har ni väl redan listat ut vid det här laget. Förutom att jag undrar vad som hände med drömmen om de digitala distansarbetena som lät så fantastiskt. Lilla mamma kanske vill hinna med lite shopping och köra en onlinebeställning av barnpassaren Farbror Rut-avdrag. Ja, när ska sjukvården investera i sköterskerobotar så att personalen äntligen får lite sovmorgon? När ska högstadielärarna få vikarier i form av tungt bestyckade drönar-robotar? När går mjölkkossorna med på skiftarbete? När ska vi våga samåka ihop med grannarna? När ska Anders sluta gnälla och byta radiokanal?  Jo, alldeles precis nu, för jag är en sådan urban rebell.

Gomorrrron

När duger man då??!!

Har ni någonsin tänkt på hur många olika artiklar och annonser det finns där ute i medierna som berättar och ger tips om hur du ska kunna förändra dig själv?

• Kontaktsajter som tycker att du ska träffa ”den rätta”, som om det vore fel att föredra singellivet.
• Bantningstips som talar om hur effektiva just deras metoder är och hur snabbt du kan tappa si och så många kilon på si och så kort tid.
• De senaste modetrenderna som tycker att du bör köpa nya kläder, även om det inte är något fel på de kläder du köpte för bara ett halvår sedan.
• Sextipsen som anser att den gamla, trogna missionären inte längre duger och att vi numera ska våga mera och helst ha minst en snabbis i halvtimmen, helst i offentliga miljöer då sovrummet känns uttjatat.
• Berättelser om hur olika människor har vunnitmiljontals kronor, som om lyckan kan mätas i decibel orsakat av sedelprassel.

Ovanstående länkade tips och berättelser hittade jag på Aftonbladets hemsida och jag behövde inte ens scrolla ner sidan ens en fjärdedel. Men som ni säkert vet så är inte det den enda tidningen med annonser m.m. om liknande saker.

På expressen.se kan man fortsätta sökandet och det är ungefär samma visa där. Karl från Göteborg vann över 2 miljoner, jaha det var ju kul för honom, Modebloggen tipsar om nya skor, Boxer vill ge oss bättre TV, vi ska gilla eller avundas eller ta efter Tildes nya hälsoliv, kvinnorna uppmanas att göra som Mischa Barton (vem tusan det nu är?) och välja en speciell sorts klänningar … och såhär håller det på i all oändlighet.

Som tur är har åtminstone jag reflexmässiga sköldar mot sådana här meddelanden, annonser, tips m.m. och jag ser dem knappt, vilket jag är väldigt nöjd med. Jag har allt vad jag behöver och mer därtill, jag är faktiskt ganska nöjd med det mesta och om man ska vara ärlig så finns det inte mycket att klaga över. Sedan undrar jag om det inte är vi själva som sätter våra egna ideal och skapar våra egna tankar om hur man ska vara. För att bli vad? Perfekt? För att passa in? För att duga?

Detta med samhällets krav och idéer om hur man ska göra och vara för att lyckas eller ens passa in är såklart styrda. Dels av oss människor själva, men också av marknadskrafter och politik, vilket på sätt och vis är lite tråkigt, samtidigt som det också är berikande att uppnå mål i livet och ha en strävan att vilja fortsätta utvecklas.

Själv möter jag ganska ofta människor som påpekar vissa saker som de tycker är fel och de har ofta synpunkter på hur andra människor ska förändras för att passa in i deras plastiga, lilla perfekta värld. Vissa ska gå upp i vikt, andra ska gå ner. Vissa ska jobba mer, andra dra ner på tempot. Vissa ska göras till helgon medan andra kan dra åt h-vete och visst är det märkligt att det hela tiden ska ändras på saker och ting? På det sättet finns det ju ingen som är perfekt och därmed skulle vi slippa behöva följa alla annonser om lycka och framgång och tips för att nå olika mål. Det skulle med andra ord vara helt bortkastad tid att ens försöka. Så varför gör vi det ändå? För vi måste ju ha den nya tröjan, den finare bilen, gå ner 5 kilo till midsommar och helst vinna på Lotto – annars är vi grå, trista och misslyckade. Eller?

I en utopisk fantasi så är vi alla lika mycket värda, oavsett inkomst eller kroppsform och vi är alla fria att leva våra liv som vi själva vill, utan krav på en stressad omvärld. Fria att vara oss själva, de original som vi faktiskt är, på olika sätt och vis.

Låt oss göra ett avtal att du får vara mullig och gullig så kan jag vara smal.
Så kan jag diska en gång i veckan och vara nöjd, och du pyssla med träslöjd.
Låt mig shoppa mina kläder online när jag behöver, kanske till o med på rea
så kan du få heta vad du vill, Bea, Svea eller Linnea.

Med hopp om förståelse kanske vi en dag varandra kan acceptera oavsett vad
istället för att låta oss vara en flipperkula i kommersialismens arkad.
För att våga blunda och bara vara kan bli ett steg mot sann individualism
och att våga nobba sexism, cynism, pluralism och fanatism.
För att slutligen våga vara en organism i mänsklighetens mekanism.

Mer roliga nyheter idag

Det har väl knappast undgått någon idag att prinsessan Estelle döptes idag.

Aftonbladet – Expressen – Dagens Nyheter

Verkligen intressant tydligen, såpass mycket att man till o med får tips om hur man ska kunna skaffa barn på egen hand, för de som nu kanske är intresserade av sådant. Men jag lade märke till något som jag tyckte var lite lustigt. Som ni ser på bilden står det något om en intim middag och exakt vad det betyder kan man ju fundera på.

Bara att det inte får gå till överdrift men vem vet vad som egentligen pågår bakom stängda dörrar? Vi får bara hoppas att det inte går för långt…

Gubbarnas lekstuga

Ja nu har Anders varit ute och rört på sig igen. Närmare bestämt har jag besökt Verktygsboden, varav Borås och Veddige har varsitt. Ett Mecka när det gäller maskiner, tillbehör, färg och allt möjligt. Kul som sjutton faktiskt, alltid hittar man ju något.

Men samtidigt är det lite tråkigt för det är även här som stereo-typerna uppenbarar sig. Inte enbart, men till mycket stor del, består kunderna av medelålders män, iklädda Fristads arbetskläder, gärna en morakniv hängandes, flanellskjorta, kanske en keps och några dagars skäggstubb som alltsammans matchas perfekt av några färgfläckade arbetsskor. Det där är den typiske kunden på bland annat Verktygsboden men visst är det likadant på Byggmax, Silvan och XL Bygg, och det känns lite tråkigt.

Men det är klart, de kvinnliga motsvarigheterna finns såklart också, men i olika butiker, ofta säljandes kläder, tyger och/eller sytillbehör. Där är det verkligen de kvinnliga jaktmarkerna, dock ser de lite annorlunda ut. Där finns de i alla sorter och storlekar, oftast med en kundvagn nära till hands och en stackars man eller pojkvän som ser omåttligt uttråkad ut.

Dock finns det nästan alltid en gemensam punkt i både dessa områden, och det är kassörskorna. För visst är det väl så att det till 99% är unga, snygga tjejer som sitter i kassorna? Jag undrar varför. Skulle jag handla mer saker för att imponera på henne? Skulle hon bli imponerad om jag köpte en tre-tums istället för en futtig 1,5-tums planka? Nej, det håller ju inte för det är ju tjejer i nästan alla butiker numera. Ett intressant fenomen och jag undrar vad kassörskan på Verktygsboden har för tankar om alla de klonade män som passerar varje dag. Hennes dag skulle nog bli både gladare och mer spännande om flanellskjortan byttes ut mot en ballerinakjol då och då. Självklart med tillhörande morakniv.

Dagens fundering.

Vissa dagar kan gå upp och ner i rask takt och ibland hänger man liksom inte med, det känner nog de allra flesta igen, inte sant? Men hur kommer det sig att man ofta tar åt sig mer av det dåliga än av det goda som sker?

Ibland spelar det ingen roll hur bra man gör ifrån sig eller hur bra saker och ting blir, men så kanske man får en nedsättande kommentar eller egentligen vad som helst, som sänker dig totalt och ingenting av det som var bra existerar längre.

Inom socialvetenskaperna finns det kanske hjälp att få, speciellt om man håller sig till de så kallade Thomasteoremet:

Om människor definierar en situation som verklig,

blir den också verklig i sina konsekvenser.

Faktiskt råkade jag hitta en verkligt intressant artikel om just detta i livsstilsmagasinet Twice som listar en hel del intressanta synsätt man kan ha igenom livet. Faktiskt så bra att jag skulle våga kalla dem för fundamentala livssanningar och rättesnören.

Alltså, läs artikeln grundligt, lär dig några av tankesätten och kanske tillomed öva lite framför spegeln. Med lite tur så lär man låta positiviteten ge negativiteten en rejäl känga

Sorry, men du är inte gullig längre.

Av en ren händelse har det varit väldigt mycket snack om barn idag och om hur gulliga de är. Det började redan på bussen när jag var på väg till jobbet…

För en gångs skull råkade jag hamna i ett bakvänt säte på bussen, vilket gav mig en överblick av övriga passagerare. På en hållplats steg en mamma på med två barn varav ett av dem sitter i en barnvagn, vilken hon placerar i mitten av bussen. Det andra barnet följer med mamman och sätter sig bredvid i ett vanligt säte, strax intill barnvagnen. barnet och mamman pratar då jag lägger märke till hur en yngre man som står upp, strax intill barnvagnen, både ler och småvinkar till barnet. Min reaktion? Smått läskigt!

Babyn på bilden har inget med Borås Lokaltrafik att göra.

Vanligtvis hejar man kanske och ler lite och sedan återgår man till mobilen eller tittar ut genom rutorna, för inte fortsätter man stirra på någon annans unge med ett fånigt storflin klistrat rakt över fejan? ´Man blir ju smått oroad vad den där typen tar sig till härnäst eller börjar undra hur hans tankegångar går i det ögonblicket. Nej, det är sant att man kanske inte ska förutsätta något alls – han kanske bara tycker om barn, som de flesta av oss – men att fortsätta stirra kan nog missförstås. Dock svårt att bara låtsas som ingenting för ja, barn är söta, gulliga o.s.v. och det var detta som vi diskuterade idag på jobbet och jag skojade att sådant går över. Märkligt nog skrevs det om att forskarna nu har fastslagit ungefär NÄR detta händer. Alltså när man slutar vara söt och gullig och vilka faktorerna är som gör själva förloppet.

Men det här med barn är krångligt, speciellt när de influeras och påverkas av diverse modenycker. Det senaste är tydligen att man ska försöka likna dockor så mycket som möjligt, inspirerat av de asiatiska mangafigurerna. Självklart blir föräldrarna oroade och menar att ”Lolitastilen sexualiserar barnen och drar till sig män med tveksamma syften” vilket kanske kan stämma. men hela den grejen med att barn och ungdomar uttrycker sig annorlunda än sina mossiga föräldrar, har det inte alltid varit så? Ta t. ex. den välkände Barbiedockan som i hela 50 år har skapat debatt, eller när ungdomskulturen nappade på Elvis Presley, när hip-hopen kom till Sverige, när 80-talet presenterade W.A.S.P. och andra ”hemska” hårdrocksband, när duon Kriss Kross i början av 90-talet gjorde mode av att bära byxorna bak och fram eller m.m.m. o.s.v bla bla bla…

En ungdomskultur som startat jäkligt snett…

Det är bara att inse att med nya generationer kommer nya moden, stilar, smaker och sätt att uttrycka sig och jag tror nog att föräldrarna kommer fortsätta att förfasa sig samtidigt som ungarna suckar över hur mossiga deras ”päron” är. Det är bara att acceptera för vet ni vad? Alla har vi varit unga någon gång och velat sticka ut, revoltera eller ha en tillhörighet. Det är fullt naturligt, självklart, men man måste ju också ha en broms för vad som kan verka helt galet, osunt eller rent av farligt. Det gäller bara att finna balansen och sluta racka ner på det som man inte vet något om, kolla fakta och våga vara lite mer med i tiden.

Det är så mänskligheten går framåt – genom nya erövringar och rättigheten att vara sig själv med sin egen stil.

Det är arbetsgivarens marknad.

Det är iofs ingen nyhet för alla de tusentals människor som idag går utan jobb, är sjukskrivna på halvtid eller som tvingas jobba timmar och skift genom alla de bemanningsföretag som finns. Men när stora, välkända företag som SAS och SJ låter de anställda arbeta under vidriga omständigheter och med svältlöner, vart är vi då på väg?

I en debattartikel går 4 fackordförande ut med kritiken och undrar varför regeringen blundar för det faktum att svenska arbetare blir utnyttjade och att så många svenska företag inte tar det sociala ansvarstagande som de påstår sig ha.

Förbannat skönt att detta ifrågasätts, tycker jag, för som arbetstagare är man fruktansvärt utsatt och helt i händerna på penninghungriga arbetsgivare. Å andra sidan är det inte konstigt att svenska företag månar om kostnader och andra utgifter då företagsklimatet och skattesatserna är så höga som de är. Inte konstigt att de diskriminerar människor på grund av ålder och bortser från kompetens.

Arbetsklimatet över lag har förändrats det senaste decenniet, om inte ännu längre bak, och som anställd är det oerhört lätt att bytas ut. Klimatet har blivit mindre nyanserat och det har börjat likna socialdarwinism där den starkaste överlever. Ett ytterst inskränkt sätt att se på sina medmänniskor som knappast passar sig i en demokrato och i en individorienterad kultur som västvärldens. Med andra ord, ett bakåtsträvande klimat har uppstått där det varken finns pengar eller empati nog att bry sig om sina medmänniskor. Dessutom tycks det som att Arbetsförmedlingen numera är en alternativ mellanhand som inte har mycket att säga till om när det gäller mer än lösa anställningsavtal. Själv tycks vara bäste dräng.

 Men hur som helst, BRA att detta nu debatteras och jag hoppas det sociala ansvarstagandet blir bättre. Men jag tror också att regeringen måste öppna sina ögon för att se vad som verkligen sker på den svenska arbetsmarknaden, ser de utslagna, ser de som verkligen försöker dra sitt strå till stacken men som tvingas gå med på vidriga avtal eller som inte ens får en chans för att de inte är 18 år med en armslängds meritlista.

Hatet som sprider sig

Efter en artikel i Dagens Nyheter som handlar om det högerextremistiska hatet som tycks sprida sig börjar jag fundera: är det verkligen så?

Eller som Maria Sveland frågar sig, är vi på väg tillbaka i samma situation som innan andra världskriget? Att främlingshatet sprider sig. Först nästan obemärkt men smått ökande, tills det en dag är allmänt accepterat att ha partier a la SD, rumsrent, helt okej och en naturlig del av politiken.

En bok kommer med posten, ”De hatade” av Magnus Linton. Det är en liten bok utgiven på bokförlaget Atlas men med ett innehåll som får mitt hjärta att bulta upprört och gör mig sömnlös flera kvällar i rad. Lintons reportagebok skildrar det som händer just nu i Ungern och Nederländerna och hur det hänger ihop med händelserna på Utøya. Det är en skildring av ett Europa där de högerradikala partierna vuxit sig allt större och intagit parlament i land efter land. I Ungern finns det ny­fascistiska partiet Jobbik som byggt sin framgång på ”zigenarfrågan” och numera är landets tredje största parti. I Holland finns Geert Wilders och PVV som med sina 15 procent kan ställa krav på regeringen – slöjförbud, halalförbud, moskéförbud, kort sagt en kriminalisering av islam.

Med färg och bättre skärpa – Sverige om 10 år?

Det ser inte bättre ut i resten av Europa. I Finland har vi Sannfinländarna, i Danmark Dansk Folkeparti, i Frankrike Front National, i Sverige har vi SD och i Norge har de Fremskrittspartiet. Jag läser och skäms över att jag inte fattat omfattningen, det här är på inga sätt nyheter, flera andra har skrivit och rapporterat om läget. Men min punkt, där den där skavande magkänslan plötsligt blir formulerad, är när jag läser Lintons bok. Där och då om kvällarna faller bitarna på plats och helheten gör mig sömnlös och sömnlös och sömnlös.

 Visst låter det skrämmande? Men det är också sant.

För inte så länge sedan råkade jag se en dokumentär om hur tiden innan Andra Världskriget var och intresserad av både historia och psykologi som jag är, blev jag faschinerad över hur snyggt det sköttes för att få en hel nation att avsky judarna. Tecknen finns där igen, idag och runt omkring oss, men vi kanske inte tänker på det. Men samtidigt är det sagt att historien upprepar sig så vem vet? Små gränser som delar upp oss i ”oss” och ”de där”, små signaler och många bäckar små… Kanske tiden är mogen för ännu en masspsykos och med ett behov att få ut sin uppdämda aggressioner över orättvisor, arbetslöshet m.m. så måste vi finna offer att skylla saker på.

Sympathy with the devil. Muslimhat. Orättvisor. Frustration. Sympathy med människor, nej djur, som Anders Breivik.

Tänk på det

Dagens fundering

Har det blivit våldsammare i dagens samhälle än för kanske tio år sedan?

På vägen hem från jobbet fick jag ett intressant samtal med en pratglad busschaufför och han tyckte så. De yngre visar ingen respekt längre och beter sig ”som idioter”. Det där kan ju debatteras i all oändlighet men en sak är ju säker, man kan inte dra alla över en kam.

I DN kan man läsa om ”En kväll i tunnelbanan där våld är vardag” av Jessica Ritzén, där ordningsvakterna själva får berätta hur en kväll kan se ut och där de även nämner hur våldet har minskat men också blivit grövre och att det numera förekommer knivar mycket oftare än förr.

Själv undrar jag lite över vad som har gått fel för jag har också fått intrycket att det har blivit råare, våldsammare och egot har fått större utrymme bland många av oss, inte enbart bland ungdomar. Kanske jag har fel och kanske det är mediernas fel som målar upp stora, svarta rubriker om våldsbrott, men samtidigt ser man små tecken på ovan nämnda saker i vardagen.

Som enskild människa kan man väl inte göra så mycket, utom möjligtvis att fortsätta behandla människor som man själv vill bli behandlad. För det är en förbannat bra regel, inte sant?

Dagens fundering

Internet är fantastiskt. Internet är stort. Internet med alla dess möjligheter och svar på nästan allt, ja det är nästan gudomligt om man ska hårdra det.

Men om man tänker efter lite så är knappast människan anpassad för internet i dess fulla funktionalitet. Dels att vi knappast kan ta in all information, vilket iofs knappast är åtråvärt ändå, men internet är också en förbannelse. Ett slags världsomfattande Murphy´s lag.

Om man, som mig, har prövat på de flesta typer av interaktion med andra människor världen över så kan man ha lagt märke till att de människor man verkligen tycker om och fastnar för, de bor femtielva mil långt bort och oftast är det omöjligt att ses. Bolivia, Colombia, USA o.s.v. är några av de länder jag hade velat besöka enbart för att ta en fika och tillhörande dösnack med folk men det kan ju bli en smula svårt. Eller en jäkligt dyr fika.

Mr. Murphy, du är allt en luring du. Men nu stannar jag inom rikets gränser så tji fick du!

Sverige, all heil to America

Har ni tänkt på hur mycket vi har omkring oss som är inspirerat av USA? Nästan varenda tv-program är ju därifrån, likaså all musik, de flesta bolag som gör datorspel, glassen Ben & Jerry´s och en amerikansk hamburgerrestaurang i varje gathörn som i sin tur ger svensken allt rundare midjemått. Samtidigt som folk gnäller smått rasistiskt över ”De där jävla amerikanarna”.

Under ett par år hade jag en relation med en amerikanska som flyttade hit. Därmed fick jag en ganska bra inblick i ett typiskt amerikanskt hem och vilka sociala koder vi hade emellan oss. Väldigt intressant för en livsåskådare och psykologistuderande som mig.

Vad som slog mig redan då, var kombinationen mellan en stark religiös tro och människors starka tro på rätten att kunna försvara sig, och då menar jag rätten att bära vapen. Det är visserligen olika mellan staterna men även i den familj som jag hälsade på, fanns det vapen. Som fadern i huset själv sa, att om det kommer någon oinbjuden över tomtgränsen skulle han inte tveka att skjuta inkräktaren och lagen skulle vara på hans sida. Visst har det hänt olika tragedier, som till exempel skolskjutningar, men det tycks inte avskräcka folk, snarare tvärtom. Amerikanarna fruktar hårdare vapenlagar och det köps fler vapen än någonsin.

Kanske det är som Michael Moore säger i filmen Bowling for Columbine, att det är företagen som skrämmer upp folket till den grad att de skaffar sig vapen. Försäkrings-, vapen- och larmbolagen varnar för saker som kan hända. ”Tänk om” är flitigt använt vilket i sin tur invaggar amerikanerna i en otrygghet. Man kan nog kalla det för hjärntvätt, men på ett civiliserat och städat sätt.

Frågan jag själv ställer mig är när vi får se detta i Sverige. Eller med tanke på den senaste tidens många dödsskjutningar i Malmö så undrar man ju redan hur det är med kontrollen på vapen. Tack och lov verkar det som att folk fortfarande bryr sig om varandra, även om det inte alla gånger är på ett så tydligt sätt, manifestation eller inte.  Inte för att vara kritisk men det vore väl bättre att visa värme och solidaritet innan något fruktansvärt händer. Innan vi lyckas, precis som amerikanerna, att skrämma oss själva så pass mycket att vi faktiskt inhandlar ett vapen, ifall det skulle hända något. Så kanske vi i framtiden slipper gå omkring och vara livrädda för varandra.

There’s a rainbow on Sunset Boulevard,
Made of tears from Hollywood.
People praying for their Green Card,
Pay to play,
Work for food.

Swear alleigance every morning,
It’s another sunny day,
Well it’s murder on the freeway,
Someone’s life gets blown away.

There’s a pirate on the radio,
There’s a preacher on TV.
Call the C.I.A Big Daddio,
Tell the White House I’ll be free.

Only in America
Only in America
Only in America
Only in America

Tijuana ‘cross the border,
Eat the worm see paradise,
Education in Las Vegas,
Cut the cards and roll the dice

People come to California,
And they aim to do it right.
Every waitress a performer,
You’ll be famous overnight.

Annat att bry sig om

Som jag nämnde för några dagar sedan verkar bloggosfären överhettas av diverse diskussioner av politisk art. Främst då om Juholt och Socialdemokraterna, förtroendekris och det ena med det andra. Nyheter som varvas med andra, mer jordnära saker som att t. ex. gå ner i vikt, om laxermedel, sport eller svenskarnas heliga kossa, snuset. Och visst är det viktiga saker. Jätteviktiga. Annars hade väl inte tidningarna skrivit om dem, eller hur? Livet tuffar på i sin vanliga takt liksom.

Samtidigt som storm efter storm besöker oss och märkliga fenomen runtom i naturen som inte verkar naturliga sker. Är det liksom ingen annan som är oroliga över sådant än jag? Varför läser jag så väldigt lite om åtgärderna för att förhindra växthusgaser och liknande? Varför gör inte Obama något? Varför räddar ingen världen?!

Kanske av den enkla anledningen att vår egen bakgård alltid känns bekvämast där vi bara behöver rätta till prillan under läppen, hålla i hatten i nästa storm, samtidigt som vi går ner till affären – som så många gånger förr – för att köpa 2 liter mjölk och det senaste numret av Hänt i Vecket. För än så länge går inga miljövänliga snabbtåg rakt in i en paradisliknande framtid.

 

Politikerna snodde vårat forum

Jag tycker politik kan vara intressant, dock bara till en viss grad och framförallt när det börjar närma sig val. Sant är förvisso att det finns politik överallt i vårt samhälle utan att vi tänker på det.

Men på senare tid har jag märkt att de politiska bloggarna har tagit över allt mer och det är så till den milda grad att man börjar sakna tokfransar i samma kaliber som Kissie och de andra Botox-dyrkande Barbie-kopiorna.

Men vad jag menar är att om man kikar på Bloggportalen - Sveriges största katalog över bloggar och ett viktigt instrument för att synas i bloggosfären - eller som de själva skriver, ett ställe där man kan ”hitta nya favoriter och hålla koll på trender och aktuella debatter.” Uppenbarligen är det ett ganska enkelriktat intresse som bloggvärlden har just nu:

• Partitraditionen måste förändras
• Årets svenska politiska blunder
• Nyårslöften alla borde kunna instämma i (Något om Lars Ohly)
• Medan Carl Bildt är på semester
• Därför gråter de i Nordkorea
• Fel att bara se till partiets misstag

…och sådär brukar det vara, så gott som varje dag. Rubrik efter rubrik som påskiner något politiskt.

Visst kan det vara okej att veta vad våra folkvalda politiker pysslar med med jämna mellanrum, men å andra sidan kanske det är exakt vad vi gör redan. För det ser ju ut som att de inte gör annat än bloggar numera, eftersom hela bloggosfären är nedlusad av politiska debatter. Vi får väl bara hoppas att de inte gör det på arbetstid och skattebetalarnas pengar.

En toppmodern och topputrustad bloggdator är ju jäkligt dyr, som alla vet

För övrigt, den som nu absolut måste läsa politiska bloggar så har jag faktiskt en favorit. Skillnaden är att hon skriver med både glöd, passion, härlig ironi emellanåt och med glimten i ögat. That´s the way I like it.

Vad snackar Arne om?

För ett tag sedan sa Arne Hegerfors att fotboll inte var för tjejer, att det är för krångliga regler, och att hockey skulle vara mer lämpligt. Om jag inte minns helt galet sa han också att det var ett lugnare tempo och mindre tufft spel i damfotboll. Självklart blev det massiva protester, vilket jag ju kan förstå. Helt rätt.

Så ikväll råkade jag zappa in på Tv 4 Sport och såg slutet på matchen mellan LdB FC Malmö och Kristianstads DFF i damallsvenskan. Nu kan jag ju knappt något om regler i fotboll men jag tyckte det var både full fart och lagom tufft spel, inte till stor skillnad mot när herrarna spelar. Den enda skillnaden var väl egentligen att de var sjutton så mycket sötare än t.ex. Zlatan.

Mer damfotboll i rutan. Arne snackar blahaj. Så var det med det!

Världens underverk och vaddå?

Jag kom att tänka på alla de fantastiska byggnader, monument m.m. som forna civilisationer har skapat. Tala om höga ambitioner! Ni kanske redan vet att vi har sju underverk men vet ni exakt vilka de är eller gör ni som mig och googlar? I så fall finner man:

”Världens sju underverk, även kallade Antikens sju underverk, är en förteckning från antiken över byggnadsverk som representerade människans då största bedrifter.”

1. Cheopspyramiden - som finns kvar idag.
2. Babylons hängande trädgårdar - Har kanske aldrig funnits.
3. Zeusstatyn i Olympia - förstört 426 e.Kr. av en brand.
4. Artemistemplet i Efesos - förstördes 263 e.Kr. av en brand.
5. Mausoleet i Halikarnassos - Revs 1493-1522.
6. Kolossen på Rhodos - gick under 225 f.Kr. av ett jordskalv.
7. Fyrtornet på Faros - förstördes av ett jordskalv på 1300-talet.

Eftersom alla utom en är sedan länge försvunna har det gjorts andra listor på världens sju underverk men än så länge har man inte kunnat enas om en definitiv lista. Dock finns det en hel del bra förslag, såsom; Colosseum, Kinesiska Muren, staden Petra, Taj Mahal, Panamakanalen och Golden Gate-bron.

Visste ni förresten att Sverige har sina egna sju underverk? Självklart är även den listan rejält debatterad men okej, jag kan hålla med om Turning Torso faktiskt. Globen, kanske, och självklart Göta kanal men resten tycker jag inte är så imponerande. Byggnadsverk i all ära men kommer det att stå emot tidens tand lika väl som pyramiderna? Med all plast, fanér och imitationsmaterial.

Nej, jag tror att vi de senaste hundra åren istället har gjort bättre ifrån oss rent prestationsmässigt. Som att vi har besökt månen och nu snart intar Mars. Att vi har teknologi att spränga ett mindre land i småbitar. Att vi har tillgång till all världens information i våra mobiltelefoner. För det är ju ganska häftiga framsteg även om det inte är några byggnadsverk.

Med lite tur kanske man får ha en tumme med i ett av världens sju underverk eller i något revolutionerande som påverkar miljontals människor, deras liv och framtiden. Själv tar jag det gansla lugnt och i små steg. Med början att ta mig oskadd ur sängen på morgonen för det är tamej tusan inte dåligt det heller

Vilken nyhet väljer du?

Som bloggare kan man synas lite extra om man skriver om en nyhet. Ju smarrigare rubrik man sätter, desto fler besökare och om man dessutom skriver något bra med innehåll, ja då kan man till och med få ett par läsare extra.

Men hur väljer vi egentligen ut nyheterna vi skriver om? För handen på hjärtat finns det en hel del skräp där ute att läsa, kan och orkar.

Men ta t. ex Gadaffi (Khadaffi?) som för övrigt i skrivande stund tydligen är omringad av rebellerna. En intressant debatt ifrågasätter Carl Bildt och tycker att han fegar, vilket iofs inte är så väldigt mycket nyhet i sig, om jag får vara ironisk…och det får jag ju eftersom det här är min blogg. Men vilka människor är det egentligen som skriver om sådana händelser? Ja, förutom Libyer kanske eller folk som är intresserade av krig och politik. Kanske.

Sporten, som vanligt tjatar om nationalhelgonet Zlatan, ja det hoppar jag över helt och hållet. Som vanligt.

Sedan har vi ju alla artiklar om stil, mode, bantning och barn eller familjeliv. Skvaller, nöje, mattips, sminktips, musiktips, tipstips… När man tänker efter, varför får vi så många tips hela tiden? Duger inte vår egen smak vad det än gäller?

Nej, det är nog de nyheterna som kommer oss närmast som vi läser, tycker i och om och som vi tipsar våra medmänniskor om att läsa, de också. Om vi åker tåg mycket kanske vi läser om SJ, eller om det vi har i vår omedelbara närhet, som att de 60-watts lamporna snart kommer försvinna. Små, vardagliga ting som syns i nyheterna, de har vi närmast anknytning till och det är de vi får mest intresse för.

Eller kanske jag har fel? Kanske det är bekvämare att avskärma sig från sin omedelbara närhet och istället bry sig om Libyen och vad som händer där?

Vilka nyheter är det egentligen som vi läser helst?

Bild från nationellidag.se

Samtal på bänken

Solen skiner, det är varmt och jag tar ut jycken på en liten promenix. När jag rundar hörnet på huset ser jag att gubbarna sitter där, och låt oss nu kalla dem för Ture och Sture. Självklart stegar jag fram mot dem, som jag brukar göra, även om jag vet hur diskussionen med en av dem kommer att bli….

-Hallå, hallå, här kommer vi! (Astrid drar ivrigt ditåt för att hälsa)

-Hej, hej, svarar båda gubbarna, nästan i kör medans jag tar plats emellan dem på bänken.

-Fint väder vi har fått idag, säger jag glatt.

-Jo, jo, säger gubbarna återigen i unison stämma.

Tiden går och jag försöker att inte komma in på det känsliga ämnet, men på något sätt lyckas vi alltid komma dit och jag vet fortfarande inte hur sjutton det går till – boendet i huset. Med andra ord, det är lugnt och trevligt ända tills ena gubben säger, som han alltid gör…

-Ja, den där jävla styrelsen kostar bara en massa pengar som vi ska betala! Vi kastade bort miljoner kronor på att byta tak och det är fan inget fel på grannhusets tak och det satte de på ett år efter oss! (För 10 år sedan vem fan bryr sig? Dessutom råkar jag veta att grannhusets tak nu är genomrötet och att de måste byta, väldigt snart. Det säger jag däremot inte)

-Men vad är alternativet då? Att vi skiter i att ha en styrelse och låter ”Bolaget” ta över så att de kan chockhöja hyrorna?

Vid det här laget har jag brusat upp betydligt i humöret. Som vanligt när just Sture sätter igång om samma sak igen, säkert 50:ionde gången. Som vanligt får jag inget svar tillbaka och jag blir tyst i några sekunder för att lugna ner mig. Men det är ännu inte över.

-Nej, säger han, de där ”öknamn” och ”öknamn” har haft så mycket dumheter för sig. Förr i tiden kunde vi sitta här och ha en gemenskap men det satte ”öknamn” stopp för. Och den nya styrelsen, den där L som ni har kommer med en massa konstiga idéer.

-Jaha, vad tänker du på då?

-Ja, först det här med singelstenen här vid bänkarna, det var mycket trevligare när det fanns växter här bakom oss.

-Jaja, du menar den stora rorodendron som dödade allt i dess närhet, förutom ogräset?

-Hmpf, jo men det var åtminstone grönt!

-Hmm jaha okej, säger jag som har börjat tröttna,

-Sedan vill han ju sätta in lampor i trapphusen med rörelsedetektorer som kommer kosta en massa pengar när de ska tändas och släckas natt som dag.

Dags för mig att brusa upp igen…

-Vi, inte han, sätter ju upp dem då vi upprepade gånger haft ovälkommet besök och det går inte att se vem eller vilka det är som rycker i dörrar och ropar. Dessutom finns det timers på de lamporna så de inte tänds i onödan, alltså dagtid.

-Nej, det finns det inte. Jag har sysslat med elektronik i 24 år…

-Jo, men, avbryter jag, när du var ung fanns det inte så sofistikerade lampor, det är klart att det finns timer på dem,

-Nej, det finns det inte, och den där tösen som får ovälkommet besök har bara hjärnspöken.

Jag tänder till…

-Så du menar att det vore bättre att spara några kronor även om det finns en risk att en ensam tjej blir våldtagen eller attackerad? Hade det varit bättre?

Jag får ett mummel och tystnad tillbaka….

Så här är det varenda gång han sitter på bänken. Det kvittar om det är jag som sitter där eller någon annan men det är ett evigt gnällande. Till och med hans bästa kompis Ture tycker det.

Som medlem i styrelsen vill jag ju vara tillmötesgående och förstående, självklart och egentligen vill jag inte behöva undvika någon alls, men kanske det är vad som skulle kunna vara lösningen? Märkligt ändå att han orkar sitta och gnälla över allt och alla men att han struntar i de tillfällen som finns att komma och prata med oss. Årsmöte, städdagarna, boendefika m.m. och vi har både förslagslåda och telefon som kan användas men icke då. Bara på bänken. Möjligtvis hemma till de stackare som vågar besöka honom.

En intressant man den där som enligt honom själv är expert på precis allting och alla andra är totala idioter, och sådär håller han på, år efter år. Kanske man skulle göra som K.E. den gamle vaktmästaren som sa att om det inte passar så är det bara att flytta. Det är ju ett fritt land.

Annars sägs ju Afghanistan vara fint såhär års…

Riktigt tråkiga nyheter

Ibland brukar jag oja mig över hur svarta rubriker vi matas med varje dag, och kanske det bara är jag men har det inte varit väldigt mycket extraordinära våldsbrott och andra tråkigheter i Sverige på sistone?

• Slår till – med automatvapen. Expressen. Aftonbladet.
• Lärarmordet. Expressen. Aftonbladet.
• Tre bröder – alla döda. Expressen. Aftonbladet.
• Galen av kärlek – mördade jämnårig klasskamrat. Expressen. Aftonbladet. Dagens Nyheter.
• 27-åring hittad död vid motionsspåret. Expressen. Aftonbladet. Dagens Nyheter.
• Dynamit under bro i Stockholm. Expressen. Aftonbladet. Dagens Nyheter.

Hade jag orkat skulle jag kolla upp statistik på om det verkligen är som det känns, att samhället har blivit mycket tuffare, men egentligen spelar inga siffror någon roll. Det är väl hur vi medborgare känner oss, och hur vi uppfattar vår omvärd? Känner vi oss verkligen trygga över huvud taget när media skrämmer oss halvt till vettet, 365 dagar om året?

Kanske det är bäst att isolera oss bakom fördragna gardiner så att vi ingenting ser och skruvar upp volymen med Bingolotto eller Solsidan så att vi slipper höra sirenerna? Jag ser för mig själv en madrasserad cell med ljudtäta väggar där medelsvensson ser på Ronja Rövardotter, på maxvolym, sugandes på sin tumme medans vi sakta säger för oss själva att det är alls ingen fara.

Extremt, javisst, självklart är det så men å andra sidan skulle det kännas bättre än att behöva ta del av mediernas skit, dag ut och dag in.

Eller så gör vi som kungen och vänder blad. För det är lättast så när livets glatta sida har åkt på semester.

Heja Sverige friskt humör.

Jepp, jag såg det. Åtminstone delar av det. Dock fanns det andra kanaler som samidigt hade intressanta filmer på gång så jag zappade mest mellan konstiga bidrag i ESC och en testosteron laddad action. Men tillbaka till ämnet…

Årets Eurovision Song Contest var verkligen storslagen då Tyskland hade slagit på stort som värdar för showen. Det var faktiskt fantastiskt att se hur de hade omvandlat en stor idrottsarena som framförallt tekniskt, med fyrverkerier i kristallkronorna, girlanger, spotlights och en gigantisk skärm i bakgrunden bräckte det mesta. Det var dessutom en extra häftig grej att artisternas green room låg bakom den gigantiska skärmen och det hela fick en känsla av surrealism. Tidningarna skriver såklart om vad som hände i natt och Saade finns både här och där, men vad ingen nämner var ljudet i svensk tv. För det tyckte jag var riktigt dåligt den här gången och det mesta var diskant, vilket kändes väldigt tråkigt. Men annars var det ganska okej faktiskt.

Det roliga är att Saade hamnade på en tredjeplats men att svensk media ändå skriver att ”Vinnarbidraget är i stort sett svenskt” och det där är på något sätt genomgående, att det ska vara så fantastiskt att vi hörs och syns i media. Inte bara nu när Azerbajdzjan har vunnit och deras bakgrundssångerskor var svenska, likaså deras låtskrivare, Kan vi liksom inte bara ge dem äran för deras sång utan att skryta över att vi haft flera fingrar med i spelet?

Men det där är ju en genomgående sak i filmer, musik och litteratur. Ett av de mest kända är kanske när Lisa Kudrow i tv-serien Vänner, säger att hon är en massös från Sverige och att hon heter Inga. Innan dess var det ett inslag i Dum & Dummare, med superskådisen Jim Carrey, där det svenska bikiniteamet åkte förbi i slutet i sin buss, Eller som jag såg i förra veckan i Jims Värld, där Jim råkade ut för en svensk massör som hette Sven. Och alla de här inslagen, med flera, tycks på något sätt göra oss rörda ända in i själen, att vi faktiskt gör intryck i vår omvärld, att vi faktiskt syns även i amerikanska storproduktioner. Lilla pluttiga Sverige fick vara med och leka med de stora nationerna.

Men så är det inte på alla områden. Må vi vara duktiga inom massage och att ha söta flickor i bikini, där alla heter antingen Inga eller Sven, men varför syns vi inte mer på andra områden?

Varför får vi aldrig läsa om när Charlie Sheen super sig asfull på svensk Absolut Vodka, slår sönder sin Billy-bokhylla från IKEA och löper bärsärkargång beväpnad med en k-pist från Bofors och slutligen bombarderar sina grannar med svensk surströmmig? Då kanske vi skulle få mindre fokus på massage och strålkastarljuset mer koncentrerat på action och rent av få ett eget Svennewood, vilket skulle betyda fler jobb för oss, den inhemska befolkningen.

Märkligt att jag inte redan har jobb som pr-makare eller ambassadör. Det är ju busenkelt

Bilder från dn.se och seeklogo.com

Mycket Melodifestivalen just nu

Jag såg det inte, det erkänner jag, men jag blev lite nyfiken så jag kikade in på svt.se och hittade en grymt rolig grej med Elsa och Swingfly.

Varje artist får ju en chans att göra en presentation av sig själva och sin melodi, något som jag tycker blir mer än pinsamt. De är ju där för att sjunga och inte prata en massa goja. Som den här tantmannen gjorde.

Sedan fattar jag inte det här med autograferna. Tydligen ska man kunna få artisternas autograf om man klickar någonstans på hemsidan men jag hittar inte knappen. Men egentligen så är väl själva idén med autografer att de ska skrivas av artisten själv och inte finnas tillgänglig genom en knapp som skriver ut den åt dig? Låter ju helt knäppt haha.

Men i stort sett verkar det vara precis som vanligt. Lite skvaller här, någon gör bort sig där, det snackas mode, piratinspelningar, skvaller förstås, en svullig efterfest och självklart, Christer Björkman mitt upp i allting.

Bara jag som ser likheten?

Och efter deltävling 1 i Luleå visar de glada finalisterna upp sig. Med blombuketter, champagne och glitter nedfallande ovan scenen, där en stackars praktikant öser ut glitterpapper som han under 4 dagars slit har klippt i små, små bitar, samtidigt som han försöker hålla balansen och inte ramla ner i nacken på Swingfly. Stackars praktikanten, som sedan får städa upp glittret igen och troligtvis tejpa ihop alla pappersbitarna igen så att arken kan återanvändas. Om och om och om igen.

Precis som Melodifestivalen och Christer Björkman.